Mein Velo abholen

Här kommer en berättelse om en händelse som utspelade sej i mars efter att vi kommit tillbaks från semestern i Dominikanska republiken.

En av de första dagarna efter att vi kommit hem från semestern såg jag att min cykel som står placerad på en cykelparkering på gatan var borta. Men inte bara cykeln var borta utan det var hela cykelparkeringen. Allt som återstod var en skylt som antydde att cyklarna som stod här var bortforslade under Fasnacht. Detta är i sej inte konstigt eftersom nämnda folkfest kräver utrymme. Och vem vet i vilket skick min cykel hade varit om den fått stå på sin parkering under Fasnacht?

Jag hade hört talas om bortforslade cyklar tidigare och visste att det kommer med en kostnad. Och det lär gälla oavsett om jag var bortrest när skylten om bortforslingen sattes upp. Däremot visste jag inte säkert vem som har hand om dessa bortforslingar och var barnhemmet för cyklar som tagits från sina föräldrar låg. Men eftersom polisen sköter många fler uppgifter av den typen här i Schweiz jämfört med i Sverige (till exempel parkeringsvakter) så började jag med att besöka polisens kontor på Clarastrasse i Klein-Basel.

Jag travade in på polishuset som ligger någon halv kilometer hemifrån och möter en schweizisk offentlig miljö. Enklare och öppnare än i Sverige. De tre lätt överviktiga polismännen i mottagningsrummet sitter inte bakom plexiglas utan bakom var sitt skrivbord. Mellan mej och den närmaste finns det dock någon typ av disk. Samtliga tre poliser tycks vara utrustade för att vistas på fältet för samtliga bär skyddsväst och tunga bälten med bland annat handbojor och pistol. Jag får snabbt kontakt och försöker förklara mitt ärende på tyska. Polisen frågar om jag tror cykeln blivit stulen eller upphämtad och jag svarar det senare och berättar att jag nu vill veta var jag kan hämta min cykel. Han svarar lite mumlande att han skall hjälpa mej med det, knappar på sin dator, frågar en av kollegorna och knappar lite till innan han går till en skrivare i en annan del av rummet. Det verkar lite struligt, han kommer förlägen tillbaks till sin dator ett par gånger, förklarar med korta ord på schweizertyska (med tanke på nivån av min tyska vet han att jag inte förstår ett ord av det han nu säger) och går tillbaks till skrivaren. På andra eller tredje försöket lyckas polisen och jag får en utskrift av en webbsida där jag kan läsa att upphämtade cyklar återfås vid Zeughaus inte långt från St Jakob. När jag går ut från polishuset med en karta och utskriften är jag nästan lite rörd över hur hjälpsam han varit. Hade ju kunnat nöja sej med att säga adressen och hänvisa till hemsidan.

Lilla L promenerar på bra nu så det kändes inte speciellt vanskligt när hon och jag satte oss på spårvagn 14 någon vecka senare. Spårvagnen går hela vägen till Pratteln där IKEA ligger, men vi gick av vid Zeughaus som betyder vapenhus och till största delen inrymmer militär- och värnpliktspersoner. På det anvisade rum 28 satt en lapp med ett telefonnummer och information om att dom snart skulle vara tillbaka. Mellan två gammeldags kanoner stod en soffgrupp i vilken jag slog mej ner. L testade de öppna ytorna och akustiken. Och jag lät henne hållas. Tiden gick och snart hade vi väntat 40 minuter. Jag tröttnade lite och vek upp utskriften jag fått från polisen. Utöver rum 28 i Zeughaus fanns det också en annan adress angiven. Jag uppfattade det som om man skulle anmäla sej i Zeughaus och att den andra adressen ledde till platsen där cyklarna stod. Min Google maps angav avståndet till 350m så jag tog lilla L i handen och gick dit.

På plats vid den andra adressen såg jag två poliser som lyfte ut cyklar ur ett rum eller möjligen ur en större varuhiss och upp på en lastbil. Jag försäkrade mej om att L var glad och charmig, tog själv på mej mitt bästa gå-bort-leende, harklade mej och hälsade så käckt jag kunde. Dom var glada och tillmötesgående. Och förstående gentemot min blygsamma tyska. Dessutom informerade dom vänligt men bestämt att det kostar 55 CHF (ca 500 kr) att få tillbaks sin cykel. Detta hade jag redan anat. Ett par minuter senare var jag, med lilla L i famnen på väg tillbaks till Zeughaus i sällskap av den ena polisen. Jag försökte mej på lite smalltalk om vädret och polisens jobb. Jag frågade hur många cyklar de samlade in, hur länge cyklarna sparas och vad som händer med dom sedan. Denna yngre polisman pratade ganska stark schweizertyska så jag förstod inte mycket av svaren. Jag tyckte han sa att en del av cyklarna hamnar i Ghana, men jag är mycket osäker på den punkten.

När jag berättat att min cykel stått på Utengasse och att den blivit upphämtad inför Fasnacht bestämde han att vi skulle ta en liten omväg tillbaks till kontoret. I en nedsänkning mellan gatan och Zeughaus stod en lång rad med cyklar, men min som är utrustad med barnsadel var lätt att identifiera. Jag låste upp och rullade ut cykeln utanför grinden innan konstapeln låste efter oss och vi gick in till rum 28. Den andra polisen som redan var på plats och hade tagit ner lappen pratade en tyska som var lättare för mej att förstå och jag berättade att vi varit bortresta. Så vidtog viss databaserad administration innan det åter blev lite småprat om var vi varit på semestern och under vilka datum vi varit borta. Det blev inte sämre än att jag stod och visade lite semesterbilder inne i vapenhuset. Och det slutade gott: Jag fick tillbaks min cykel, jag slapp betala och hela konversationen var på tyska utan ett ord engelska.

Eller nä. Det slutade inte alls så bra. Lilla L grät och skrek nästan hela vägen hem. Kanske kunde jag struntat i att hämta cykeln.

64E525CDE79A37B35438607322CEC36D

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s