Utan rullstol i Karibien

Nåja. Efter att jag ägnat ett par bloggposter åt att uppmärksamma bra HR och kritisera dåliga rekryteringar tänkte jag återgå till min och familjens vardag i Basel. Till helgen har vi bott här i Basel i ett år. Det är på alla sätt overkligt att föreställa sej. Utöver att vi hoppas kunna fira det lite så medför det en del andra praktiska konsekvenser.

Jag tror vi skall försöka få tag på en Schwedentorte, det vi svenskar kallar prinsesstårta. Det är LGs favorit. När vi pratade om firandet för ett par veckor sedan skojade jag och föreslog att vi skulle lajva ”sjuka och sängliggande” så som det var dom där första veckorna. Bland annat minns jag att Jennie fick stanna hemma från jobbet två dagar under sin första arbetsvecka här i Basel och någon gång under den där första veckan var jag med båda flickorna hos Dr Gordon och kom då hem med nio olika mediciner. Vi skrattade gott åt min idé med lajvandet. Men den gångna helgen var större delen av familjen i olika omgångar och utsträckning däckade av halsont, hosta och förkylning. Och även om jag tror vi kommer vara rimligt friska till helgen har vi fått med oss både hosta och snuva in i denna veckan.

Den här veckan har vi fått en försmak av våren. Vi har sett krokus och snödropp och om eftermiddagarna kan man sitta ute i solen och njuta. Jag vågar inte säga att våren är här, för det kan givetvis fortfarande komma snö och minusgrader, men med barmark, vårblommor och tvåsiffriga plusgrader så ser det mycket bra ut.

LG sitter tyvärr fortfarande i rullstol. Det påverkar hela familjen. Trots att gipset är borta sedan ett par veckor skall den överansträngda och inflammerande handen fortsatt vila. Eftersom det är svårt att köra både rullstol och barnvagn krävs det ständigt två föräldrar. Det har därför blivit så att jag har hand om lilla L och Jennie lämnar och hämtar LG. Jennie och LG är på sjukhuset vid 2-3 tillfällen i veckan på sjukgymnastik (ergoterapi, arbetsterapi etc). Kanske blir vi av med rullstolen imorgon. Kanske kommer den kunna ersättas av sådana där kryckor man har i armhålan. Och sjukgymnastiken ger resultat, foten blir starkare och gör mindre ont. Men trots att Karoline (sjukgymnasten) säger att det går bra känns det som det går för långsamt. Speciellt LG själv är frustrerad. Och även om hon mestadels håller ångan och humöret uppe så är den utdragna processen både krävande och smärtsam och speciellt kvällarna innan man skall somna är det inte lätt.

I och med att vi nu i dagarna går in på vårt andra år här i Basel så kommer ju livet börja upprepa sej. Åtminstone det som är schemalagt. Först ut är Fasnacht som jag ju ägnade en hel del tid och bloggutrymme åt i fjol. Vi kommer vara kvar i Basel under förberedelserna och jag tipsar varmt om de gamla inläggen och info om årets festiviteter. I år är det dock så att vi kommer åka på semester över Fasnacht. Det är både fegt och praktiskt. Praktiskt eftersom det är lov och det kommer vara ett öl- och konfettiindränkt inferno på vår gata. Fegt eftersom vi avstår årets folkfest i Basel. Det kändes bra när vi bokade, men just nu känns det lite tråkigt att missa. Men vi lär av varje situation och försöker fokusera framåt. Just nu ser vi fram emot att tillbringa en vecka utan rullstol i Dominikanska republiken.

Two crutches leaning together, low angle view

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s