10-åring på egna stolta ben

Onsdagarna kan vara lite snurriga logistiskt. Jag är hemma med lilla L medan LG har en ganska kort skoldag på Academia innan hon åker till Svenska skolan i Bottmingen. Och när jag säger hemma så betyder det att jag oftast träffar min amerikanska kompis D och hans son A som är halvåret äldre än lilla L. Eller låt oss säga att onsdagarna har varit snurriga. Tack vare en mogen och ansvarsfull 10-åring går det mesta numer som en dans.

LG går i skolan till lunch på onsdagar och har sedan after school/homework club innan hon tar spårvagnen hem. Sedan möts vi hemma och hinner småprata och äta lite mellanmål tillsammans innan LG packar sin svenskaväska och på egen hand tar sej till den nyrenoverade skolan i Bottmingen där Svenska skolan hyrt in sej.

Sedan i somras, när hon började i fjärde klass tar hon spårvagnen på egen hand fram och tillbaks till skolan (Academia) och successivt under hösten tog hon motsvarande steg  och reser nu på egen hand till och från Svenska skolan på onsdagseftermiddagarna vilket har underlättat familjelogistiken väsentligt. När vintern var som mörkast mötte jag henne ibland när hon ville det och andra gånger räckte det med några minuters FaceTime-samtal på vägen hem. Nu löser hon resandet helt på egen hand. Orädd, utrustad med ett eget abonnemang för kollektivtrafiken och en fungerande mobil som är både underhållning och livlina.

I onsdags hände så det jag tidigare var lite orolig för. Ett avbrott i kollektivtrafiken som hon tvingas lösa på plats på egen hand. LG ringde mej från Theater (på andra sidan centrum, där man byter spårvagn om man kommer från de sydvästra förorterna, bland annat Bottmingen) och berättade att dom ropat ut att det för närvarande inte gick några spårvagnar genom centrum till Rhen. Men det var helt odramatiskt för LG som numer pratar och behärskar bra engelska och tyska och som dessutom förstår Baseltyska. Hon berättade att det var varmt och skönt i stan, det stämde, på eftermiddagarna denna vecka har det varit upp emot 15 grader, och att hon började promenera hemåt genom stan, och att hon troligen skulle fortsätta promenera även om spårvagnstrafiken kom igång igen.

Det fanns ingen oro i hennes röst. Inte heller någon egentligt stolthet. Hon var på väg hemåt och fick ett litet avbrott som hon behärskade och som innebär att hon fick en anledning att promenera genom stan på egen hand. Hon håller på att bli en riktigt stor tjej som trivs i sin stad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s