Kollektivtrafikdagen

På Kollektivtrafikdagen, torsdagen den 11 maj klockan 9:50 och ungefär 22 minuter framåt pratade jag på Cirkus Skandiascen om mina insikter och reflektioner efter mötet med schweizisk kollektivtrafik under rubriken Basel VS Sverige, en varumärkesjämförelse inom kollektivtrafik.

Som jag skrev igår i bloggposten som berörde hela Stockholmsvistelsen utom just Kollektivtrafikdagen, är jag egentligen lite osäker på hur och varför jag hamnade i Stockholm dessa dagar. Jag tror jag väckte arrangören Jacobs nyfikenhet när jag twittrade om att jag höll på att gräva i vad det kom sej att BVB, Basels kollektivtrafikansvariga företag, var så mycket mer uppskattat än vad Västtrafik (min tidigare arbetsgivare), eller vilket svenskt kollektivtrafikföretag som helst i Sverige för den delen. Jag grävde och bokade möten och så småningom blev det en bloggpost av mina insikter och reflektioner. Vid det laget, och med betryggande tid till kollektivtrafikdagen tackade jag JA när Jacob undrade om jag ville komma och prata om saken.

Men härom torsdagen var det alltså dags. Veckorna innan hade min oro byggts upp successivt. Jag gick igenom alla möjliga stadier inför att jag till slut gick upp på scenen: länge förnekade jag att det ens skulle ske, när jag väl satte mej med presentationen blev oron nästan till ångest, rädd för hur dåligt och ointressant alla tyckte det skulle vara tills jag insåg att det i alla fall gå över på tjugo minuter och sedan kunde jag efter viss skamsköljning gå vidare lättad i livet. Jag övervägde även att försöka ställa in alltihop. Men det fanns också något inom mej som gjorde att jag ville ta tjuren vid hornen, göra det och lära mej av det. Kanske till och med göra det flera gånger för att bli bättre på det och känna lite mindre oro.

De senaste 2,5 åren har jag sällan eller aldrig pratat inför mer än fem personer i taget, så att ställa mej inför 300 personer på en stor och upplyst scen innebar också en ny typ av utmaning. Jag har för övrigt aldrig pratat inför så många människor tidigare. I min vardag handlar det oftare om att planera matinköp, maximera tålamod inför trötta barn, lära känna nya människor, tänja på min språkliga komfortzon etcetera.

Min visuella presentation är ett kapitel i sej. Jag hade bestämt mej för att ta tillfället och göra lite snyggare bilder än jag brukade göra till denna presentation med mycket mindre text än jag är van vid och istället lära mej mer utantill. Jag tyckte också att det blev rätt snyggt och jag fick till mitt talmanus bra i Keynote. Tyvärr visade det sej att arrangören ville ha allt i pdf så min möjlighet att se talmanuset parallellt med bilderna gick om intet. Bara några få dagar kvar och den ångest som gått tillbaks till oro kom åter krypande. Dagen innan jag åkte till Stockholm insåg jag dock att jag egentligen bara hade mycket att säga på fem av mina 22 bilder och jag bestämde mej för att skriva ner stödord på fem lappar, en per bild. På onsdagskvällen skrev jag om mina manuskort ett par gånger: förkortade och förtydligade. Jag blev lite lugnare och successivt blev jag allt lugnare fram till jag skulle gå upp på scenen.

Jag hade sovit bra, men vaknade tidigt på torsdagen. Åt frukost i lugn och ro innan jag med en podcast i öronen gick Norrlandsgatan mot Kungsträdgården. Hoppade på en spårvagn utanför NK och åkte förbi Dramaten och vidare på Strandvägen. Jag hoppade av vid Djurgårdsbron, dels för att det var en så fin och krispig morgon och dels för att jag hade så gott om tid. Promenerade förbi museerna, Nordiska och Biologiska. Sedan förbi Liljevalchs och Hasselbacken. Såg Tyrol, Gröna lund och gamla spårvagnshallarna på håll när jag vände stegen mot Skansen och Cirkus. Jag var nervös, men kände också en praktisk tomhet, det jag kunde nu var det jag skulle leverera, det fanns varken mer eller mindre. Jacob trodde på mej, enligt hans bedömning var det jag hade intressant för deltagarna på Kollektivtrafikdagen. Möjligen stack mitt föredrag ute lite gran bland de övriga. Bröt av. Men det var väl knappast dåligt?

Innan det blir mer självutlämnande vill jag passa på att kommentera något om kollektivtrafikbranschen. Enligt min uppfattning råder det generellt brist på äkta kundfokus/kundcentrering i svensk kollektivtrafik. Man är förtjust i att prata OM kunder, men när det väl kommer till kritan blir det snarare samtal om upphandlingar, avtal, fordonsprestanda och systemlösningar. Jag skulle gärna se att man tydligare använde kunder och kunders preferenser och drivkrafter i samband med tjänste- och produktutveckling. Gärna tillsammans med kundinflytande och äkta transparens. Så tror jag man enklast skapar verklig kundnytta.

På en kollektivtrafikkonferens kan man typiskt få höra profilstarka medelålders män prata om hur länge dom jobbat i branschen, hur dom drivs av kundfokus för att minuten senare prata långrandigt om tekniska system och prestanda.

Själv är jag väldigt förtjust i reklammannen Rory Sutherland som bland annat menar att det finska mobilspelet Crazy birds gjort mer för uppfattningen av reslängden mellan London och Paris än de sex miljarder brittiska pund som investerades på den brittiska sidan för att förkorta restiden med fyrtio minuter.

Nedan finns länk till samtliga dagens tre sessioner, inklusive min. Trots att jag efter viss tvekan tyckte att mitt föredrag gick bra har jag inte klarat av att titta på föredraget ännu. Det kommer jag att göra i sinom tid. Se hela sessionen (programmet) för att komma i samma stämning som publiken var när dom mötte mej, eller hoppa bara rakt in och se mej direkt (efter 46 minuter ungefär). Var så god, här är jag. Väldigt nervös i början, men sedan allt tryggare.

Här, efter ca 46 minuter, finns hela mitt föredrag.

Min presentation inkl talmanus: 11 maj2_pdf

Här finns hela dagens samlade sessioner (tre stycken).

Efter mitt prat stannade jag fram tills lunch innan jag tog av mej min namnbricka och lämnade Cirkus och mina före detta branschkollegor och åter rörde mej ut på Stockholms gator som en vanlig människa. Men skall du se ytterligare föredrag så tipsar jag om Merete Møystad som berättar om norska NSBs arbete med digitalisering och självbekänning (efter mej i session ett) och Trendspanaren Göran Adlén sist i session tre.

Foto: @donacharlotta