Idag skriver min älskade fru, Jennie, om hur hon upplever det att flytta och vara ny på jobbet i Basel. Jag vågar nästan lova att det inte är sista gången.
Ville efter 3 dagar på nya jobbet bara åka hem. Säga till alla att det bara var ett missförstånd, jag askuleterade, skulle bara säga tjena hej, snyta mig i kontorslandskapet o nysa så jag tappade glasögonen i en av chefernas knä. Något längre förhållande med det vackra italienska huset o campuset av arkitektonisk vidunderlighet var inte tänkt. Nytt sjukdomsområde hade jag inte tid med. Jag hade ju min djävulsinfluensa. Ville hem till kamraterna på AZ, hem till min säng i #gulahuset o bara sova bort febern. Inte vara på alerten o visa framfötterna. Le vackert o säga klokskaper.
På torsdagen under första veckan höll jag på att hosta upp ena lungan. Det blir så spänd stämning i ett kontorslandskap då. Gick hem. Mejlade nychefen o förklarade skamset att om inte nya företaget ville ha en lunga utfläkt på det vackra italienska golvet i huset fick jag nog så vackert stanna hemma. Jag sa inget om hemflytt dock.
Det var tur. Jättetur.
Chefen var också sjuk, och typ resten i mitt team. Sedan var det på TV att man i Basel aldrig hade haft så mycket sjuka. Mitt förunderliga tillstånd delades av alla o ingen hade typ märkt något av min tillskavda ypperlighet. Alla var upptagna med sitt eget snor. Sina egna lungor. Jag kunde lugnt återgå till mitt nya jobb, snorig men feberfri, utan att ha tagit något oerhört oövervägt beslut. Det är jag glad för.
Det är intressant att byta jobb. Jag har inte gjort det så många gånger. Jag har haft flera småjobb, olika band, men efter att jag disputerade har jag bara varit på 3 ställen, på det senaste hade jag iofs flera olika roller men det var samma organisation.
Nu släppte jag i januari mitt läkemedelshem och det kändes lite som att flytta hemifrån. Jag vantrivdes inte, hade en härligt galen, smart o rolig jobbfamilj men det skavde någonstans och det var dags att testa något nytt. När de ringde från rekryteringsföretaget o undrade om inte jag skulle kunna tänka mig Basel som HEOR Director inom ett för mig nytt sjukdomsområde var jag ganska så mottaglig. Jonas skulle ändå vara hemma med lilla L och LG är i en ålder där förmågan att lära sig nya språk är stor.
Vi talade länge om det hemma. Jag åkte på intervju, heldag. De verkade trevliga och det fanns gott kaffe. Dagen efter ringde de och sa att de verkligen ville att jag skulle komma. Jag är ju inte den som är den när lite smicker kommer min väg, eller jobberbjudanden tydligen.
Skulle jag våga. Där jag var visste folk vem jag var, vad jag gick för. Visste hur arg jag kan bli, fast också att jag skrattar ganska mycket, samt att jag lyssnar mycket på musik i lurar.
På nya stället, nya uppgifter, nytt folk var jag ett blankt papper. En svensk som tydligen var lite haj på RWE. Framförallt grejen att det skulle bli utlandsflytt med mina finaste var det som var mest hisnande. Jonas är klok. Han sa att innan vi tackade ja eller nej kan vi väl kolla på Basel. Vi har ju aldrig varit där. Så vi åkte. LG fick kolla på skolor, vi åkte spårvagn till Frankrike och käkade ostfondue. Jo. Det blir bra. Vi tog ett familjebeslut. LG sa ”Kul jag får lära mig nya språk och får nya kompisar”. Jonas sa att om vi inte gör det nu gör vi det nog aldrig. Lilla L sov mest. Jag var mest nervös och pirrig. Helhetslösningen nytt jobb, nytt land, nytt språk (jag gillar schweizertyska men det är lite knepigt. Som att man är lite full o talar tyska med holländsk brytning) samt helt nya familjeförutsättningar var en större mental grej än jag kunnat tro. Kanske var det därför djävulsförkylningen kom.
Nog om snor.
Nu är vi här. Nya läkemedelsföretaget har varit väldigt inkluderande. Under mina första tre veckor har jag varit inbokad på 30 möten med personer som min chef tycker att det vore bra att jag lärde känna. Väldigt strukturerat, mycket bra. Nu har jag ett socialt jobbnätverk, pang bom bara. Jag har slängts ut i min roll på ett sätt som visar förtroende från företagets sida och som gett mig självförtroende i det jag gör. Sedan är företagen olika. Väldigt olika. Det är en lärdom i sig. Bland annat håller jag på att ställa om tiden. Folk kommer inte till jobbet förrens vid 9- 9.30 till exempel. DÅ MISSAR MAN JU 9.30 FIKAT! Har fikat själv, eller med de få medical directors som finns på kontoret vid den tiden. Tycks som det generellt är läkarna som är kliniskt skadade av tidiga mornar som kommer till jobbet kl 8. och jag. Inte så dumt iofs. Över kaffet har jag fått insikter i sjukdomen som jag inte kunnat läsa mig till lika raskt. Fika är bra. Kaffe med mervärde.
Ska inte ropa halleluja men det känns jobbmässigt bra just nu, visst finns det grejer som skaver lite, men inte värre än att jag proaktivt kan göra något åt det. Visst saknar jag AZ gänget, men vi kommer ju ses på konferenser och möten. Visst känns det skumt att vara expert och learner samtidigt, att se nya saker och kanske tidigt behöva ta stora beslut. Men vad 17, det kan jag ju, det är därför jag har hamnat här. Däremot är det häpnadsväckande dumt att jag packat ned mina statistik och epidemiologiböcker så att de nu befinner sig i ett lager i Tyskland.
Saknar givetvis familj och vänner, men det finns flyg och det känns härligt att så många kommer hit och hälsar på. Sen har Skype kommit in i vårat liv på ett bra sätt. Att se LG spela blockflöjt tillsammans med en kompis i Floda över Skype är inte så dumt, bara lite gällt.
Också har jag ju #Baselpappan och de små. Då fixar man mer än man kan tro, även lite snor i bägaren som start på det nya jobblivet.
BaselPappa 
Spännande att läsa om hur du upplever nya jobbet! Låter som att det kommer gå strålande. Kör hårt! 🙂
GillaGillad av 1 person