Jobb, boende och annat på att-göra-listan

Beslutet att flytta hem till Sverige skapar här och nu en hel del jobb för oss. För trots att det i Jennies kontrakt ingår hjälp med ”relocation” blir det en massa saker att fixa. Alla som någonsin flyttat vet ju om detta: allt från adressändring till uppsägning av el och vatten.

I vårt fall måste vi också säga upp sådant som man kanske normalt kan flytta med: till exempel behöver vi säga upp bredband, TV och telefoni i Schweiz och starta upp motsvarande tjänster i Sverige. Men vi skall också administrativt ut ur Schweiz och in i Sverige. Lägg där till det faktumet att vi skall in i ett antal svenska system där det saknas information om oss avseende de senaste tre åren: föräldraförsäkring, inkomststatistik, barnomsorg etc.

Över en natt blev det väldigt mycket mer att göra. Samtidigt skall vi leva vardagen här och dessutom tänkte vi hinna med att ”göra Schweiz” innan vi flyttar ut. Vi har mestadels hållit oss i landets norra och nordvästra del i vår och de närmaste kantonerna. Men nu behöver vi komma ut och se oss lite mer omkring.

Flera av dessa uppgifter som skall lösas är på olika sätt sammanflätade med varandra, vilket kan ge viss Moment-22-känsla om man inte kan slå fast ett eller två beslut tidigt. Ofta är ju boende-dagis-skola till exempel placerade i närheten av varandra trots att man kanske inte i förväg vet var man tänker hamna. Än mer invecklade flätor riskerar det att bli när vi skall ta oss an våra två viktigaste uppdrag som utan inbördes ordning är:

• Hitta vårt framtida boende
• Skaffa ett jobb till mej

I bankernas regler har man inte tagit höjd för att på ett rimligt sätt värdera att man bott utomlands. Jag har ju alltid haft jobb hela mitt liv, men när vi nu söker lånelöfte skattas min inkomst i januari till 0 kr. Det underlättar inte.

Vi hoppas att hitta ett boende i Lerum/Floda men det är väl egentligen inte helt bestämt.

Vad gäller jobb och mitt jobbsökande behöver jag möjligen ta mej en funderare till på vad jag vill (äldre fundering här). Jag skulle önska ett sammanhang som engagerar mej och tar vara på mina främsta analytiska och strategiska egenskaper. Om du har leads, kontakter eller egna behov och känner mej sedan förr eller gillar den här profilen så får du gärna höra av dej till mej. Jag är öppnare än någonsin och riktigt sugen på att börja jobba igen.

Flytta till Sverige!

Det har blivit dags för ett nytt steg. Jennie har fått ett riktigt spännande jobberbjudande i Västsverige. Ett erbjudande vi inte kan tacka nej till. Det är således dags för nästa steg i det vi kallar livet. I vinter lämnar vi Basel för den här gången och flyttar till Sverige.

Vi hade gärna sett att denna möjlighet kommit om ett till två år men när möjligheten uppstår får man inte låta chansen passera. Det gäller att fånga möjligheterna när dom presenterar sej och vara den som styr livet.

Vi fattade beslutet i juli under märkliga omständigheter medan jag var ute och tågluffade med LG. Via SMS och nattliga samtal vägde vi för- och nackdelar och sedan diskuterade och förhandlade Jennie med företaget under dagtid medan jag och LG hade sightseeing i Europa och lilla L gick på dagis.

Denna förändring sker med dubbla känslor, precis som när vi bestämde oss att hoppa på Basel-äventyret. Vi har levt ett lite annorlunda liv i Basel: hemmapappa, bott mitt i gamla stan, centraleuropeiskt läge och klimat, vår takutsikt, ett antal nya fina vänner etc. Vi kommer att sakna detta liv. Vi ser också fram emot saker vi saknat: närhet till släkt och vänner, mer bekant/enklare vardag, se Blåvitt lite oftare, jämnare fördelning av arbete och fritid i familjen, bad i hav & sjö etc. Men det är inte förnuftiga argument utan främst känslor som ligger bakom den dubbelhet vi känner inför flytten.

Finns det något element av att vi ger upp här? Kanske, kanske inte. Saken är den att den möjlighet som nu öppnar sej för Jennie hade vi nog flyttat till andra platser för också. Dessutom är det så att jag under våren har gjort 3-4 frilansprojekt åt två olika uppdragsgivare så utvecklingen och acklimatiseringen har hela tiden fortsatt successivt. Vi bestämde att vi skulle ge Baseläventyret två år och sedan se vad som hände. Det var så vi bestämde, det var så vi gjorde och nu går vi vidare.

Framtiden då? Efter tre år i Basel så börjar Jennie hos sin nya arbetsgivare den 1 december och vi hoppas flytta till Sverige före årsskiftet. Tills dess skall vi försöka komma ur Schweiz-administrationen och in i den svenska dito, hitta boende, dagis, skola och ett jobb till mej. Vi siktar på att bo i Lerumstrakten men än så länge är ingenting varken klart eller bestämt. Och precis som när vi flyttade till Basel försöker vi närma oss detta nästa steg med öppen inställning.

Efter stiltje en tid på bloggen finns det nog anledning att återkomma i detta, förlåt dessa ämnen. Såsom söka hus och jobb på distans, vad har vi lärt oss i Basel, expat-liv, vad kommer man sakna, hur Basel förändrat oss, hur skall det bli att flytta till Sverige etc.

Långhelg i London

Förra helgen, långhelgen kring Kristi himmelsfärd, var vi i London. Det var mer än åtta år sedan senast och vi hade pratat länge om att åka dit. Dels för sin storstadsattraktion men kanske främst för att besöka Harry Potter-studion. Och förra helgen blev det alltså av, där någonstans i tiden mitt emellan terrorattentatet i Manchester och det i London. Vi hade fina dagar i London med bra förutsättningar: onsdag-lördag var det varmt och soligt och på söndagen var det halvklart och lite svalare.

Vi bodde väldigt bra på Holiday Inn i Camden. Camden är inte vad det en gång har varit, men det attraherar fortfarande gott om alternativa själar och även om det inte är centrum för Europas ungdomskultur som det en gång var så är den i alla fall en centralplats för alternativ livsstil, ekologi, new age, drogromantik och gatumode. Dessutom är det en turistattraktion/fälla och en plats många som tidigare dyrkat den återvänder till. Och visst finns det fortfarande mycket att göra här. Och även om drogromantiken är påtaglig (och intaget säkert större än genomsnittet) känns det säkert att röra sej på de större gatorna här natt som dag. Vill man uppleva något av den forna skitigheten så bör man nog skynda sej för nu nu rivs och nybyggs det över allt. Gentrifieringen har verkligen satt tänderna i Camden. Camden Towns tunnelbanestation ligger på (båda) Northern line som är de svarta linjerna som går i nord-sydlig riktning i Londons tunnelbanesystem och passerar bland annat Euston, Tottenhan court road, Leicester square, Embarkment och London bridge.

Onsdag:

Jag jobbade på förmiddagen innan vi gav oss av. Jag och L tog bussen till flygplatsen där vi mötte upp Jennie som hämtat upp LG i skolan och kom med taxi. Vi flög till Lutons flygplats som av uppenbara skäl håller på att genomgå en väsentlig renovering. Därifrån en av de tillgängliga flygbussarna till Bond Street varifrån vi tog en lokal buss (274?) till Camden. Väl framme åt vi på ett lokalt hak och jag och LG hann en kvällspromenad längst kanalen innan det var dags att gå hem och lägga oss.

Torsdag:

På förmiddagen bekantade vi oss med omgivningarna: Camden Town, Lock och Market, vår lokala Sainsbury’s och promenadvägen längst kanalen. Lilla L var lite resegnällig så efter lunch med kanalutsikt tog vi en tupplur på hotellet innan vi med viss brådska via Euston och Watford junction tog oss till vår tidsslott på Harry Potter-studion.

Det var i sanning fantastiskt att få besöka ett stort antal autentiska och återuppbyggda scener (Stora salen, Gryffindors uppehållsrum, Hagrids stuga, Dumbledores kontor, Trolldomsministeriet, Weasleys kök, Trippeldäckaren, Diagongränden, Privet Drive etcetera) samt få följa med bakom kulisserna på översättningen av JK Rowlings böcker till film. Utöver miljöer får man följa med i hur figurer och platser konstruerats och höra mängder av historier från inspelningarna. Dessutom innehåller studiobesöket biobesök, restaurang, gott om fotomöjligheter (privata och professionella mot betalning) och butiker. Jag var otroligt imponerad av kreativiteten, professionalismen, hantverket och beslutsamheten med vilken medarbetarna skapat de åtta Harry Potter-filmerna. Shopen var möjligen lite rörig och naturligtvis något överprisad. Allt gick att se i sin egen takt och det blev också en lång eftermiddag som han bli kväll innan vi var tillbaks i Camden igen. Sammantaget ett fantastiskt besök.

Fredag:

Vi promenerade längst Regents kanal, med dom traditionella avlånga kanalbåtarna, från Camdens slussar via Regents park, London zoo till Little Venice. Lunch på båthuspuben och sedan lek i Rembrandt Gardens innan vi gick vidare längst kanalen till Paddnington och det lite mer fashionabla Sheldon Square där vi behövde svalka oss med en glass. Efter det fortsatte vi vidare ner till Marble Arch och Oxford street. Lite shopping och middag i all hast innan LG och Jennie avvek för att se musikalen Wicked medan jag och lilla L promenerade Oxford street fram till Tottenham court road varifrån vi tog tunnelbanan hem till Camden igen. Musikalen Wicked, som handlar om de två häxorna i Trollkarlen från Oz och om vad som är ont och gott, var tydligen lite långsam i början men när den sedermera kom loss var den tydligen väldigt bra.

Lördag:

På lördagen försökte vi besöka ett överfullt Camden Market. Lördag en långhelg var ett misstag. Det var för mycket folk för familjen Medin så efter en halvtimme gav vi upp, åt på den internationella matmarknaden och gav oss av mot stan och picnic vid Prinsessan Dianas lekplats i Hyde park/Kensington gardens. Inte heller där var vi ensamma, så klart, men vi hittade en liten plats helt nära musikdelen där det var lite lugnare och där det fanns lite skugga bakom bambuskogen. Någonstans i utkanten av Bayswater åt vi sedan på en grekisk restaurang innan vi tog bussen hem och L somnade på mina axlar.

Söndag:

I början av en storstadssemester har man så omfattande planer, så mycket man vill göra. Söndagen var vår sista heldag i London och vi behövde prioritera. Såg lite sevärdheter på förmiddagen: London eye, Westminster, St James’s park, Big Ben, Buckingham Palace, Downing street, Green Park (där pågick Westminster Mile ett fristående förälder-barn-lopp). Eftermiddagen tillbringades i huvudsak på Hamley’s men också på en del ställen i dess omgivningar (Piccadilly circus, Carnaby Street, Soho etcetera).

På måndagen efter frukost packade vi och tog Gatwick-expressen från Euston till flygplatsen.

Sammantaget blev det en fantastisk långhelg i London. Dock noterbart att det ibland är utmanande att få till timing för ätande och sovande för familjens minsting. Vi reste utan barnvagn, men det gick över förväntan. Här är våra highlights:

LGs tre bästa:

• Warner’s Harry Potter studio
• Hamley’s
• Promenaden London Eye, West Minster Bridge, Houses of Parliament och Big Ben

Vuxnas tre bästa:

• Warner’s Harry Potter studio
• Promenaden längst kanalen Camden, via Regent’s park och Little Venice till Paddington.
• Musikalen Wicked (Jennie)

Det är svårare att lista Ls favoriter, men lekplatserna i de stora parkerna är i regel väldigt bra och uppskattade (Regents park, Green Park, Hyde park/Kensington gardens etcetera).

Efter helgens terror i London lider jag med London.

Kollektivtrafikdagen

På Kollektivtrafikdagen, torsdagen den 11 maj klockan 9:50 och ungefär 22 minuter framåt pratade jag på Cirkus Skandiascen om mina insikter och reflektioner efter mötet med schweizisk kollektivtrafik under rubriken Basel VS Sverige, en varumärkesjämförelse inom kollektivtrafik.

Som jag skrev igår i bloggposten som berörde hela Stockholmsvistelsen utom just Kollektivtrafikdagen, är jag egentligen lite osäker på hur och varför jag hamnade i Stockholm dessa dagar. Jag tror jag väckte arrangören Jacobs nyfikenhet när jag twittrade om att jag höll på att gräva i vad det kom sej att BVB, Basels kollektivtrafikansvariga företag, var så mycket mer uppskattat än vad Västtrafik (min tidigare arbetsgivare), eller vilket svenskt kollektivtrafikföretag som helst i Sverige för den delen. Jag grävde och bokade möten och så småningom blev det en bloggpost av mina insikter och reflektioner. Vid det laget, och med betryggande tid till kollektivtrafikdagen tackade jag JA när Jacob undrade om jag ville komma och prata om saken.

Men härom torsdagen var det alltså dags. Veckorna innan hade min oro byggts upp successivt. Jag gick igenom alla möjliga stadier inför att jag till slut gick upp på scenen: länge förnekade jag att det ens skulle ske, när jag väl satte mej med presentationen blev oron nästan till ångest, rädd för hur dåligt och ointressant alla tyckte det skulle vara tills jag insåg att det i alla fall gå över på tjugo minuter och sedan kunde jag efter viss skamsköljning gå vidare lättad i livet. Jag övervägde även att försöka ställa in alltihop. Men det fanns också något inom mej som gjorde att jag ville ta tjuren vid hornen, göra det och lära mej av det. Kanske till och med göra det flera gånger för att bli bättre på det och känna lite mindre oro.

De senaste 2,5 åren har jag sällan eller aldrig pratat inför mer än fem personer i taget, så att ställa mej inför 300 personer på en stor och upplyst scen innebar också en ny typ av utmaning. Jag har för övrigt aldrig pratat inför så många människor tidigare. I min vardag handlar det oftare om att planera matinköp, maximera tålamod inför trötta barn, lära känna nya människor, tänja på min språkliga komfortzon etcetera.

Min visuella presentation är ett kapitel i sej. Jag hade bestämt mej för att ta tillfället och göra lite snyggare bilder än jag brukade göra till denna presentation med mycket mindre text än jag är van vid och istället lära mej mer utantill. Jag tyckte också att det blev rätt snyggt och jag fick till mitt talmanus bra i Keynote. Tyvärr visade det sej att arrangören ville ha allt i pdf så min möjlighet att se talmanuset parallellt med bilderna gick om intet. Bara några få dagar kvar och den ångest som gått tillbaks till oro kom åter krypande. Dagen innan jag åkte till Stockholm insåg jag dock att jag egentligen bara hade mycket att säga på fem av mina 22 bilder och jag bestämde mej för att skriva ner stödord på fem lappar, en per bild. På onsdagskvällen skrev jag om mina manuskort ett par gånger: förkortade och förtydligade. Jag blev lite lugnare och successivt blev jag allt lugnare fram till jag skulle gå upp på scenen.

Jag hade sovit bra, men vaknade tidigt på torsdagen. Åt frukost i lugn och ro innan jag med en podcast i öronen gick Norrlandsgatan mot Kungsträdgården. Hoppade på en spårvagn utanför NK och åkte förbi Dramaten och vidare på Strandvägen. Jag hoppade av vid Djurgårdsbron, dels för att det var en så fin och krispig morgon och dels för att jag hade så gott om tid. Promenerade förbi museerna, Nordiska och Biologiska. Sedan förbi Liljevalchs och Hasselbacken. Såg Tyrol, Gröna lund och gamla spårvagnshallarna på håll när jag vände stegen mot Skansen och Cirkus. Jag var nervös, men kände också en praktisk tomhet, det jag kunde nu var det jag skulle leverera, det fanns varken mer eller mindre. Jacob trodde på mej, enligt hans bedömning var det jag hade intressant för deltagarna på Kollektivtrafikdagen. Möjligen stack mitt föredrag ute lite gran bland de övriga. Bröt av. Men det var väl knappast dåligt?

Innan det blir mer självutlämnande vill jag passa på att kommentera något om kollektivtrafikbranschen. Enligt min uppfattning råder det generellt brist på äkta kundfokus/kundcentrering i svensk kollektivtrafik. Man är förtjust i att prata OM kunder, men när det väl kommer till kritan blir det snarare samtal om upphandlingar, avtal, fordonsprestanda och systemlösningar. Jag skulle gärna se att man tydligare använde kunder och kunders preferenser och drivkrafter i samband med tjänste- och produktutveckling. Gärna tillsammans med kundinflytande och äkta transparens. Så tror jag man enklast skapar verklig kundnytta.

På en kollektivtrafikkonferens kan man typiskt få höra profilstarka medelålders män prata om hur länge dom jobbat i branschen, hur dom drivs av kundfokus för att minuten senare prata långrandigt om tekniska system och prestanda.

Själv är jag väldigt förtjust i reklammannen Rory Sutherland som bland annat menar att det finska mobilspelet Crazy birds gjort mer för uppfattningen av reslängden mellan London och Paris än de sex miljarder brittiska pund som investerades på den brittiska sidan för att förkorta restiden med fyrtio minuter.

Nedan finns länk till samtliga dagens tre sessioner, inklusive min. Trots att jag efter viss tvekan tyckte att mitt föredrag gick bra har jag inte klarat av att titta på föredraget ännu. Det kommer jag att göra i sinom tid. Se hela sessionen (programmet) för att komma i samma stämning som publiken var när dom mötte mej, eller hoppa bara rakt in och se mej direkt (efter 46 minuter ungefär). Var så god, här är jag. Väldigt nervös i början, men sedan allt tryggare.

Här, efter ca 46 minuter, finns hela mitt föredrag.

Min presentation inkl talmanus: 11 maj2_pdf

Här finns hela dagens samlade sessioner (tre stycken).

Efter mitt prat stannade jag fram tills lunch innan jag tog av mej min namnbricka och lämnade Cirkus och mina före detta branschkollegor och åter rörde mej ut på Stockholms gator som en vanlig människa. Men skall du se ytterligare föredrag så tipsar jag om Merete Møystad som berättar om norska NSBs arbete med digitalisering och självbekänning (efter mej i session ett) och Trendspanaren Göran Adlén sist i session tre.

Foto: @donacharlotta

 

Sthlm tur och retur

I mitten av maj var jag i Stockholm ett par dagar för att prata på Kollektivtrafikdagen, samtidigt passade jag på att träffa lite vänner och promenera en del i den svenska huvudstaden som jag inte besökt på över tre år. Men resan inleddes med strul.

Jag gick upp vid 4:20 för att ta den första spårvagnen mot flygplatsen. Väl incheckad och säkerhetskontrollerad och med en kvart till boarding ställs flighten in med hänvisning till tekniskt fel. Jag som reser utan incheckat bagage är snabb till Air France disk i avresehallen och efter att ha tackat nej till en resa som skulle fått mej till Stockholm vid kl 21 på kvällen får ett flight med konkurrerande Star Alliance/Lufthansa via Frankfurt som är i Stockholm kl 13. Resten av resan går utmärkt.

Hotellet som konferensen bokat åt mej ligger i Värtahamnen dit jag tänkt ta mej via T-bana till Ropsten och en buss. Men när jag anlänt till Ropsten och väntar på bussen ringer arrangören och säger att hotellet är överbokat av kryssningskunder. Jag vänder åter in mot stan och arrangören ringer mej med nytt besked när jag vandrar lite planlöst runt på Östermalm. Jag får bo på hotell Drottning Kristina på Birger Jarlsgatan, ett rejält lyft både vad gäller klass och läge.

Egentligen är jag lite osäker på hur och varför jag hamnade i Stockholm dessa dagar. Jag tror jag väckte arrangören Jacobs nyfikenhet när jag twittrade om att jag höll på att gräva i vad det kom sej att BVB, Basels kollektivtrafikansvariga företag, var så mycket mer uppskattat än vad Västtrafik (min tidigare arbetsgivare), eller för den delen vilket svenskt kollektivtrafikföretag som helst i Sverige. Jag grävde och bokade möten och så småningom blev det en bloggpost av mina insikter och reflektioner. Vid det laget, och med betryggande tid till kollektivtrafikdagen tackade jag JA när Jacob undrade om jag ville komma och prata om saken. Jag återkommer med en bloggpost om själva framförandet på kollektivtrafikdagen.

Resten av onsdagen vandrar jag runt i de centra delar av Stockholm som en gång var mej mycket bekanta: Östermalms torg, Stureplan, Norrmalmstorg, Kungsträdgården, Helgeandsholmen, Slottet, Sergels torg, Centralstationen, Drottninggatan, Hötorget etc.

Min pappa är född och uppvuxen på Södermalm, och när jag var liten bodde min farmor och farfar i Stockholmsförorten Hökarängen. Mina föräldrar hade en ambitiös målsättning att jag och min syster skulle träffa farmor och farfar en gång i månaden vilket innebär att familjen ofta åkte tåg tur och retur Göteborg-Stockholm över helgerna. Sedermera dog min farfar min farmor flyttade till Västkusten, men jag gissar att jag innan jag var 10 år fyllda varit ett 100-tal gånger i Stockholm. På den tiden var det i huvudsak ändra utflyktsmål som gällde: Runt i Hökarängen och Farsta, Djurgården, Skansen, Gärdet, olika museum etcetera. Visade sej senast jag var på Skansen att jag fortfarande hittar där trots att jag inte hade varit där på tjugo år.

När jag var i 25-årsåldern och hade mina två första jobb i Östergötland var jag ofta i Stockholm på möten och lärde då känna de centrala delarna av huvudstaden. Men det tycks mej som om Stockholm med stark tillväxt förändras ganska mycket. Även om jag hittar, är det mycket jag inte känner igen.

Efter lunch på torsdagen mötte jag upp med ett antal bra kompisar. Jag och Martin drack ett par glas vin innan vi promenerade genom staden över Slussen till Södermalm. Vi tog en öl och fick sällskap av nästa vän, Fredrik. Småningom rörde vi oss vidare till Marie Laveau där Pontus anslöt och där vi sedan åt och pratade till in på småtimmarna. Fint att träffa gamla kompisar och känna att man fortfarande gillar dom och har mycket gemensamt. Dessutom skönt att se att dom fungerade bra tillsammans. Det blev på det hela taget en mycket lyckad kväll.

Jag hade rätt stora förhoppningar på fredagen också och var därför upp tidigt. Tyvärr ställde ett sjukt barn in dagens första träff/möte/besök. Vid lunch träffade jag istället Per i Bzzt garage i Vasastan. Snack och lunch innan jag gjorde lite obligatorisk svensk bokinhandling. När den sena torsdagskvällen började ta ut sin rätt gav jag mej av mot Arlanda. Nostalgiskt lyssnande på Mina drömmars stad. Stockholm har otvetydigt något.

Även slutet av resan innebar lite överkomligt strul. Tack vare KLMs försening på väg till Amsterdam fick jag springa som en dåre på Schiphol. Språngmarsch mellan D86 till B4 på 12 minuter. Jag var den siste att kliva på bussen som tog oss ut till Baselplanet. Sedan eftersvettades jag hela flygresan hem. Men jag kom hem i tid till familjen.

Jag är äldre än Frankrikes president

Idag tillträder Emmanuel Macron som president i ett av Europas största och viktigaste länder, Frankrike. Mycket kan sägas om den nya marknadsliberala franska ledaren som är företrädare för rörelsen En Marche! som Emmanuel själv grundade i april 2016.

Jag var tämligen uppslukad av sport när jag var liten. Jag minns tiden när jag var yngre än debutanterna. Det var på den tiden man fortfarande drömde om att bli idrottsstjärna och landslagshjälte. Det var ju knasigt på så många sätt eftersom jag aldrig var mer än en medelmåtta i de lag där jag var aktiv. Men jag kunde fantisera och drömma.

Så småningom blev jag äldre och det hände att idrottare som slog igenom var i min ålder och till och med yngre än jag var. Samtidigt hade jag mognat och insett att jag sannolikt inte skulle kunna bli en late bloomer i idrottssammanhang.

Vid det här laget hade världen å andra sidan öppnat sej till många fler perspektiv än sport och det som kanske tidigare skulle setts som en stor förlust spelade nu mindre roll. Med det sagt så slutade inte åldersjämförelserna.

Jag är född 1975 och är idag är jag 42 år gammal. Det innebär att jag är ett år äldre än vad åldermännen Börje Salming och Peter Shilton var när dom slutade i sina respektive landslag. Jag har aldrig haft någon åldersnoja, förmodligen för att jag ofta umgåtts med folk i alla möjliga åldrar, inte minst med vänner som är äldre än jag själv. Jag kan nu konstatera att det inte kommer bli någon framgångsrik idrottskarriär för mej.

Det gick ändå inte undvika att reflektera över att Emmanuel Macron nu när han tar över som president är 39 år gammal. 39 år, före detta framgångsrik banktjänsteman, före detta finansminister och nu alltså fransk president. Precis som inom idrotten kommer denna process bara fortsätta. Snart kommer jag vara jämnårig med de flesta tillträdande toppolitikerna. Sedan äldre. Ingenting är konstigt med det.

Jag befinner mej mitt i livet här mitt i Europa och trivs bra med det. Vi har vår, mitt frilansande har kommit igång, Jennie gör bra ifrån sej och barnen trivs på sina skolor.

En Baselpappas betraktelser i SMUL

I våras blev jag ombedd att skriva en artikel om att vara pappa till barn som uppfostras i en flerspråkig miljö till magasinet SMUL. SMUL är en digital gratistidning, dedikerad till flerspråkighet i familjer utanför Sverige och det aktuella numret har pappatema.

Detta var min orginaltext:

En Baselpappas betraktelser: vardag, svenska och flerspråkighet

Jag heter Jonas och bor sedan 2,5 år med min familj i gamla stan i Basel, Schweiz. I min blogg, Baselpappa beskriver jag vår vardag, utmaningar och funderingar vi stöter på i vårt Baselliv. Här kan du följa mej, min fru Jennie och våra två döttrar, LG 11 år och lilla L, 3 år. Under sin föräldraledighet rekryterades Jennie till ett av de stora läkemedelsföretagen här i staden och vi kunde realisera en dröm vi burit på en tid: att bo med familjen utomlands några år. Vi sökte en annan utmaning än den vårt förortsliv i Gula huset utanför Göteborg innebar.

Basel ligger i nordvästra Schweiz och är en ganska liten, men mycket internationell stad med flera stora internationella företag, ett förhållandevis progressivt förhållningssätt till invandring och med promenadavstånd till både Tyskland och Frankrike. Här pratas baseltyska, en lokal variant av dialekten schweizertyska som skiljer sej så pass mycket från högtyska att det enligt mej borde betraktas som ett eget språk.

För närvarande arbetar jag som frilansanalytiker på deltid i eget företag, men inledningsvis var jag hemmapappa på heltid med lilla L som var knappt ett år när vi flyttade ner. Det skapade en del märkliga situationer i det konservativa Schweiz. Jag kunde till exempel få, förvisso välmenande men ändå förminskande, kommentarer om hur jag klätt mitt barn för tunt. Jag minns när en kvinna på spårvagnen frågade mej när jag satt med en gråtande ettåring i knät: Var är mamman? Jag var svarslös då, men som man gör, kom jag på ett bra svar i efterhand att använda nästa gång. En annan spårvagnsresa var min minsta dotter supertrött, men vägrade sova. Jag la henne ner i vagnen, men hon grät och försökte resa sej upp. En kvinna påpekade att det verkade som om dottern inte ville ligga ner. Jag svarade stressat att hon var trött och behövde sova. Men gråten och protesterna fortsatte. Jag framstod som en allt sämre pappa. Men efter bara några ytterligare minuter somnade hon. Jag var vinnare. Jag kände mitt barn bäst! Numer är det oftast omvänt, jag får leenden när vi är ute och rör på oss tillsammans tack vara lilla Ls barnsliga charm och starka vilja.

När vi skulle flytta till Basel besökte vi tre olika skolor för LGs räkning och fastnade för den minsta som dessutom lärde ut både engelska och tyska. Att lära mer språk var en viktig pusselbit i vårt utlandsäventyr. Academia International School har knappt 100 elever mellan förskolan och klass 6 och här bedrivs undervisningen varannan vecka på tyska och varannan vecka på engelska. Nackdelen med en liten skola var dock att det bara fanns två andra barn som talade svenska i LGs ålder. Vår dotter hade bara läst lite engelska i skolan i andra klass i Sverige och var nu i princip nybörjare både i tyska och engelska när vi flyttade hit. Första tiden blev otroligt tuff, framför allt socialt: vem vill leka med den nya flickan som ingen kan prata med. Få har nog varit så motiverade som vår sociala dotter, allt nytt hon lärde kunde potentiellt användas för att kunna vara med och leka med de nya skolkamraterna på rasterna. Och efter tre månader, lagom till att vi började misströsta, började det äntligen släppa. Vi spenderade det påsklovet i New York och jag tror det var där saker och ting började trilla på plats, LG fick lite andrum men märkte också att hennes språk fungerade och började öppna nya dörrar. Trots att det gått två år sedan dessa händelser sitter dessa emotionella minnen väldigt hårt.

Under LGs första år på Academia har det varit ett tydligt fokus på Matematik och på språken Tyska och Engelska. Utöver de huvudämnena har hon också haft Projekt (tvärvetenskapligt ämne med grund i några av NO- och SO-ämnena), Idrott, Simning, Franska, Musik, Konst (kombination av bild och enklare slöjd). Under det pågående året i fjärde klass har NO- och SO-ämnena (främst Historia, Geografi och Biologi) fått en mer framträdande roll i undervisningen. Det går bra för LG i skolan, både socialt och på lektionerna och jag tror den utökade utmaningen passar henne rätt bra, inte minst med mer variation. Samtidigt var starten med fokus på Matematik som hon alltid varit duktig på och språken som var helt nya för henne utmärkt. Både i Tyska och Engelska deltar hon numer i undervisningen för dom som har dessa språk som förstaspråk och i Matematik får hon kompletteringsuppgifter från årskurs fem och sex.

Utöver långa dagar på Academia, i genomsnitt 8:30 till 16:30 inklusive after school/homework club, går hon på Svenska skolan en dag i veckan. Under en och en halv timme är det undervisning i svenska språket, svensk kultur, svensk historia och svenska företeelser på Svenska skolan som hyr in sej i en nyrenoverad skolbyggnad i Bottmingen söder om Basel. Utöver skolverksamhet är det en bra social nod att träffa andra svenskar på.

Idag pratar, skriver och läser LG perfekt på svenska och i princip obehindrat på engelska och tyska. Dessutom kan hon en hel del franska och förstår baseltyska så pass bra att hon rör sej bekymmersfritt på stan i Basel.

Dagiset där lilla L går 3-4 dagar per vecka heter Ylaa och är tvåspråkigt. Varje person i personalen pratar antingen tyska eller engelska med barnen och sinsemellan pratar pedagogerna mest Baseltyska varför barnen får sej något mer tyska än engelska till livs. Barnen, totalt ett 20-tal i åldrarna 3 mån-5 år kommer från hela världen och är indelade i tre grupper: Babies, Toddlers och Preschoolers och lilla L tillhör mittengruppen sedan förra sommaren.

Det är spännande att följa treåringens språkutveckling som ju pågår parallellt på tre språk. Eller snarare integrerat snarare än parallellt. Det lär inte finnas några belägg för att små barn som lär sej flera språk samtidigt inte lär sej långsammare. Så kan det säkert vara i en klinisk miljö där man kan ge perfekt respons, men jag undrar om det gäller i den trespråksmiljö lilla L lever i. En halvkaotisk familj med skola, jobb, långa dagar, friidrottsträningar och play dates. När L kommer med nya ord är det inte ens säkert att man uppfattar på vilket språk hon försöker prata och då är det inte lätt att ge rätt respons. Oavsett anledning råder det ingen tvekan om att L har en långsammare språkutveckling både än sin storasyster och sin jämnåriga kusin. Men det är ju så det är, vissa är snabbare på somligt, andra är snabbare på annat. Samtidigt är det tydligt att hon förstår mycket på samtliga tre språk. Totalt sett ingenting vi oroar oss över.

Precis som för storasyster sker ju språkutvecklingen stötvis snarare än linjärt, men med utveckling på flera språk kan det som sagt vara svårt att hänga med och alltid förstå vilket språk orden kommer på. Jag minns tidigt när hon sa ”dädy” som vi först tolkade som engelskans Daddy, men som visade sej vara ett försök att säga färdig på svenska. Något liknande var det med ”fajs” som vi nog aldrig förstod vad det betydde: weiß (vit på tyska) eller text på svenska kanske? Eller i vintras när vi satt och åt och L tappade ner en kapsyl på golvet. Jag och LG tittade på varandra, hade hon sagt ”lock” eller ”look”, vi var inte ense.

Hon pratar i huvudsak svenska med oss, men vissa ord som används frekvent på dagis tar hon med sej hem: hon ber oss titta med ett uppfordrande tyskt ”mal”, när hon konstruerar meningar om sådant hon ser andra göra och också själv vill göra: L ”auch” äta mat, eller om hon vill göra något en gång till: mehr mal.

Jag tänkte inte på det, troligen eftersom vi levde mitt i nuet, men till exempel mina föräldrar hörde tidigt i Ls språkkarriär att hon hade tysk språkmelodi och delvis tyska vokalljud. Nu, när hon pratar mer är det tydligare och enklare att upptäcka när L till exempel säger ”hond” som är en blandning mellan svenskans hund med d-ljud på slutet och tyskans Hund med ett u-ljud som snarast låter som ett svenskt o.

Ibland kan det också komma rena blandmeningar som häromkvällen när L skulle sova och jag släckte lampan: ”I nicht se nåt!”

Jag är tämligen säker på att vi är dom som starkast påverkar L. Det är inte lätt att ha koll hur dom kommunicerar på dagis men enligt fröknarna klarar hon sej mycket bra även om om hon blandar alla tre språk samt mycket kroppsspråk även där. Utöver sitt hemmagjorda snackande och gestikulerande så vet vi ju att hon förstår ganska mycket på alla tre språk och att hon nog pratar lite mer än vad vi egentligen förstår. Hemma pratar hon en tyskspäckad svenska med lite adderade engelska hälsningsfraser och glädjeuttryck men det verkar som blandningen av olika språk redan medvetet varierar lite beroende på sällskap och omgivning. Om vi inte förstår och ber henne upprepa är dock tålamodet kort, att lära flera språk samtidigt kan vara frustrerande och tar på humöret. Men tills hon rätat ut och separerat de tre språken från varandra får vi glädja oss åt att hon kunde räkna till tio på tre språk innan hon fyllt tre år.

Förstasidan

 

Kollage av sidorna 22-25 från nr 7 av magasinet SMUL.

 

Hej, jag heter Jonas, är 42 år och jag är Maximerare.

Idag fyller jag 42, vilket ju enligt Douglas Adams är meningen med livet, vi får väl se hur det är med den saken. Själv ser jag födelsedagen som anledning att vara lite extra egocentrerad i bloggen idag. Jag tänkte att det är dags för mej att komma ut som Maximerare. Jag vet att jag nämnt begreppet tidigare i bloggen (till exempel här i samband med Borkmanns punkt), men i dagens inlägg tänkte jag ge lite mer kött på benen och berätta lite från insidan.

Maximerare och Tillfredställare ingår som två personlighetstyper när nyare psykologisk forskning arbetar med beslutsteori inom ramen för det intressanta området beteendeekonomi (utförligare läsning). Det tvärvetenskapliga ämnet beteendeekonomi handlar om hur människan, till skillnad från det gamla paradigmet the economic man, tar mycket mer emotionella beslut än man tidigare hävdat. Nobelpristagaren Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt har blivit ett portalverk för oss nyfikna in i denna spännande värld. En väldigt viktig tes i boken handlar om hjärnans snabba, energisnåla, frekventa, instinkts- , erfarenhets- och emotionsdrivna beslutssätt 1 (system 1) och den långsamma, energikrävande, eftertänksamma och analytiska beslutstyp 2 (system 2) och hur mycket oftare vi använder system 1 än 2.

Inom beslutsteori talar man bland annat om Maximerare och Tillfredställare. Där Maximerare är personer som lägger mycket tid på sina beslut (mer system 2) eftersom dom sällan nöjer sej med något som är ”tillräckligt” bra (Tillfredställare) utan ständigt söker fler alternativ och väger in nya perspektiv.

 Niklas Laninge, själv maximerare, skriver om fenomenet här.

Som själv varande Maximerare tycker jag att begreppet Maximerare är lite olyckligt eftersom om det bara handlade om att hitta det bästa så vore valet varit relativt enkelt. Utmaningen handlar om att söka upp alla tänkbara alternativ och försöka välja det bästa alternativet av dessa utifrån olika, mer eller mindre, relevanta perspektiv och variabler. Maximerare borde snarare heta Optimerare.

I min vardag handlar det om att kämpa för att inte fastna i små beslut, inte förbli obeslutsam eller grubbla över redan tagna beslut. Istället koncentrera mina Maximerarresurser till större och viktigare beslut. Med det sagt är det relativt få beslut som inte kan tas med principen ”detta är ett tillräckligt bra val” (Tillfredställare).

Det fanns en tid då jag alltid var sist i sällskapet med att beställa lunch eftersom jag var tvungen att överväga alla perspektiv och alternativ, detta trots att det var ovanligt att jag mindes vad jag ätit till lunch när det väl blivit kväll. När jag söker en vara, tjänst eller lösning på något kan det ofta vara okej att välja den första som klarar de ställda kraven, man måste inte alltid söka fler produkter på utländska auktionssiter eller den senast tillgängliga leantanken att överväga. Likadant var det, och är det fortfarande ibland med en massa av vardagens beslut. Och tro mej när jag säger att det är krävande.

Egentligen är det tre perspektiv det handlar om:

• Maximera urvalet så man inte missar några alternativ
• Optimera valet utifrån de rätta och korrekt viktade variabler
• Fatta och genomföra beslutet (passera point of no return)

När jag i Niklas text läser att Maximerare oftare blir missnöjda med sina val är det en självklarhet för mej. Den som investerat mycket energi och tid för att hitta det perfekta alternativet förväntar sej så klart att det är just så bra, bättre än alla andra alternativ (säg 1 på 10 000), medan den som bara nöjer sej med första bästa alternativ som uppfyller ett set av krav (25 av 10 000) så klart inte har samma förväntan på utfallet. Detta handlar om spelteori och om nöjdhet som funktion av förväntan och utfall.

Detta är något jag med gör-det-själv-KBT kämpar med lite varje dag.

Tapasbaren invigd

I lördags var det äntligen dags för invigning av tapasbaren i bottenvåningen av vårt hus. Baren som ersätter Concierge heter El Beso (betyder kyssen på spanska) och drivs av samma personer som idag driver den klassiska Baselsyltan Restaurang Schafeck (Schoofegg) i hörnet Utengasse och Schafgässlein 7. Det finns inget kök på El Beso och av invigningen att döma så kommer tapas och pinchos att göras på Schafeck.

El Beso hade fusköppnat lite under Fasnacht och även då och då, tillsynes slumpmässigt vissa helgkvällar sedan dess. Men den sista veckan hade det tejpats upp tidningspapper för fönstren för att hemlighålla vad som pågått där inne inför premiären. Enligt mina bedömningar har emellertid mycket litet skett inne i baren mellan testöppningen och premiären. Spanskinspirerad inredning och dekoration (ganska kitschig och klichéartad till synes utan ironi), en cigarettmaskin och en tapaskyldisk är den väsentliga skillnaden jämfört med Concierges tid samt att man tryckt in en hel del möbler, spanskinspirerade stolar, bänkar och bord i olika höjder och storlekar.

Invigning i lördags, till vilken vi hade fått en egen inbjudan, men så speciellt var det nu inte eftersom det också fanns inbjudningar i annonser i tidningen. Mellan 17 och 20 bjöds det på vin, tapas och spansk musik framförd av spanska trubadurer och under den perioden var det långsamt stegrande humör på Utengasse. Baren var full och det rådde god stämning och massor av folk ända ut på gatan.

Bandet hade det lite motigt i början av kvällen, men gick långsamt mot succé med stegrande alkoholnivå och allt mer publikfriande låtar som Feliz navidad, Guantanamera och ett par ytterligare internationella spanska hittar. I slutet av sista setet blev musikvalet allt friare, bland annat med ett Michael Jackson-medley.

Lite senare, kanske vid 21-tiden, kom en liten men väldigt uppskattad kör klädda som pirater eller skeppsgossar med breddrandiga tröjor, väst, kortbyxor, bara fötter och med egna muggar i tenn och sjöng tre-fyra Irlandsklingande låtar om whiskey och fjärran hamnar.

Jag ser fram emot lite mer fantasifulla tapas när El Beso har öppnat på riktigt. I lördags serverades generöst bricka efter bricka med småmackor med lite olika pålägg som guacamole, chorizo, skinka/ost, en vit röra och fisk/oliver.

Jag skall inte övertolka klientelet på invigningen eller de normala gästerna på Schoofegg, men tyvärr det ser ut att vara en äldre och lite mer traditionell publik till skillnad från gästerna på Concierge. Det känns som El Beso kommer ha en väldigt Odd Molly-kompatibel publik. Jag tror att El Beso kommer uppskattas snarare av schweizare som gillar att semestra i Spanien än av genuina spanjorer. Precis som barens chef, Patrycja Scheiber. Men jag får väl försöka lura hit min katalanska vän Esther och hennes familj för att undersöka detta lite närmare.

Men det var en trevlig invigning som trots att det blev rätt livligt var nästan tyst till 22 då dom stängde uteserveringen och flyttade in i baren. Detta är ju uppskattat av oss som grannar och något El Beso än så länge skött föredömligt. Själva var vi på plats en knapp timme för att ta del av glädjen, musiken, ett glas vin, testa lite tapas samt att vi försökte hålla lite lagom ordning på lilla L som dansade överallt.

Sist av alla i lördags, en bra stund in på småtimmarna, stod två barfota pirater och ytterligare en gäst ute på gatan och pratade och skrattade. Jag är rätt säker på att både gäster och arrangörer (och grannar) är nöjda med invigningen.

Lilla L dansade på invigningen

Urklipp ur tidningen Vogel Gryff sid 13.

Svenskt återbesök

I höstas, under Herbstmesse, besökte min kompis Mikael oss i Basel och förra veckan var han på återbesök.

Jag och Mikael har lärt känna varandra inom den Blåvita kamratskapen och har haft turen att uppskatta varandras likheter och olikheter. Jag minns hur när vi träffades första gången, under en Blåvit twitterträff på John Scott Avenyn, berättade han en hel del om sitt dåvarande jobb som b-foto. Sedan dess har vi ägnat generöst med tid åt att prata film, resor, foto men framför allt om livet och om fotboll.

Men när vi våren 2013 kom att dela rum under en fotbollsresa till Moskva för att se Pontus Wernbloom kände vi fortfarande knappt varandra. Men det var nog under den resan som vi lärde känna och började uppskatta varandra på allvar. Sedan dess har otaliga fotbollsmatcher, ölkvällar, fikatillfällen och promenader passerat. I somras var det för att träffa Mikael och Andreas jag åkte till Paris, Andreas var för övrigt också med på den där Moskvaresan.

I november när Mikael var på besök var det rejält höstigt, nu är det istället full fart på våren vilket innebär shorts och magnolior i full blom. Då hann vi bland annat med Höstmarknaden, 24stops, Vitra, St Jakob, Goetheanum och Arlesheim. I måndags eftermiddag landade Mikael i alla fall i Basel igen och vi planerade veckan delvis med utgångspunkt i min Baselguide från december. Vi bestämde oss i alla fall för tre olika långa bågar runt Basel:

Tisdag, långa bågen: Vi åkte till Muttenz för att vandra upp på åsen och besöka de tre ruinerna Wartenberg med anor från 1300-talet och sedan vidare till Pratteln. Totalt innebar vår vandring ca 10 km och 250 höjdmeter. Sedan tog vi buss 83 till Augusta Raurica (Wikipedia) för att besöka den gamla romarstaden, vilket tog större delen av eftermiddagen. Efter tågresa tillbaka till Basel besökte vi de två tågstationerna SBB (inte minst den franska vänthallen) och Badische Bahnhof. Vi avslutade sedan tisdagen med ett par öl på min nya favoritbar, Zum BierJohann. Den dagen gick vi 23 km.

Onsdag, mellanbågen: Vi gick genom St Johann in i Frankrike för lunch på La Diligence i Saint Louis, ett stopp på Match i Huningue och en kaffe på det överdimensionerade torget innan vi tog gångbron över till Friedlingen i Tyskland och vidare till grönområdet Lange Erlen längst flode Wiese där vi satt i skuggan under träden och tog det ganska lugnt innan vi hämtade L på Ylaa i Kleinhüningen. Totalt en promenad på 20 km.

Torsdag, korta bågen: Promenad genom egna-hems-delen av stadsdelen Hirzbrunnen, Bäumlihof, och förbi kraftverket Birsfelden. Från Breiten tog vi sedan spårvagnen till Markthalle för lunch bland världens all streetfood som erbjuds där. Visar sej att han som driver Caribbean House är svensk som bott drygt 20 år i Karibien. Efter Karibisk lunch promenerade vi genom centrum ner till Rhen, förbi buvetterna, Landestelle och efter ett visst letande en öl på Rostiger Anker. Den kvällen firade vi Jennies födelsedag efter 20 km promenad.

Fredagen var vi hemma med lilla L, vilket innebar mer närvaro, men kortare promenad. Men vi hann med att besöka lekplatsen på Claramatte innan det var dags för Mikael att ta spårvagnen mot flygplatsen.

Mikael prickade in toppenvänder i Basel innan han reste hem för den Allsvenska premiären. Vi hade över 20 grader varje eftermiddag även om mornarna var kyliga. Definitivt shortsväder och onsdag-torsdag klarade jag mej utan tjockare tröja på förmiddagarna. Vi fick till och med bevittna årets första dopp i Rhen, vilket rimligen nätt och jämnt inneburit tvåsiffrig ”värme”.