Åshöjden etcetera

I söndags läste jag med nöje Erik Nivas text om verklighetens Åshöjden där han dels återvände till ursprungsplatsen Åsljunga och besöker Blåbärskungens dotterdotter och dels sätter in hela historien i en större och modernare kontext.

Läsningen kastade mej bakåt i tiden och fick mej att minnas när jag läste Åshöjden-böckerna i mitten på 80-talet. Det var nog de första böckerna som jag aktivt sökte upp i min läskarriär. Matte var mitt bästa ämne i skolan och i regel lade jag ner mer tid på att räkna ut hur många sidor jag skulle läsa per dag för att bli klar med mina läseböcker i tid än att de facto läsa. Men med Max Lundgren blev det annorlunda. För en fotbollsfixerad drömmare som mej var det fantastiskt att följa ungdomarna och fotbollen i den sydsvenska fantasiorten. Jag önskar att det finns den typen av passande läslockelse för alla målgrupper som behöver det. Jag har förstått att Zlatans bok har en liknande funktion för dagens unga versioner av mej. Sådant vet såklart bibliotekarier och läs- och språkforskare mer om.

Trots att jag var prenumerant under några år och flitig Buster-läsare fastnade jag aldrig för historierna om Åshöjden i den tappningen. Jag vet inte riktigt varför, men på något sätt tyckte jag det var overkligt att dom blev proffs i England. Noterbart är ju att den stora bedriften givetvis är att ta ett helt lag genom seriesystemet, att sedan ett par av spelarna gör några landskamper och blir proffs är möjligen i sammanhanget en mindre bedrift? Dessutom var det ju det att serien porträtterade Everton som är mitt lags, Liverpools, rivaler.

Däremot minns jag när TV-serien hade premiär. Det var en lördag på sommarhalvåret (13 april 1985) och jag hade följt med min pappa, då utredningsbyråkrat på Försäkringskassan, till Jugoslaviska föreningen. Han var där på besök för att förklara och förankra varför man ville kartlägga olika invandrargruppers sjukfrånvaro. Det är än idag lite oklart varför jag följde med pappa, men som jag minns det var det trevlig stämning, mat och ett ganska långt möte. Därför missade jag premiäravsnittet.

Trots att jag förstod att TV-serien var svag, inte minst Björn Nordqvists insats, gillade jag gestaltningen av de litterära karaktärerna. Och att få se hur laget och bygden levde upp med landslagsmannen och den omdragna motorvägens hjälp. Nu i efterhand inser jag att speciellt TV-versionen, jag minns inte att det var lite tydligt i böckerna, är ogenerat överöst av god moral, goda ideal och fair play. Fint, men likt porträtteringarna av människorna i Åshöjden alldeles för grova och svart-vita. Trots att serien är från 1980-talet är den inte mycket mer nyanserad än en pilsnerfilm.

Under en period lär TV-serien Åshöjdens BK ha funnits på SVT öppet arkiv, men nu får man söka sej fram på YouTube men där finns alla tolv avsnitten. Du borde i alla fall se/höra signaturmelodin. Och läsa Erik Nivas text så klart.

 

åshöjden.png

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s