Två år i Basel

Idag firar vi två år i Basel. Jag har läst om ett par bloggposter från i fjol, Ett år i Basel! och Vad har första året i Basel lärt oss och om man skulle skriva en bloggpost om vårt andra år här skulle ett beskrivande arbetsnamn kunna vara Mer av samma. Det låter må hända lite enahanda, tråkigt och utan utmaningar, men så är det nog inte någon av oss på Utengasse som uppfattar det.

År ett är ju definierande på många sätt, men det är ju också väldigt varierande till sin natur: Under år ett går man från att vara nybörjare till att börja få koll på läget, dag 1 är ju allting nytt, medan dag 365 har väldigt mycket gemensamt med år två.

Hur har andra året varit?

Ju längre tiden går, desto mer förstår man (förhoppningsvis). Om man skall jämföra år två med år ett så är det tydligt att man inte har speciellt mycket av det där inledande kaoset. Man lägger fortfarande märke till nya företeelser, men numer kan man ofta förstå lite mer av det man ser med hjälp av språk och kulturell förståelse som skapar visst sammanhang. Visst är det fantastiskt att upptäcka världen med helt nya ögon. Men det är en insikt som skänker en annan typ av tillfredsställelse när man inte bara kan observera, utan observera med viss förståelse av kontexten.

Inlärningskurvan börjar nära noll men lutar ganska starkt uppåt med många nya upplevelser i början, långsamt avtar så lutningen undan för undan. Man har bra koll på de stora dragen, men långt kvar för att förstå detaljerna och de nya områden man måste sätta sej in i. Med tiden blir behovet för att sätta sej in i sådana nya områden allt mer sällsynta, precis som vita fläckar i allmänhet. Sedan sker ju inte inlärande och förståelse i en mjuk kontinuerlig process utan mer stötvis, efter att under en tid ha tagit två steg framåt och ett tillbaks kan man plötsligt ta fyra-fem rejäla kliv framåt.

År två är snarast en förlängning av det första och skulle man dela in tiden efter lika stort lärande så skulle det nog vara ungefär såhär: dag 1, vecka 1, månad 1, halvår 1 och efter det stycken som är längre än ett år.

Känslomässigt har det så klart varit upp och ner, men det även det känns stabilare med tiden. Lite som när man följer ett medelvärde av upprepade utfall av en diskret variabel (till exempel en tärning). I början kan det bli lite ryckigt upp och ner men så småningom konvergerar resultatet mot väntevärdet.

Jag har på flera olika håll i expatvärlden hört det sägas att andra året är värst. Jag gissar att det beror på avsaknad av smekmånadskänsla samtidigt som vardagen blir allt mer påtaglig. Till det kan man säkert addera tid att fundera på vänner och relationer, för hur gärna man än vill så blir relationerna till vännerna i Sverige svagare samtidigt som de nya band man knyter ännu inte nått upp till en ersättande styrka. Detta senare är det kul att se hur vissa erfarna expats hanterar fantastiskt.

Ur min och familjens perspektiv har vi nog inte uppfattat detta andra år som särskilt negativt eller svårt. Vi fortsätter leva livet här, njuter och nyttjar dess fördelar och anpassar oss efter nackdelarna. Det finns ju många fler perspektiv som är definierande än bostadsort. Vi växer in i livet så som det är med barn och fortsätter förhoppningsvis att växa med uppgiften. Undan för undan lär vi av livet och just som man tror att man vet vad man håller på med så inträder en ny fas.

Vad har vi lärt oss?

Jag tror det skulle bli svårt att beskriva vad vi lärt oss under det andra året i Basel, så låt oss fokusera på vad vi lärt oss sedan vi flyttade hit. Med risk för att låta högtravande handlar det åtminstone om:

  • Att ta sej an nya situationer och förutsättningar vilket nog gör en mer ödmjuk. Jag har nog aldrig befunnit mej mer utanför min komfortzon än under tiden i Basel, men det är ju avtagande med tiden.
  • Arbeta på i vardagen. Ibland vet man inte så mycket om förutsättningarna varken på lång eller kort sikt, men behöver ändå fungera i vardagen. Det finns mycket man kan göra även utan en massa kunskap. Det har varit bra för mej att lära mej.
  • Vara attacksocial. Så är det verkligen inte alltid. Det går i vågor, men skall man ha några vänner så får man skaffa sej dom och göra sej förtjänt av dom och då gäller det att vara på tårna.
  • Förmodligen har man lärt sej mer om sej själv på kuppen.

Utöver det mer personliga ovan har vi, och då kanske framför allt jag lärt mej en hel del om Basel, om Schweiz och om schweiziskhet. Möjligen har jag aldrig vetat så mycket om någon plats jag tidigare bott på än vad jag vet om Basel. Det har varit spännande och exotiskt att sätta sej in i livet längst Rhen och i perioder ett välbehövligt tidsfördriv.

Kommande år hoppas jag kunna lära mer om Kleinbasel och våra kvarter (i stadsarkivet) samt om platser utanför dom vi tidigare besökt. Jag hoppas till exempel att vi hinner besöka Luzern, Genèvesjön och lite mer avlägsen och vacker landsbygd. På det mer personliga planet fortsätter säkerligen de processer som redan är igång (utvidga kunskaper i och om vardagen och utforska och fördjupa fler och personliga perspektiv). Dessutom hoppas jag att det kommer finnas anledning för mej att lära mej mer om företagande i allmänhet och om schweiziskt företagande i synnerhet.

Vad händer framöver?

Vi bestämde oss tidigt för att låta det gå två år innan vi började överväga vad vi skall göra framöver. Syftet med det var att ge Basellivet en chans att bevisa sej och inte inledningsvis ständigt bli ifrågasatt vid varje motgång. Det är klart att vi diskuterat hur vardagen utvecklar sej, fördelar och nackdelar och vad vi vill och vad vi tror att vi kommer vilja framöver. När vi varit i Sverige och träffat vänner får vi ofta frågan om hur länge vi kommer stanna i Basel. Det är en komplex fråga som är lätt att svara kort på (ett tag till), men som är nästan omöjlig att svara komplett och uttömmande på.

I och med idag har det gått två år och frågan är officiellt öppen. Under denna vintern har vi pratat lågintensivt om framtiden utan att ha kommit fram till så många svar. Men eftersom vi upplever en spännande och löftesrik vardag här i Basel är vi inte beredda att avbryta just nu. Men som en anonym dansk en gång sa Det är svårt att sia, särskilt om framtiden, och i linje med det vet vi ju väldigt lite om vad som händer i framtiden, vilka möjligheter eller hinder vi kommer stöta på.

De primära perspektiven vi beaktar bortanför allmän trivsel är Jennies jobbsituation, barnens trivsel och lärandemiljö på skola och dagis samt min trivsel och jobbmöjlighet.

Hur vi firar?

Vi hade tänkt fira denna måndag på vårt första favoritställe i Basel, cafét Avant-Gouz, men LG har tagit firandet till en ny nivå av autencitet genom att åter insjukna i något influensaliknande tillstånd med feber och ont i hals och huvud. Det var ju så vi mådde första tiden här och om jag inte minns fel även i fjol ungefär vid den här tiden.

Således har vi skjutit upp familjefirandet tills alla är friska och jag nöjde mej tidigare idag med att lägga en flaska champagne på kylning för lite mer vuxet firande nu ikväll.

 

IMG_0725

En två år gammal instagramuppdatering från Landvetter. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s