Tre barn på en sandstrand

Jag tänker inte analysera eller argumentera. Jag kommer inte skriva någon på näsan. Men jag tänker dela med mej av mina känslor. Det är oundvikligt.

Det har nu gått en dryg vecka sedan bilderna av syriska treåringen Aylan Kurdi liggande stilla på en paradisstrand i sydvästra Turkiet kablades ut över världen. Bilderna är redan klassiska och jämförs bland annat med den napalmbombade flickan Kim Phúc i Vietnam. Låt oss nu också hoppas att bilderna på Aylan blir samma gamechanger som den på Kim Phúc så att vansinnet kan upphöra.

Redan på helgen, några dagar innan Aylan och hans öde blev det som på riktigt öppnade ögonen för världen så hade jag sett liknande bilder från en annan sandstrand i Turkiet.

Tre små barnkroppar i natten på en sandstrand nära en turistort. Jag såg dom och dom kommer aldrig lämna min näthinna och mitt medvetande. Först ångrade jag att jag sett dom. Försökte bara låta dom passera vidare så obemärkt jag kunde i flödet och om jag tänkte på dom som helt vanliga bilder så kanske jag snart skulle kunna glömma dom. Men dom sitter där dom sitter och jag kommer aldrig glömma dom. Samma kväll pratade jag helt kort med Jennie om bilderna. Frågade om hon sett. Hon hade sett. Vi behövde inte säga mer. I tystnaden som infann sej tänkte vi lika dant: Vi har sett, det är förjävligt och vi kommer aldrig att glömma.

Tre barnkroppar i ljuskäglor från ficklampor i natten på en sandstrand. Tre fridfulla barnkroppar. Helt frikopplade från förföljelse, oro, flykt och kaos.  Barnens kroppspositioner påminner så om mina egna barn när dom sover. Lika stilla och fridfullt. Sand istället för korvade lakan, annars ingen större skillnad. Förmodligen är det därför bilderna drabbar mej så hårt. På något sätt ser jag LG och lilla L där uppspolade på stranden i natten. Jag, min fru och mina barn hade turen att födas i ett land i fred och välstånd. Inte skicklighet. Bara tur. Dessa barn och deras familjer hade inte den turen. Vi vet alla hur högt priset blev för den oturen.  De tre barnen och Aylan och deras familjer fick betala det allra högsta priset.

Det  minsta vi kan göra för dessa barn och deras familjer är att se till att dom inte behövt dö i onödan. Nu är jag glad för att jag inte kommer glömma.

Livets lotteri – var skulle du födas någonstans?

2236235

 

Annonser

2 reaktioner på ”Tre barn på en sandstrand

  1. Jonas vad bra skrivet, det är verkligen så att vissa minnen måste finnas kvar för att eftervärlden måste få ta lärdom. Varför just vissa blir utvalda att se dem är en gåta men det tror jag handlar om förmågan att vidareförmedla intryck och att man ska lära sig något. Men vad mycket sorg det finns i världen som blöder.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s