Idrott: spännande eller rättvist

Idrott handlar naturligtvis delvis om att delta och utvecklas, men det är också otvetydigt så att elitidrott handlar om att vara bäst. Sedan är idrott också underhållning och ekonomi. Samtliga dessa perspektiv påverkar hur man utser segrare, vinnare och mästare.

Tillsammans med vänner har jag tidigare konkluderat att en bra idrott är en lagom mix av rättvisa (den bäste vinner) och slump (den bäste kan inte vara säker på att vinna) för att bli riktigt spännande. För mycket slump skulle göra en idrott till bingo och för mycket rättvisa skulle göra idrotten mindre intressant. Spänning är möjligen viktigare än rättvisa och helt centralt för en idrotts attraktionskraft och dess möjlighet att sälja biljetter och TV-rättigheter.

Olika sätt att utse vinnaren

Ishockey har av tradition en omfattande grundserie som avgör vilka som sedan möter vilka i det följande, ofta lita omfattande slutspelet (i cupform), medan fotboll på motsvarande sätt oftast arbetar med en rak serie (utan slutspel). I internationella kval och mästerskap ser det dock ofta annorlunda ut: flera mindre grupper med seriespel och sedan ett slutspel i cupform. Men även här finns det en del undantag, som det sydamerikanska VM-kvalet till exempel som avgörs som seriespel.

Även individuella idrotter avgörs på olika sätt: världscuptävlingar under året där olika tävlingar kan ge lika eller olika mycket poäng och där man ibland kan få undanta några resultat, mästarbälte där den senaste att slå mästaren är mästare eller ett avgörande slutspel som baseras på hela årets tävlande.

Jag har sannolikt glömt flera idrotters sätt att kora sin mästare ovan, det viktiga är väl att man ser diversiteten. Och förstår traditionen. Respektive sport har sitt sätt, och eftersom idrotten är konservativ kommer det sannolikt vara svårt att förändra några tävlingsformer. Inom respektive idrott har man, så att säga, kommit fram till vilket som är rätt sätt att utse mästaren på och då förhåller man sej till det. Vi kommer nog inte få se en rak serie i hockey och inget mästarbälte i varken stavhopp eller fotboll.

Med det sagt så finns det ett virtuellt mästarbälte i fotboll, Unofficial Football World Championships, som följt med vinnaren av den första officiella landslagsmatchen i fotboll tills det laget förlorade och sedan följt med det vinnande laget fram till våra dagar. Sverige hade mästarbältet så sent som 2013 då vi tog titeln av Nordkorea, försvarade den mot Finland och förlorade den mot Argentina. Sedan i morse, 23-24 mars är det Argentina som innehär mästarbältet, efter att ha slagit Chile som var regerande mästare sedan i höstas.

Pengars betydelse

Hur man än vill ha det så har idrotten blivit beroende av ekonomi. Sport är nöjesindustri och har delvis fått underkasta sej ett intäktsmaximerande upplägg. Det är den huvudsakliga grunden till att hockeyslutspelen avgörs i bäst av sju matcher och fotbollens matcher i en omgång inte spelas samtidigt utan olika dagar och tider så samtliga kan TV-sändas på bästa sätt.

Jag förordar att ligor med så kallade brutna omgångar skall sorteras efter antal poäng dividerat med antalet spelade match istället för som traditionellt summa poäng. Detta blir alltid korrekt oavsett hur olika antal matcher lagen spelat.

Vem är bäst?

Vad gäller lagsporter tycker jag modellen där alla lag möter varandra en gång på hemmaplan och en gång på bortaplan är rättvisast och korar det bästa laget. Om ett lag har speciellt lätt eller svårt för ett annat lag så får det bara en n:te-dels betydelse i den totala säsongen. Det är nästan omöjligt att bestrida en seriesegrare som bästa laget.

Om man där emot spelar i en idrott/liga där slutspel tillämpas bör primärt fokus ligga på att vinna slutspelet. Ansträngningarna bör rimligen anpassas till tävlingsformen.

Vad är mest spännande?

Om en rak serie har fördelen att vara rättvisast, så har ju slutspel fördelen av att vara spännande till sista matchen eftersom avgörandet alltid finns med i hela tävlingen. Den raka serien har ju nackdelen att kunna vara avgjord långt före sista matchen. Man får dock inte glömma att långt seriespel före slutspelet riskerar att bli mycket avslaget.

Motsvarigheten i individuell idrott är ju att ”världscup” är rättvisast, men årsfinal kanske det mest spännande. Om det inte fråntar årets tävlande för mycket spänning. Mästarbälte är i en egen division där varje match är spännande, om än begränsar antalet tävlingstillfällen.

Med allt det ovan sagda tror jag det är svårt att ändra det traditionella sättet att utse respektive idrotts mästare (under 80-talet och en bit in på 90-talet avgjordes fotbollsallsvenskan med olika typer av slutspel). Traditionen är viktigt för intresset och skapandet av myter och hjältar.

Avslutande tankar

Jag föredrar personligen rak serie och sammanräkning av årets samlade tävlingar. Det är rättvisast och i de flesta fall avgörs det ändå nära slutet. Jag skulle gärna se att ishockeyn minskade slutspelet så det inte var för alla utan kanske för topp-4 eller topp-6 med semifinalgaranti för topp-2-lagen. Jag skulle också gärna se större grupper i VM-kval-fotbollen likt den sydamerikanska modellen.

I andra änden av serien tycker jag att det är viktigt med öppna serier så den som vunnit serien under får gå upp en nivå utan kval. Det samma får gärna gälla tvåan och trean. Detta motarbetas ofta av lagen i översta ligan som av ekonomiska och sportsliga orsaker vill minimera risken att åka ur högsta serien. Slutna serier är ett otyg som hindrar utvecklingen.

sten-704_966156a_150259849.jpg

Ingemar Stenmark var så outstanding under sin tid att internationella skidförbundet ändrade reglerna för världscupen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s