Hej, jag heter Jonas, är 42 år och jag är Maximerare.

Idag fyller jag 42, vilket ju enligt Douglas Adams är meningen med livet, vi får väl se hur det är med den saken. Själv ser jag födelsedagen som anledning att vara lite extra egocentrerad i bloggen idag. Jag tänkte att det är dags för mej att komma ut som Maximerare. Jag vet att jag nämnt begreppet tidigare i bloggen (till exempel här i samband med Borkmanns punkt), men i dagens inlägg tänkte jag ge lite mer kött på benen och berätta lite från insidan.

Maximerare och Tillfredställare ingår som två personlighetstyper när nyare psykologisk forskning arbetar med beslutsteori inom ramen för det intressanta området beteendeekonomi (utförligare läsning). Det tvärvetenskapliga ämnet beteendeekonomi handlar om hur människan, till skillnad från det gamla paradigmet the economic man, tar mycket mer emotionella beslut än man tidigare hävdat. Nobelpristagaren Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt har blivit ett portalverk för oss nyfikna in i denna spännande värld. En väldigt viktig tes i boken handlar om hjärnans snabba, energisnåla, frekventa, instinkts- , erfarenhets- och emotionsdrivna beslutssätt 1 (system 1) och den långsamma, energikrävande, eftertänksamma och analytiska beslutstyp 2 (system 2) och hur mycket oftare vi använder system 1 än 2.

Inom beslutsteori talar man bland annat om Maximerare och Tillfredställare. Där Maximerare är personer som lägger mycket tid på sina beslut (mer system 2) eftersom dom sällan nöjer sej med något som är ”tillräckligt” bra (Tillfredställare) utan ständigt söker fler alternativ och väger in nya perspektiv.

 Niklas Laninge, själv maximerare, skriver om fenomenet här.

Som själv varande Maximerare tycker jag att begreppet Maximerare är lite olyckligt eftersom om det bara handlade om att hitta det bästa så vore valet varit relativt enkelt. Utmaningen handlar om att söka upp alla tänkbara alternativ och försöka välja det bästa alternativet av dessa utifrån olika, mer eller mindre, relevanta perspektiv och variabler. Maximerare borde snarare heta Optimerare.

I min vardag handlar det om att kämpa för att inte fastna i små beslut, inte förbli obeslutsam eller grubbla över redan tagna beslut. Istället koncentrera mina Maximerarresurser till större och viktigare beslut. Med det sagt är det relativt få beslut som inte kan tas med principen ”detta är ett tillräckligt bra val” (Tillfredställare).

Det fanns en tid då jag alltid var sist i sällskapet med att beställa lunch eftersom jag var tvungen att överväga alla perspektiv och alternativ, detta trots att det var ovanligt att jag mindes vad jag ätit till lunch när det väl blivit kväll. När jag söker en vara, tjänst eller lösning på något kan det ofta vara okej att välja den första som klarar de ställda kraven, man måste inte alltid söka fler produkter på utländska auktionssiter eller den senast tillgängliga leantanken att överväga. Likadant var det, och är det fortfarande ibland med en massa av vardagens beslut. Och tro mej när jag säger att det är krävande.

Egentligen är det tre perspektiv det handlar om:

• Maximera urvalet så man inte missar några alternativ
• Optimera valet utifrån de rätta och korrekt viktade variabler
• Fatta och genomföra beslutet (passera point of no return)

När jag i Niklas text läser att Maximerare oftare blir missnöjda med sina val är det en självklarhet för mej. Den som investerat mycket energi och tid för att hitta det perfekta alternativet förväntar sej så klart att det är just så bra, bättre än alla andra alternativ (säg 1 på 10 000), medan den som bara nöjer sej med första bästa alternativ som uppfyller ett set av krav (25 av 10 000) så klart inte har samma förväntan på utfallet. Detta handlar om spelteori och om nöjdhet som funktion av förväntan och utfall.

Detta är något jag med gör-det-själv-KBT kämpar med lite varje dag.

Tapasbaren invigd

I lördags var det äntligen dags för invigning av tapasbaren i bottenvåningen av vårt hus. Baren som ersätter Concierge heter El Beso (betyder kyssen på spanska) och drivs av samma personer som idag driver den klassiska Baselsyltan Restaurang Schafeck (Schoofegg) i hörnet Utengasse och Schafgässlein 7. Det finns inget kök på El Beso och av invigningen att döma så kommer tapas och pinchos att göras på Schafeck.

El Beso hade fusköppnat lite under Fasnacht och även då och då, tillsynes slumpmässigt vissa helgkvällar sedan dess. Men den sista veckan hade det tejpats upp tidningspapper för fönstren för att hemlighålla vad som pågått där inne inför premiären. Enligt mina bedömningar har emellertid mycket litet skett inne i baren mellan testöppningen och premiären. Spanskinspirerad inredning och dekoration (ganska kitschig och klichéartad till synes utan ironi), en cigarettmaskin och en tapaskyldisk är den väsentliga skillnaden jämfört med Concierges tid samt att man tryckt in en hel del möbler, spanskinspirerade stolar, bänkar och bord i olika höjder och storlekar.

Invigning i lördags, till vilken vi hade fått en egen inbjudan, men så speciellt var det nu inte eftersom det också fanns inbjudningar i annonser i tidningen. Mellan 17 och 20 bjöds det på vin, tapas och spansk musik framförd av spanska trubadurer och under den perioden var det långsamt stegrande humör på Utengasse. Baren var full och det rådde god stämning och massor av folk ända ut på gatan.

Bandet hade det lite motigt i början av kvällen, men gick långsamt mot succé med stegrande alkoholnivå och allt mer publikfriande låtar som Feliz navidad, Guantanamera och ett par ytterligare internationella spanska hittar. I slutet av sista setet blev musikvalet allt friare, bland annat med ett Michael Jackson-medley.

Lite senare, kanske vid 21-tiden, kom en liten men väldigt uppskattad kör klädda som pirater eller skeppsgossar med breddrandiga tröjor, väst, kortbyxor, bara fötter och med egna muggar i tenn och sjöng tre-fyra Irlandsklingande låtar om whiskey och fjärran hamnar.

Jag ser fram emot lite mer fantasifulla tapas när El Beso har öppnat på riktigt. I lördags serverades generöst bricka efter bricka med småmackor med lite olika pålägg som guacamole, chorizo, skinka/ost, en vit röra och fisk/oliver.

Jag skall inte övertolka klientelet på invigningen eller de normala gästerna på Schoofegg, men tyvärr det ser ut att vara en äldre och lite mer traditionell publik till skillnad från gästerna på Concierge. Det känns som El Beso kommer ha en väldigt Odd Molly-kompatibel publik. Jag tror att El Beso kommer uppskattas snarare av schweizare som gillar att semestra i Spanien än av genuina spanjorer. Precis som barens chef, Patrycja Scheiber. Men jag får väl försöka lura hit min katalanska vän Esther och hennes familj för att undersöka detta lite närmare.

Men det var en trevlig invigning som trots att det blev rätt livligt var nästan tyst till 22 då dom stängde uteserveringen och flyttade in i baren. Detta är ju uppskattat av oss som grannar och något El Beso än så länge skött föredömligt. Själva var vi på plats en knapp timme för att ta del av glädjen, musiken, ett glas vin, testa lite tapas samt att vi försökte hålla lite lagom ordning på lilla L som dansade överallt.

Sist av alla i lördags, en bra stund in på småtimmarna, stod två barfota pirater och ytterligare en gäst ute på gatan och pratade och skrattade. Jag är rätt säker på att både gäster och arrangörer (och grannar) är nöjda med invigningen.

Lilla L dansade på invigningen

Urklipp ur tidningen Vogel Gryff sid 13.

Svenskt återbesök

I höstas, under Herbstmesse, besökte min kompis Mikael oss i Basel och förra veckan var han på återbesök.

Jag och Mikael har lärt känna varandra inom den Blåvita kamratskapen och har haft turen att uppskatta varandras likheter och olikheter. Jag minns hur när vi träffades första gången, under en Blåvit twitterträff på John Scott Avenyn, berättade han en hel del om sitt dåvarande jobb som b-foto. Sedan dess har vi ägnat generöst med tid åt att prata film, resor, foto men framför allt om livet och om fotboll.

Men när vi våren 2013 kom att dela rum under en fotbollsresa till Moskva för att se Pontus Wernbloom kände vi fortfarande knappt varandra. Men det var nog under den resan som vi lärde känna och började uppskatta varandra på allvar. Sedan dess har otaliga fotbollsmatcher, ölkvällar, fikatillfällen och promenader passerat. I somras var det för att träffa Mikael och Andreas jag åkte till Paris, Andreas var för övrigt också med på den där Moskvaresan.

I november när Mikael var på besök var det rejält höstigt, nu är det istället full fart på våren vilket innebär shorts och magnolior i full blom. Då hann vi bland annat med Höstmarknaden, 24stops, Vitra, St Jakob, Goetheanum och Arlesheim. I måndags eftermiddag landade Mikael i alla fall i Basel igen och vi planerade veckan delvis med utgångspunkt i min Baselguide från december. Vi bestämde oss i alla fall för tre olika långa bågar runt Basel:

Tisdag, långa bågen: Vi åkte till Muttenz för att vandra upp på åsen och besöka de tre ruinerna Wartenberg med anor från 1300-talet och sedan vidare till Pratteln. Totalt innebar vår vandring ca 10 km och 250 höjdmeter. Sedan tog vi buss 83 till Augusta Raurica (Wikipedia) för att besöka den gamla romarstaden, vilket tog större delen av eftermiddagen. Efter tågresa tillbaka till Basel besökte vi de två tågstationerna SBB (inte minst den franska vänthallen) och Badische Bahnhof. Vi avslutade sedan tisdagen med ett par öl på min nya favoritbar, Zum BierJohann. Den dagen gick vi 23 km.

Onsdag, mellanbågen: Vi gick genom St Johann in i Frankrike för lunch på La Diligence i Saint Louis, ett stopp på Match i Huningue och en kaffe på det överdimensionerade torget innan vi tog gångbron över till Friedlingen i Tyskland och vidare till grönområdet Lange Erlen längst flode Wiese där vi satt i skuggan under träden och tog det ganska lugnt innan vi hämtade L på Ylaa i Kleinhüningen. Totalt en promenad på 20 km.

Torsdag, korta bågen: Promenad genom egna-hems-delen av stadsdelen Hirzbrunnen, Bäumlihof, och förbi kraftverket Birsfelden. Från Breiten tog vi sedan spårvagnen till Markthalle för lunch bland världens all streetfood som erbjuds där. Visar sej att han som driver Caribbean House är svensk som bott drygt 20 år i Karibien. Efter Karibisk lunch promenerade vi genom centrum ner till Rhen, förbi buvetterna, Landestelle och efter ett visst letande en öl på Rostiger Anker. Den kvällen firade vi Jennies födelsedag efter 20 km promenad.

Fredagen var vi hemma med lilla L, vilket innebar mer närvaro, men kortare promenad. Men vi hann med att besöka lekplatsen på Claramatte innan det var dags för Mikael att ta spårvagnen mot flygplatsen.

Mikael prickade in toppenvänder i Basel innan han reste hem för den Allsvenska premiären. Vi hade över 20 grader varje eftermiddag även om mornarna var kyliga. Definitivt shortsväder och onsdag-torsdag klarade jag mej utan tjockare tröja på förmiddagarna. Vi fick till och med bevittna årets första dopp i Rhen, vilket rimligen nätt och jämnt inneburit tvåsiffrig ”värme”.

Var Fruktstund första ordet?

Det finns en TV-upplevelse för flera år sedan som jag inte kan släppa. Det var i Värsta språket (SVT öppet arkiv) där Fredrik Lindström excellerade vecka efter vecka med sina språkkunskaper, sin humor och sin språkpragmatism. Det var nog första gången en expert var på TV och inte agerade konservativt inom sitt område. Tvärt om gillade Fredrik när när man lekte med språket och skapade nya formuleringar och ord som skentrevlig eller underraskad, så kallade neologismer.

I ett av de fasta inslagen släpptes en språkpolis fram för att ondgöra sej över hur slarvigt folk i allmänhet hanterade det svenska språket. Utan att döma gav sedan Fredrik lite kontext till polisingripandet innan programmet gick vidare med nästa inslag. Värsta språket fick så småningom en uppföljare, Svenska dialektmysterier, där Fredrik fördjupade sej i olika dialektfrågor av typen, var går gränsen för när man uttalar kex med hårt k eller med ch-ljud. Det var infotainment, information med dokumentär kvalitet kombinerat med underhållning av bästa sort. Jag älskade dom här programmen och jag älskade Fredrik Lindström. Och jag var inte ensam, programmen var väldigt populära.

Men i ett avsnitt av Värsta språket kom man in på en diskussion om språkens ursprung och Fredrik sa att man inte kan veta vilket som var det första ordet, det skulle till exempel kunna ha varit fruktstund. Och sedan gick diskussionen vidare utan reflektion.

Skulle vårt första ord verkligen ha kunnat vara fruktstund? Jag gissar att Fredrik drog till med ett modernt ord för att få oss tittare att höja ögonbrynen, men jag ser något annat i ordet fruktstund, jag ser ett sammansatt ord, skapat av frukt och stund. Jag är naturligtvis skeptisk till en så tidig kategorisering av föda och tid, varför fruktstund givetvis omöjligt kan vara det första ordet, men det är ändå sammansättningen som framför allt gäckar mej. Kan ens ordet fruktstund ha existerat innan orden frukt och stund?

Finns det ens något enda exempel på ett ”enkelt” (det vill säga ej sammansatt) ord som över tid fallit sönder i två nya unika ord? Lampsladd, sammansatt, fotboll, mellantid, lärarvikarie etcetera, jag har inte kunnat komma på något sådant ord. Jag har också dryftat denna fråga vid många olika tillfällen i både nyktert och onyktert tillstånd med allehanda medmänniskor utan att någon har kunnat komma på något sådant exempel. Kan du komma på något sådant exempel?

Denna fråga har verkligen gäckat mej genom åren och jag har, dock utan framgång, försökt nå Fredrik via mina vänner på Facebook och Twitter för att framlägga mina tankar och ta del av hans reflektioner.