Resor och känslor

Det är så många människor som förgyllt våra resor genom åren: De fnittriga slöjbeklädda tjejgänget som hjälpte oss hitta rätt i Baalbek, historier berättade av tamilska tebladsplockare i Nuwara Eliya, det unga paret som plockade upp oss när bussen slutat gå utanför Beirut, Den galna chauffören som körde oss tur och retur mellan Marrakech till Atlasbergen, ”Mamma Mekong” och hennes son vid de 4 000 öarna i Laos, den glada baklava-bagaren som sadlat om från sitt liv som arkitekt i Kanada, tjejen jag snackade med i kön till Tacovagnen i Harlem, mannen som bjöd hem oss till sej och sin hustru i Libanon, det äldre paret med utflyttade barn i Polonnaruwa på Sri Lanka och skrönorna ”Fantomen” berättade natten under bar himmel på den uppdämda Ang Nam Ngum reservoaren utanför Laos huvudstad Vientiane.

I samband med senaste dagarnas skrivande om resor och reseminnen har jag påmints om lite reserelaterade och återkommande känslor som jag härmed tänkte dela med mej av.

Första dagen på en ny plats dit man anlänt och gjort sej av med sin packning och går ut från stället man skall/eller har sovit på. Man går ut genom dörren/dörrarna och slår nyfikna blickar åt höger, vänster och rakt fram. Människor och myller i en storstad, mäktig naturutsikt eller något där emellan spelar ingen roll. Känslan av nyfikenhet, outforskade möjligheter och okunskap om hur vardagen ser ut här ger mej svindel.

Jag tycker att det är fascinerande hur man lagom till hemresa börjar få lite hemlängtan. Oavsett om man varit borta en halv vecka eller en månad infinner sej känslan av hemlängtan den eller de sista dagarna. Antar att det är hjärnan som arbetar lite proaktivt för oss så att känslan inför hemresan inte skall bli så besvärlig. Jag tycker det är fantastiskt hur vår hjärna konstruerar ihop det där för oss.

Återkomst till platser man varit på förr kan ju innebära olika känslor. Vid de tillfällen jag återbesökt “utvecklingsområden” har jag nästan alltid blivit besviken. Det finns fortfarande så gott om, av mej, outforskade platser på jorden att jag inte behöver vända tillbaks till gamla platser med risk för att bli besviken. Med storstäder är det annorlunda. Det är något härligt och upplyftande med att komma tillbaks till en slamrig och upptagen storstad och känna att man känner igen sej och hittar. Det ger en känsla av att man hör hemma här.

En känsla som ofta hänger kvar med mej den eller de första dagarna efter att man lämnat en plats man gillat och spenderat minst några dagar i: Känslan att solen går upp som vanligt till en vanlig dag på den där uppskattade platsen också idag och imorgon. Livet på den där platsen går vidare även efter att jag lämnat den. Jag gillar den tanken trots att den försätter mej i en melankolisk stämning.

Det blev ett antal inlägg om resor efter vår semester, ja till slut blev det lite av ett tema de senaste dagarna här på bloggen. Jag har avhandlat:

jonas-i-va%cc%88ntparken

Annonser

4 reaktioner på ”Resor och känslor

  1. Ping: Framtida resor | BaselPappa

  2. Ping: Mina bästa reseminnen | BaselPappa

  3. Ping: Mina egna resor | BaselPappa

  4. Ping: Mina första resor | BaselPappa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s