Blutspende – Lämna blod

Om man kan lämna blod så tycker jag det är en rimlig och solidarisk sak att göra i det samhälle där man bor. Man delar med sej av så mycket blod man kan avvara till sjukvården. Det är bra och det känns bra. Ändå lider blodcentralerna nästan ständig brist på blod från några av de ovanligare blodgrupperna.

Under tiden jag pluggade i Linköping under andra halvan av 1990-talet fick jag in en bra rutin på att lämna blodplasma. Till skillnad från att lämna blod som man kan göra var 3-4:e månad och som därför blir som ”första gången” varje gång kan man lämna plasma var 14 dag. Anledningen till att man kan lämna blodplasma så ofta är att plasman inte innehåller järn eller hemoglobin och att kroppen återskapar den förlorade plasman inom 24 timmar.

Så stängde plasmalämningen i Linköping och ingen kallade mej till blodcentralen igen och för en längre tid glömde, alternativt prioriterade jag bort detta med att lämna blod. Jag vet att jag följt med någon till en provtagning på Östra sjukhuset för att börja lämna blod i Göteborg, men det blev liksom inte av. Det där med den fasta rutinen passade mej tydligen väldigt bra.

För en tid sedan såg jag dock denna reklamenhet som av naturliga skäl talade till mej:

ska%cc%88rmavbild-2016-09-19-kl-13-08-45

Jag heter inte Jonas, men hans blod har räddat mitt liv.

Ett par googlingar senare var det så dags för mitt första besök på blodcentralen på Universitetssjukhuset här i Basel. En anonym entré i ett valv, en halvtrappa, en lång anonym korridor med högt i tak som fick mej att undra om jag kommit rätt innan jag kom fram till en stensal med pelare och välvda portaler som fungerade både som kapprum och kafé. In till höger blodlämningsrummet, vitt, gammeldags men upprustat med alla de moderniteter som krävs. Avskiljare som också fungerar som ljuddämpare skapar ett väntrum i rummet där man hälsar på dom som jobbar bakom en disk, registreras, fyller i papper om hälsa, sjukdomar, mediciner, resvanor och sexliv samt talar med en läkare. Alla här pratar naturligtvis schweizertyska, men när jag ber snällt på tyska att dom skall prata långsamt är det inga problem att följa med. Det långa frågeformuläret finns till och med på engelska. Några av dom jag träffar här tilltalar mej också på engelska, men jag månar om att göra minst ett par försök på tyska innan jag ger efter och tar det på engelska. Och allt flyter på bra även om jag flera gånger får be mej upprepa det som just sagts. Men näst efter amningssjuksköterskor så är nog personalen på blodcentraler de mest entusiastiska på ett sjukhus och trots den lite haltande dialogen får dom mej att känna med välkommen och uppskattad.

I en glasbox med frostade rutor men med öppen dörr tas blodprov och blodtryck för att kontrollera blodvärden. Allt var i sin ordning, jag fick mina värden med förklaring på en liten lapp med mej hem och efter det fick jag ta plats i en av knappt dussinet blodfåtöljer längst vänsterväggen i den andra delen av rummet. Jag är ensam lämnare här näst en man som sitter uppkopplad till en plasmacentrifug längst den högra väggen.

Jag sätter mej i den relativt modernt designade röda fåtöljen och blir instruerad att med hjälp av en liten kontroll luta bak stolsrygg och benstöd till önskat läge. Sedan väntar det enda kritiska momentet här. Jag tål inte att se blod och måste aktivt titta bort när dom sticker hål i höger armveck. Det kan tyckas märkligt att lämna blod om man inte tål att se blod, men bortsett från detta lilla moment är jag helt oberörd av blodlämningen. Jag tittar således upp i det ornamentklädda taket tills jag känner det bekanta sticket i armen. En halvtimme senare tar jag plats i kafét med en kaffe, ett glas juice och en bit rabarberpaj jag inte orkar äta upp. Det har registrerats tre poäng på mitt blod-ID för en full lämning. Allt har gått bra och det mesta är väldigt likt en blodgivning i Sverige.

Det som är det mest slående är hur otålig jag blivit. Det är en nästan plågsam väntan under de 15 minuter blodlämnandet pågår i en lokal där jag tydligt undanbes ha min mobil påslagen. Jag har blivit så dålig på att ha tråkigt att de få gånger det sker så kryper det i hela kroppen. Nästa gång måste jag komma ihåg att ta med något att läsa.

img_5820

Korridoren.

img_5818

Kapprum och kafé.

img_5808

Väntan.

img_5821

Frågeformulär.

img_5813

Blodvärden.

img_5815

Blodrummet.

img_5819

Kafé.

img_5814

Gratisfika.

Annonser

En reaktion på ”Blutspende – Lämna blod

  1. Blodgivning är bra!!!
    Jag har gett blod i runt 30 år, och likt dig gav jag plasma under studie-tiden. På den tiden fick man 30kr och fri fika/lunch, riktigt bra för en fattig student, även om det inte var det som var drivkraften.
    När jag bodde i USA så gav jag blod några gånger, men vid ett besök ville dom inte längre ha mitt blod. Nya regler. Om man hade bott i Europa när Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (galna ko-sjukan) härjade som värst på 80/90-talet så fanns en risk att man var smittad. Och den risken ville dom inte ta. Jag får alltså aldrig mer ge blod i USA. Men här i Europa duger mitt blod, men inte om jag har varit i USA. Då är det en karantän på minst 30 dagar. Bra med försiktighet, men ibland går det till överdrift.
    Nu är jag mogen för tappning igen och stannar nog på Droppen i Nordstan på väg hem från jobbet en dag.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s