Försommarblues

När jag var ung, säg i tidiga tonåren och ett par år innan dess, kom försommaren att höra samman med en känsla av skörhet för mej. Skörhet som i en känsla av vakum inför en kommande skarv i tiden. En känsla av att tiden är som slutet på en gammaldags filmrulle, där det är lite för lite utrymme kvar att göra något på innan man ändå skall byta rulle. Sommarlovet tedde sej visserligen underbart lockande på avstånd, men när man väl var där infann sej ett svåröverblickat kaos. Charterresor, kusinträffar, sommarstugsvistelser, bilsemestrar, besökande mor- och farföräldrar etc. Under terminerna hade man förståelse och överblick, man kunde träffpunkterna och tiderna, men under sommarlovet rådde vuxenregisserat kaos. Sommaren var den del på året som man hade mest tid, men många gånger inte alls kunde spendera den med sina bästa vänner. Istället blev det en tid då man famlade socialt och, på gott och ont, fick skaffa nya bekantskaper. Början av somrarna handlade därför ofta om att leta upp potentiella sommarvänner.

I min egen familj innebar somrarna i denna delen av livet att jag tillbringade rätt mycket tid för mej själv. Missförstå mej inte, jag var oftast själv snarare än ensam, men det är ett lite utsatt och skört tillstånd och då är det ändå en ganska tunn linje mellan själv och ensam att balansera på. Jag var morgonmänniska och vaknade i regel så tidigt att man inte kunde höra av sej till sina nyfångade bekantskaper än på flera timmar. Man kunde ju sina bästisars rutiner och familjeförhållanden så där visste man hur man skulle bete sej, men med de nya vännerna var det lite svårare: vilken tid är det okej att ringa, kan man bara släntra förbi etcetera. Och det var ännu 15-20 år tills det första SMS:et.

Jag kom alltså att spendera rätt stor del i början av sommarloven på egen hand. Jag minns fina försommarmornar när jag satt i vardagsrummet i vårt radhus i Floda med dörren öppen mot altanen och lyssnade på Blurs album Leisure och speciellt på låten She’s so high. Det var i början av sommarlovet och så tidigt att det fortfarande var svalt ute, mina bästa vänner var bortresta och de nya vänner man trevande höll på att lära känna kunde man ännu inte ringa. Jag var å ena sidan ensam, men samtidigt njöt jag av att vara själv. Det är en tunn var att balansera på. Att kunna njuta av skörheten.

Än idag kan jag känna den där sköra känslan om försomrarna. Jag vet inte varför den återkommer till mej. Jag uppskattar fortfarande den sköra och lätt melankoliska känslan. Men det är fortsatt en tunn linje. Oftast är det en njutning, men om man inte navigerar försiktigt längst den tunna linjen kan det finnas djupa hål där som jag verkligen vill undvika.

Efter ännu en kaosartad morgon som slutar med att Jennie gett sej av med flickorna mot jobb, skola och dagis blir det lugnt och tyst här hemma. Jag öppnar balkongdörren och sval och sommarluktande luft tar sej in i lägenheten. Jag tar en kaffe och funderar på vad jag skall göra idag: springa en runda, åka och handla och sätta mej och jobba lite.  Jag öppnar Spotify och låter Blurs She’s so high ersätta tystnaden i lägenheten. Det blir en bra dag, men det är en tunn linje.

blur-leisure

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s