Långpromenader och vikten av tokiga mål

En gång i tiden (våren 2013) var jag trött på alla mesiga mål jag/vi satte på jobbet. Vi räknade fram- och baklänges och kom fram till  försiktiga ökningar i huvudsak baserat på omvärldsfaktorer och relativt lite genererat av egna insatser. Möjligen opponerade jag mej inte ens jättemycket. Just då var jag också riktigt inspirerad av att försöka och lära av misslyckanden efter att ha läst om, eller ha varit på seminarium om Thomas Alva Edison på temat Importance of failure. Att då göra en budget med minimal påverkan av egna insatser kändes helt enkelt för tråkigt.

Under en löptur en solig eftermiddag den försommaren tänkte jag ta storslagen revansch och sätta upp ett mål för min löpning som skulle matcha teorierna om Importance of failure. Jag skulle sätta ett rejält mål som antingen skulle överraska till och med mej om jag klarade det eller ge mej gott om möjlighet att lära mej av misslyckandet. Efter en del funderande bestämde jag mej för att springa 100 km under någon av de sista semesterveckorna. Vid den här tiden hade jag inte sprungit mer än 15 km vid ett tillfälle och snittade kanske 30 km/vecka.

Sagt och gjort. Jag planerade en upprampning i träningsmängd som skulle peaka den sista veckan på semestern. Min 100-vecka. Och tro det eller ej, men jag klarade det. 102 km på 7 dagar. Efter det dröjde det 1,5 år innan jag kunde springa igen. Båda hälsenorna var trasiga, överansträngda. Men sedan i höstas springer jag försiktigt igen och ökar sakta men säkert dosen. Med betoning på sakta.

Här i Basel har jag ju rätt gott om tid i veckorna. Det blir mycket promenerande för att lära känna min nya hemstad och just denna veckan har jag tänkt att damma av det där gamla målet. Jag skall försöka gå 100 000 steg. Promenerandet känns mycket mildare för hälarna än springandet så det ser jag inget hot. Idag, precis som i tisdags har det blivit riktiga långpromenader i vårsolen på närmare tre mil med L i barnvagnen. Tisdagar och torsdagar är LGs långa skoldagar och på den tiden kommer man en bra bit. Idag gick jag med min kompis Doug längst Lange Erlen till Lörrach och hem igen. Det har blivit nästan 80 000 steg så här långt och målet är definitivt inom räckhåll. Låt oss nu bara hoppas att segern inte blir lika dyrköpt denna gång.

IMG_3804

Annonser

2 reaktioner på ”Långpromenader och vikten av tokiga mål

  1. Ping: Jag springer! | BaselPappa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s