Försvara till varje pris, erkänna eller både och

Detta med att ta kritik är ju inte så lätt. För många, inklusive mej själv, gäller det både när det handlar om att ta emot positiv och negativ kritik. Nedan kommer ett lite otippat sätt att ta emot och förvalta negativ kritik på som jag stött på.

Det är ju alltid lockande att följa den första impulsen och försvara sej när man får kritik. Det är ju en impuls och alltså inte baserad på förnuft utan på en känsla. Känslan att försvara sej och det man gör, tycker och säger.

Men ofta är det ju bättre att lyssnande ta emot kritiken och processa den innan man responderar. Då blir både responsen och diskussionen i regel bättre. Detta vet vi ju alla, ändå är det inte så lätt i praktiken.

Lerums kommun

En vår för ungefär fem år sedan kritiserade jag en isborttagningsmetod som användes i Lerums kommun och som räfflade och förstörde gatubeläggningen. Metoden behövs efter att man bestämt sej för att vänta tills snön ligger 8 cm djup innan de upphandlade snöröjarna skall starta sitt arbete och tills det fallit 8 cm hinner snön plattas till till is innan man börjar röja och är då så hård att det inte försvinner vid vanlig plogning.

Jag fick ett lite surt svar via Facebook om metodens förträfflighet och att den kommer fortsätta användas. Men metoden har inte använts sedan dess (jag har rätt bra koll, men skall säga att jag inte är helt säker).

Räfflad asfalt i Floda.

BVB

I vintras ställde jag en fråga till BVB, Basel Stadts kollektivtrafikföretag via Twitter om varför dom på skärmarna ombord på spårvagnarna angav sin twitteradress som ”https://twitter.com/bvb_leitstelle” och inte ”@bvb_leitstelle” som man gör i alla andra sammanhang.

Jag fick ett vänligt men lite svamlande svar om att det blir lättare för fler att besöka adressen om den står som en URL och inte en twitteradress. Sedan gick det ett par veckor och sedan ändrade BVB skyltarna.

Före

Efter

Summering

I båda dessa fall har jag alltså initialt fått negativa svar där någon försvarat gällande ståndpunkt och sedan har dom reflekterat och ändrat ståndpunkt. I Lerumsfallet är jag inte säker på att min åsikt var det som skapade förändringen, men i fallet med BVB vill jag påstå att jag gjort skillnad i Basel. Inte i något av fallen har man återkopplat till mej, men det gör inget eftersom det viktigaste har hänt: förbättring.

Första anställningsintervjun i Basel

Nu har det gått ett par veckor sedan min första anställningsintervju här i Basel. Sammantaget har jag sökt 4-5 jobb här (ett par olika med koppling till sociala medier på Novartis, marknadsanalytiker på Straumann, utvecklingsanalytiker på Dufry). Faktum är att här har ett par av mina värsta aningar kommit på skam för det tycks dels finnas fler potentiella jobb för mej i Basel än i Göteborg; och dels är det väsentligt fler potentiella engelskspråkiga arbetsgivare än de stora läkemedelsföretagen.

Samtliga ansökningar ovan utom Straumann är dess värre döda numer, men med en levande och att det kommer ungefärligen ett nytt relevant jobb per månad så hyser jag gott hopp om att detta kommer att lösa sej så småningom.

När vi var på semester i Dominikanska republiken fick jag ett mail från Mario (HR på Viking) som berättade att jag var en av de knappt tio personer Viking Cruises skulle vilja träffa för positionen som Senior Operations Analyst. Den artiga och positiva tonen i dessa tidiga mail kändes väldigt attraktiv och proffsig, något som smittade av sej på min inställning till Viking. Vi lyckades boka en eftermiddagstid i slutet av veckan efter att vi kommit hem från semestern. Jag fick också lite dokument och ett par länkar av Mario som handlade om intervjuns upplägg, hur man bäst förbereder sej, hur man slappnar av och framför allt om den McKinsey-inspirerade caseintervju jag skulle delta på. Visade sig så småningom att samtliga jag skulle träffa under intervjun hade bakgrund på KcKinsey eller motsvarande konsultföretag.

Jag hade också ett möte med Annie, min jobbcoach, där vi pratade om företaget, vad vi trodde att dom skulle söka, vad jag skulle tänka på etc. Vi tränade en del på de mest troliga och svåraste frågorna jag skulle kunna tänkas få under intervjun. Annie lyckades också träffa rätt i att peppa mej, vilket inte är så himla enkelt. Dessutom fick jag ett långt dokument med olika potentiella frågor jag skulle kunna få och lite allmänna tips. Totalt sett hade jag en hel del material att läsa in och ta ställning till under de få dagar det var kvar till min första anställningsintervju i Basel.

Så kom torsdagens eftermiddag och jag infann jag mej på Viking Cruises kontor i en oansenlig och ful lagerlik byggnad i utkanten av Kleinhüningen. Läget är perfekt för mej, Viking har sitt huvudkontor i närheten av både LGs skola och Ls dagis. Insidan var något helt annat, ett av de snyggaste kontor jag besökt: Rymligt och stilrent i gemensamma ytor, men ändå personligt och trevligt i de ytor där man arbetar. Mindre kontorslandskap och gott om rum för (framför allt) mindre möten. Till det var det väldigt väl inrett: receptionen, kontorslandskapen, konferensrummen, köket och till och med toaletterna: Snygga materialval, bra proportioner och en del väldigt snygga lösningar (receptionsdisken och digitala bokningsdisplayerna vid varje konferensrum).

Jag var något tidig när jag och min kaffekopp tog plats i konferensrummet där jag skulle spendera mina nästa tre timmar. Jag försökte se avslappnad ut när jag läste Vikings katalog med flodkryssningar i väntan på sällskap. Mario kom på utsatt tid och var lika behagligt trevlig som i vår mailkonversation. Vi småpratade lite om vädret, om Basel och om Viking. Hans mjuka och inbjudande sätt lyckades minska min nervositet en del. Så gick vi igenom vad som skulle ske under de kommande tre delintervjuerna: Tre entimmarspass med tre olika personer av vilka de två senare har eller kommer jobba i närheten av den Senior Operations Analyst  som skall rekryteras. Den första timmen blir det lite mer generellt med Mario och sedan mer specifikt om kompetens och erfarenhet kopplat till rollen samt var sitt case i de sista två timmarna. Så blev det också.

Första timmen med HR-Mario handlade mycket om att Mario presenterade företaget, mål, organisationen och satte in Senior Operations Analyst-rollen i ett Viking-sammanhang. Det blev en hel radda power points med bilder och diagram innan vi kom in på mej. Så berättade jag om mej, vem jag är, vad jag gjort och varför jag var intresserad av detta jobb på Viking. Till det kom det en del personliga frågor om drivkrafter, kollegialitet, mål, hur länge vi blir i Basel, hur vi skulle lösa barnomsorg om jag skulle få jobbet etc. Jag svarade också på frågan om ungefär vilken lön jag tänker mej om jag skulle få jobbet. Generella frågor utan koppling till rollen som man rimligen kan ställa till samtliga potentiella anställda.

Andra timmen med Enrico blev mycket mer konkret. Enrico har tidigare varit chef för analytikergruppen men är nu sammanhållande ansvarig för Vikings satsning på havskryssningar. Jag fick åter igen presentera mej själv och vad jag gjort tidigare innan vi kom att prata om rollen i fråga. Om mina erfarenheter av analysarbete och av operations. Vi pratade om min syn på mina starka och svaga sidor och hur dom skulle komma till nytta i denna roll och om sådant som jag lyckats med i tidigare roller. Dessutom fick jag frågan om hur jag skulle gå till väga om jag via diskussion med kockarna ombord vill minska matsvinnet på båtarna?

Andra halvan av intervjun med Enrico var ett case jag skulle lösa endast utrustad med penna och papper: Det handlade om det påhittade företaget Swiss Bike som jag skulle hjälpa att höja sin produktion. Inledningsvis var det bara en berättelse, men en bit in i historien fick jag ta över och berätta hur jag tänkte, vad man behöver ta in i beräkningen och hur man bör gå till väga. Om den fakta jag sökte var känd så fick jag den av Enrico om inte så fick jag söka vidare och om jag missade något så blev man pinsamt medveten om det senare i beräkningen. Det blev en beräkning som kom att handla om att eventuellt lägga produktionen i Östeuropa och kontrollera och ommontera i Schweiz. Detta case kändes som det gick riktigt bra.

Den sista timmen spenderade jag med dansken Anders som hälsade på svenska, men som sedan snabbt ursäktade sej och övergick till engelska. Anders är den som kommer vara chef för den som får jobbet som Senior Operations Analytikern. Innehållet i intervjun med Anders påminde mycket om den med Enrico. Efter erforderlig presentation av mej blev det direkt konkret kring rollen och mina erfarenheter och händelser som kan kopplas till den. Det blev mer metaperspektiv på saker jag gjort, varför jag gjort det så, om utfallet, varför jag trodde att jag lyckats eller hur jag skulle kunnat agerat för att få ett annat mer önskat utfall. Handlade det om hur jag lyckats initiera projekt trots att flera andra varit emot min idé och hur jag skulle kunna ha gjort i ett annat sammanhang när jag misslyckades med att initiera ett annat projekt.

Intervjun med Anders avslutades med ett halvtimmescase om det maskerade petroliumföretaget EuroOil som är etablerat i Nordvästeuropa och som blivit erbjudna att köpa 100 danska bensinstationer för en biljon Euro. Det var sedan mitt uppdrag att identifiera de nödvändiga variablerna och beräkna om det skulle bli en bra affär eller ej. Upplägget i själva caset var i övrigt väldigt likt Swiss Bike. I detta case glömde jag en variabel och fastnade onödigt länge i en lite för enkel beräkning.

Jag var helt tom i huvudet efter denna ambitiösa intervju. Utöver en ”vanlig” (gick rätt bra) intervju så var det i tillägg min första anställningsintervju på engelska (det kändes som det gick bra) och min första intervju med case (blandat resultat). Det finns mycket erfarenheter att ta med sej i livet, inte bara till kommande anställningsintervjuer: gedigna förberedelser, hur man hanterar nervositet, språket, att ha någon sittande mitt emot när man räknar matte med penna och papper etcetera.

En vecka senare återkom Mario via mail och tackade artigt för min tid, men att dom går vidare med 2-3 andra kandidater. Det var tyvärr inte helt överraskande.

När jag skickade in min ansökan till Viking sökte jag samtidigt ett jobb på Straumann; ett jobb till vilket jag enligt mej är bättre lämpad. Men dom var överhopade med jobb och skulle behöva minst en månad på sej innan dom skulle återkomma. Just nu ser jag med spänning fram emot vad det skall mynna ut i.

Personerna som angivits med namn ovan heter just så, men i verkligheten har dom också efternamn. Det är jag som är pojken som skrivit blogginlägget.

Lilla L och språken

Lilla L är snart två år. Hennes familj pratar svenska hemma, på dagis pratas det tyska och engelska och utöver det finns det flera ytterligare språk i hennes närhet varav schweizertyska är det mest påtagliga. Lilla L pladdrar på som en tokig, mestadels är det på det språk bara hon behärskar. Så har hon, likt den svenska kocken, hållit på sedan hon började kunna artikulera ”ord”. Det är normalt för barn med flera språk att inledningsvis ha en relativt långsam språkutveckling. Så är det det för L som nätt och jämt klarar sej inom intervallet för normal enspråkig språkutveckling. Vi som familj är inte oroliga, men det är tydligt att L ibland blir riktigt frustrerad när hennes ord inte lyckas förklara det hon vill få sagt. Dock löser det sej nästan alltid med hjälp av kroppsspråk och tålamod (om det finns något att tillgå).

L gillar att ”läsa”. Hon tar fram böcker, bilderböcker eller vuxenböcker och slår upp dom någonstans mitt i och låtsasläser. Ofta högt. När man läser för L ser det oftast ut på ett annat sätt: Man får läsa ett par sidor, sedan tar hon över både bläddrandet och läsandet. Under höstens utvecklingssamtal på dagis menade dagispersonalen också att boken är Ls favoritleksak.

Min uppfattning om språkutveckling, baserat på egna observationer och hörsägen, är att det sker både gradvis (långsamt successivt) och i trappsteg (intensiva snabbare utvecklingsskeden).

Länge sa hon inte mycket mer på svenska än Mamma, Pappa, Aj och Nej på tio olika sätt. På engelska sa hon Bye-bye och på tyska Apf (Apfel). Detta är inte riktigt sant för i höstas minns jag att vi räknade in drygt tio ord och sedan dess har det naturligtvis gått framåt sedan dess. Vidare är det uppenbart att lilla L förstår mycket mer än hon pratar. På samtliga språk. Men det är rätt svårt att veta hur mycket hon verkligen förstår. Men i Dominikanska republiken träffade vi en familj från Berlin och mamman i den familjen uttryckte uppfattningen att L förstod (och agerade) allt hon sade.

Men nyligen har det uppenbart L tagit ett språksteg som påverkar alla tre språken. På svenska har det kommit till många nya ord: ner, mer, borta, ja, färdig, här och några namn. Dessutom är hon bättre och mer intresserad av att härma och ljuda ord, namn och ljud. Å andra sidan har ord som katt och hund blivit sina ljud: aff, pip-pip och mjau (fast njau). Dessutom har vi hört några enklare tvåordsmeningar som ”aj borta”, det onda har gått över och ”mamma hä”, du skall stå här Mamma.

Det har skett utveckling även på tyska och engelska vilket är lite mer komplext att hänga med i. När man här nya ”ord” så kan det ju vara ett försök på svenska, tyska eller engelska och det är inte alltid så enkelt att förstå. Bland annat beroende på att uttalet inte är färdigutvecklat.

Härom veckan på språkdagiset (barnomsorgen vi har under de timmar jag läser tyska på onsdagar och fredagar) gick L fram till en bebis som satt still och petade till henne i ögat och sa ”aj”. Jag drog bort hennes hand och sa att man måste vara försiktig får det är klart att det gör ont om man petar någon i ögonen. Då gick hon vidare och pekade på näsan och sa ”no”. Då föll poletten för flerspråkspappan. Det var inte frågan om smärta utan de engelska orden ”eye” och ”nose”. Det blev en ögonöppnare.

Sedan dess har flera motsvarande ord avtäckts:

• ”fajs” var ett ord som L använt flitigt och som vi efter lite experiment identifierat som weiss (vit på tyska).
• ”dädy” var där emot inte pappa på engelska, utan färdig på svenska.

Sådant är ju föräldraskapet i stort: Först är man förvirrad och frustrerad för att man inte förstår och så kommer man till insikt och då är det mycket som blir väsentligt tydligare och begripligt. Så småningom ackumuleras ny förvirring tills man är i behov av nytt genombrott.

Påsk i Sverige

Igår vaknade vi i Floda och denna morgon vaknade vi i Nyköping. Vi är i Sverige över påsk.

LGs påsklov är hela två veckor långt och infaller fyra veckor efter det två veckor långa Fasnachtlovet. Vi spenderar ungefär en och en halv vecka i Sverige, vi åkte fredagen den 18 mars och återvänder nästa onsdag, den 30, som också är Jennies födelsedag.

Utöver att få lite avkoppling från vardagen och umgås hela familjen så är syftet att träffa släkt och vänner i Sverige. I Nyköping träffar vi bland annat Jennies pappa och Kristina samt Jennies farfar som är över 90 år och den enda nära släkting tjejerna har som är tre generationer äldre än dom själva. I Floda och Göteborgstrakten hinner vi träffa mina föräldrar, min syster med familj och några av alla våra vänner. Inte minst LG kommer hinner träffa flera av sina bästa vänner och hälsa på i sin gamla skolklass på som har sitt påsklov efter påsk.

Påsken i Basel har lediga dagar på skärtorsdagen, långfredagen, påskafton, påskdagen och annan dag påsk. Jennie kommer tyvärr behöva jobba de flesta vardagarna för att spara semester till sommaren.

Världens största mässa för klockor och smycken

Idag slog mässan här i Basel upp portarna för en av årets höjdpunkter: BaselWorld är världens största mässa för smycken och exklusiva klockor och har undertiteln The World Watch and Jewellery Show. I år pågår mässan 17-24 mars

BaselWorld är en årlig mässa som utvecklats från Schweizer Mustermesse Basel (MuBa) som startade 1925 och därifrån avknoppades en klockmässa, Schweizer Uhrenmesse 1931. 1972 bjöds för första gången utländska företag in (några företag från utvalda europeiska länder) och 1986 inbjöds för första gången företag från hela världen. Det var också i samband med dessa utvidgningar som mässan växte i viktighet och antal besökare. Och under 1990-talet fick mässan sin nuvarande form. I år tros BaselWorld locka 1 500 utställare (från 40 länder), 4 000 journalister (70) och 150 000 besökare (100).

Basel som stad är egentligen inte speciellt stor (ca 200 000) och även om det finns kulturutbud, infrastruktur och faciliteter för en större stad så innebär 150 000 besökare att hela staden svämmas över av mässbesökare och det syns överallt:

• Grupper av kostym- och dräktklädda besökare rör sej förvirrat på stadens gator och blir (oftast) jätteglada när dom får hjälp av en engelsktalande med lokalkännedom.
• Alla hotellrum på mils avstånd är uthyrda och betalviljan har satt fart på kreativiteten i att hitta flerboenden. Knappa dussinet flodkryssningspråmar ligger förtöjda längst Basels Rhenstränder och privatpersoner som kan hyra ut centrala lägenheter under 10 dagar brukar kunna resa till sydostasien och finansiera resa, boende fickpengar och ändå ha pengar över. För centrala lägenheter kan man tydligen få i storleksordningen 5 000 kr/sovrum och natt.
• Många restauranger, barer och lokaler är uppbokade för mässrelaterade events hela veckan. Det är således svårt att boka bord för middagar dessa dagar. Senare om kvällarna sviras det emellertid ganska friskt på stadens barer och nattklubbar.
• Utöver de upptagna restaurangerna är det extraaktiviteter runt om i hela stan. Live-scenen Kaserne nära mässan har till exempel konserter varje dag som BaselWorld pågår.
• Jag har klockreklam i alla mina sociala flöden. Främst syns det på Facebook och på Instagram.
• Skyltfönstren på alla butiker som säljer klockor fylls upp och stylas om (uraffärer, men också varuhus). Snyggare montrar och dyrare klockor exponeras.
• Ett antal spårvagnar har helfolierats och rullar runt i Basel med klock- och smyckesreklam.

De sista dagarna precis innan mässan öppnar kommer alla exklusiva utställningsobjekt till Basel under sträng säkerhet. Området kring mässan kan då kännas nästan som en krigszon. Tungt beväpnade vakter och poliser i varje gathörn lotsar effektivt in de frekventa och täta kolonnerna med värdetransporter som vaktas av än mer beväpnade och maskerade vakter. Det är lika fascinerande som otäckt att se, men säkerhetspådraget finns där av en anledning. Vi flera tillfällen har mässan utsatts för stölder och rån. Det har som mest handlat om stölder i 100-miljonersklassen, men det hör till ovanligheterna att tjuvarna kommer undan.

Full fart framåt för LGs fot

Efter fyra månader med långsam förbättring har det nu hänt mycket positivt de senaste tre veckorna.

Jag har bloggat om detta elende förr, men i korthet har följande hänt: Det hela började med att LG var med om en olycka och ett fall i samband med hopp, spring och lek i oktober. Sedan dröjde det tills en bit in i december innan LG fick rätt diagnos (Bone bruise/benmärgsödem) och behandling (gips, kryckor och belastningsförbud). Den kryckgående LG fick en inflammation i handen som följd av överansträngning och hamnade i rullstol tidigt i januari. Ackompanjerad av en gipsad arm.  LG blev av med ett gips i januari och ett i februari, men hon blev kvar i rullstolen; kryckor för kortare sträckor och så var det fram till vår resa till Dominikanska republiken. Och efter hemkomsten har det hänt mycket.

På resorten där vi bodde under semestern i Dominikanska republiken fanns en stor trapets som vi passerade varje dag. LG sneglade på den där från sin rullstol varje dag vi passerade och någonstans i mitten av semestern bestämde hon sej för att anmäla sej. Det var lektioner i trapetsen för vuxna varje eftermiddag och för barn/ungdomar varje förmiddag. Sagt och gjort. Nästa morgon efter frukost rullade hon fram i sin rullstol och anmälde sej. Så var hon med på övningar i markplan, klättrade upp på 8 meter på den smala stegen och kastade sej ut i trapetsen (med både livlina och skyddsnät så klart). Men mellan alla stationer gick hon med kryckorna. Lite ovan var hon i sin favoritmiljö: stänger. Men det gick bra.

På tre veckor har LG nu gått ur rullstolen och förra veckan lämnade hon dessutom kryckorna hemma för gott.

Plötsligt har all spegelterapi, psykologhjälp, tensmaskiner, övningar, kryckor, bärande, arbetsterapi och sjukgymnastik ett par gånger i veckan lätt varit värt det. Äntligen har det gett resultat. Och det påverkar hela familjen.

• Med mer rörlighet hinner LG ut på skolgården och leka med alla kompisar på skolan, vilket redan har gett uppsving i humöret.
• Mer rörlighet gör att vi kan hitta på mer saker på helgerna, något hela familjen längtat efter.
• Vi kommer kunna återvända till onsdagspassen på Svenska skolan.

Från och med onsdagen handlar sessionerna hos sjukgymnasten om att lära sej att inte halta utan gå som vanligt och om att bygga upp musklerna igen. Vi har kommit igenom det värsta, men det är allt en hel del kvar.

Och igår när jag hämtade LG på skolan var stolt och nöjd över att ha slagit samtliga klasskamrater i höjdhopp.

 

Basel Internatinaler Fussball Club

Information in english below!

Trögheten hos existerande fotbollsföreningar i Basel fick min vän Daniel att gå från frustration till handling. Han startade Basel Internatinaler Fussball Club eller ”Basel Inter” som vi säger eftersom det ligger lite bättre i mun.

Daniels son har försökt gå med i flera olika lag, men det har blivit helt eller delvis kalla handen överallt. Uttagningar i tidig ålder, få platser i lagen, svårighet att vara med om man inte pratar tyska och ren och skär utfrysning.

Basel Inter kommer arbeta tvärt om!

Alla barn är välkomna. Träning och kommunikation kommer ske både på tyska och engelska. Målet är att inte bara starta en förening utan också förena schweizare och kort- och långsiktiga ny-schweizare och sportsligt på sikt kunna utmana några av de etablerade Baselklubbarna.

Jag tänker engagera mej i Basel Inter eftersom det är på detta sätt idrott och idrottsrörelsen kan bidra till samhället. Genom att med glädje förena och förbrödra.

Se till att vara med från början, efter påsk drar vi igång. För att lyckas med detta behöver vi passionerade föräldrar och många fotbollssugna barn. Mer information finns här.

Anmäl dej och/eller dina barn på fussball@bifc.ch

ENGLISH:

In Basel it can be tough for a new kid in town, a child who might not be the shining footballstar at an early age, someone who might struggle a little with German or other stuff, to join one of the existing football clubs.

A great opportunity is here!

A new club has been initiated by a friend of ours with aim to unite swiss and new-swiss kids, newcomers, short-and longstayers:
In short a club for all children who loves football/soccer! Coaching in German and English.

The name of the club is Basel Internationaler Fussball Club, or Basel Inter as we say.

They will start after Easter. You can also find more info here: http://www.teamlr.com/bifc

Basel – Sevilla i Europa League

Som trogen Baselpappa-läsare känner du naturligtvis till att jag håller på Blåvitt och försöker se IFK Göteborg spela så ofta jag kan. Med supporterskapet har jag också fått ett stort antal riktigt goda vänner. I torsdags var jag så på St Jakob och såg min första match med FC Basel. Åttondelsfinal i Europa League mot Sevilla.

Att det blåvita kollektivet har ett onödigt negativt förhållande till FC Basel, det är sedan gammalt. Men nu bor jag i en stad där det kontinuerligt spelas Europafotboll, något som jag uppskattar och jag kommer utnyttja den möjligheten.

Motståndarna, Sevilla, är stabilt ett av lagen precis under toppen i Spanska La Liga, vilket innebär att dom kontinuerligt spelar i Europa och dessutom dubbelt regerande mästare i Europa League. Även Basel har, i kraft av sex raka Schweiziska mästerskap, kontinuerligt spelat i Europa. Sevilla är för närvarande rankade 24 på UEFAs ranking, Basel är 43:a och bäst rankade svenska lag, Malmö FF, först på plats 59.

I årets Europaspel inledde Europa League-mästarna Sevilla i Champions League (CL) men nådde trots bra hemmaspel inte CL-slutspelet utan kom trea i sin grupp efter Manchester C och Juventus, men före Borussia Mönchengladbach. Treorna i CL-gruppspelet kvalificeras till slutspelet (de sista 32 lagen) i Europa League (EL) och i det slutspelet inledde Sevilla med att slå ut norska Molde efter övertygande 3-0 på hemmaplan.

Basel å sin sida misslyckades i år att nå gruppspelet i CL efter otur och offensiv oförmögenhet i sista kvalmatchen mot Maccabi Tel aviv. De lag som slås ut i slutet av CL-kvalet får chansen i EL-gruppspelet där Basel vann sin grupp före Fiorentina, Lech Poznan och Belenenses. I första slutspelsmatchen slog Basel ut Saint-Etienne på knappaste möjliga sätt: fler mål på bortaplan.

I torsdags på dagen ringde min kompis Daniel mej och föreslog att vi skulle gå och se Basels match mot Sevilla. Det var lätt att tacka ja, men lite svårare att få ihop hushållslogistiken inför matchstart kl 19 på St Jakob Stadium. Jennie bytte av mej vid pannkakslaggen några minuter efter 18 när hon skyndat hem från jobbet och jag kastade mej på spårvagn 14 mot St Jakob som ligger 10-15 minuter utanför stadskärnan. Det första som mötte mej när spårvagnen närmade sej stadionområdet var halvdussinet små samlade grupper med kravallpoliser.

När vi sekunder senare rullade in på hållplatsen hamnade vi mitt i en folkfest och de Schweiziska poliserna var som bortglömda. Gatorna är avstängda för all trafik utom spårvagnar och runt omkring mej ett hav med människor av alla möjliga sorter helt eller delvis klädda i Basels röd-blå färger. Jag är rätt säker på att denna matchförfest inte är någon slump utan att Basel och polisen föredrar att ha en tydligt avgränsad gatufest här utanför arenan före matchstart. Det verkar också som FC Basel lyckats väl med intresse och engagemang bland alla demografier här i stan. Detta intryck är en förstärkning av de tidigare intryck man har av att bo och röra sej i staden där FCBs flagga och loggor frekvent och okontroversiellt syns över allt i stadsbilden. I folkfesten kunde man köpa korv, schnitzelburgare, öl och sedvanliga souvenirer. Stämningen positiv men aningen kaotisk och doften av jazztobak tämligen frekvent. Noterbart att det inte sjöngs något utanför arenan under tiden jag var där. Tack vare mej var vi ju lite sena så vi kryssade oss genom folkmassan och runt arenan för att ta oss till våra platser på C5 parkett. Logistiken och flödena fungerade bra och det var lätt och snabbt att hitta sina platser. Säkerheten där emot sätter jag ett frågetecken för, endast åskådare med väskor visiterades.

Ett förvånansvärt ointresserat och offensivt oförmöget spelande FC Basel spelade sedan 0-0 mot gästande Sevilla. En tämligen intetsägande match med ett tämligen rättvist resultat. Det hettade endast till ordentligt ett par gånger i andra halvlek och det var långt ifrån nog. Under matchens sista fem minuter etablerades ett konstant tryck mot Sevillamålet och spelarna gjorde då det där lilla extra som krävs för att vinna viktiga matcher.

Sevilla är ett mycket bra hemmalag, med en stark hemmaoffensiv och spelade en väldigt klok och kontrollerad bortafotboll. Det syntes, speciellt i andra halvlek, att dom var tämligen nöjda med oavgjort. Desto mer förvånande att det i perioder inte riktigt såg ut som om Baselspelarna heller riktigt ville anfalla.

Två svenskar spelar just nu i Basel: Behrang Safari som snart kommer återvända till Sverige och Alexander Fransson som just kommit till klubben. Safari spelade från start  på sin vänsterbacksplats och var bra på sin kant med något undantag. Mot slutet av matchen byttes mittfältaren Alexander Fransson in som anfallare; det är dock oklart om han hann röra bollen.

Märkligt nog var det bara 22 000 på denna åttondelsfinal i EL, trots att St Jakob tar in nästan det dubbla. Jag vet inte, men möjligen är Baselfansen lite för bortskämda med CL-fotboll för att gå på EL-matcher? Hemmaklacken var i alla fall imponerande stor och röststark. Inte minst imponerades jag av hur melodiskt man lyckades sjunga, det har jag inte varit med om live tidigare. Där emot var nästan alla ramsor på Schweizertyska och därför svårdechiffrerad. Den aktiva klacken täckte hela kortsidans undre sektion. 

Tyvärr var det ingen propagandafotboll som spelades på St Jakob. Det hade behövts för att stärka mitt intresse för Basel och det hade verkligen behövts för att väcka min handbollsfrälste vän Daniels intresse för fotboll. Men det var inte en sådan kväll.

Efter 0-0 på St Jakob tror jag att Sevilla kommer gå vidare till kvartsfinal när returen spelas den 17 mars.

18 maj spelas finalen i Europa League på St Jakob Park i Basel.

Semester i Dominikanska Republiken

Precis som när man köpt sitt första hus innebar första året här i Basel att man har mycket att lära. Den nyblivna husägaren förmodas uppleva ett år i trädgården utan att göra några större förändringar för att när man sett trädgårdsårets variationer sedan förstå vad som finns där och efter det kunna ta kloka beslut om förändringar.

Så och i Basel. Det gäller att uppleva den nya situationen och lära. En av sakerna man lärt sej är semestergaloppen. Semestermöjligheterna här i Basel är lite annorlunda än vi var vana vid från Sverige. Under de något kortare sommarlovet och jullovet delas tiden mellan Sverige och Basel (den kommande sommaren kommer vi förmodligen spendera lite mer tid här i Basel). Dessutom finns det ytterligare tre tvåveckorslov, två på våren (Fasnacht och Påsk) och ett på hösten. Om man skall företa sej några utlandsresor är dessa lov nog de bästa.

Givetvis tråkigt att missa Fasnacht, men det är samtidigt dubbelt. Vi hade förmodligen inte kunnat bo på Utengasse under de tre Fasnachtdygnen. 40 meter från vår port låg under dessa dagar en sandstrand vars party sannolikt kunde konkurrera med Kos, Ibiza och Thailändska fullmoon parties. Fast på Schweiziskt vis.

En lång resa via Zürich och Köln och en nästan 11 timmar lång resa över Atlanten innan vi landade på flygplatsen i Puta Cana. En timme i buss senare checkar vi äntligen in på all-inclusive-resorten där vi skall tillbringa tio lata dagar. Viva Wyndham Dominicus Beach, Bayahibe, La Romana, Dominikanska Republiken.

Resorten består av två mindre resorter som växt ihop längst med en kustremsa med både klippor, men framför allt sandstrand. Jag har tyvärr svårt att beskriva hur stor resorten är men det finns drygt 610 rum/bungalower, sex restauranger och fyra pooler. Vi bodde i en bungalow som låg ganska centralt på resorten. Nära till allt, men tveklöst för livligt vissa kvällar.

Men det blev som vi hoppats: 10 dagar med sol och omväxlande salta och klorerade bad. Med en halv dags undantag var det sol hela vistelsen, växlande vindar och inte allt för varmt. Trots att det fanns viss variation dagarna emellan beskriver detta ganska bra en vanlig dag på resorten:

• Frukost före kl 9
• Badhäng på ett ställe
• Lunch kl 13
• Sova/vila middag (eventuellt träna)
• Badhäng på ett andra ställe
• Vila och duscha en stund på rummet
• Äta middag
• Lägga barn och ett par drinkar utanför bungalowen och/eller TV

Utöver en stor allmän bufférestaurang fanns det ett antal mindre restauranger med lite olika teman som man kunde boka bord på. Vi  åt några dagar på ett par olika restauranger. En från vilken man kunde se solnedgången och två gånger på den mexikanska restaurangen som blev vår favorit. Dels var maten god men dessutom var den byggd som en öppen innergård likt man sett mexikanska miljöer på film. Allt jag saknade var att få se Zorros tunna mustasch.

Vi träffade också lite andra turister under dagarna i Puta Cana. Främst kom vi i slag med två vänliga äldre par från Värmland som reste tillsammans och där nyktra och pratglada alkoholisten Manne stack ut. Och vid poolkanten med det unga nygifta paret från Berlin på bröllopsresa som hade en dotter i L:s ålder och med ytterligare ett småsyskon på väg.

Och med tiden hittade man sina favoritställen: Frukost, förmiddagshäng och lunch vid ”franska poolen” och restaurangen La Roca och eftermiddagshäng på stranden i andra änden av området.

Vi spenderade nästan all tid inne på resorten. Utflykterna som stod till förfogande föll antingen på att LG behöver rullstol/kryckor eller att det inte passade lilla L. Resorten låg vid en liten by och vid resortens entré fanns ett urval av barer, restauranger, souvenirbutiker, utflyktsarrangörer etc. Vid några tillfällen i jakt på lite omväxling tog vi ett varv, men det gav inte mycket.

Resorten hade två gym, varav det ena låg 100 meter från vår bungalow. Jag var där och sprang i snitt varannan dag. Lite glesare i början och lite tätare mot slutet. Jag sprang även längst lite vägar utanför resorten, men det var för varmt och dammigt för att väljas framför gymmet som hade bra fläktar.

Efter tio dagar i en tillvaro av bad, mat och avkoppling var vi tvungna att avbryta förtrollningen och återvända till Basel och en vår med beslutsångest.

 

Tillbaks!

Hoppsan så fort en månad kan gå. Innan semestern hann jag inte riktigt, så passerade hela semestern med uselt internet och sedan vi kom hem har jag inte kommit mej för att ta upp bloggandet.

Men jag har i alla fall tänkt på dej kära läsare. Flera gånger. Och på bra framtida inlägg. Men trots att det ofta sägs annat så är det inte tanken som räknas. Det är bara publiceringar som räknas i bloggvärlden.

Den som läst bloggen länge minns möjligen #blogg100 från i fjol. Det är en bloggutmaning i regi av Fredrik Wass som bygger på att ett stort antal bloggare bloggar 100 dagar i sträck med start 1 mars. Jag har redan bestämt mej från att avstå från denna utmaning i år. Det finns möjligen inga klockrena skäl, men jag upplevde att min kvalitet gick ner och eftersom jag ändå, normalt, får till 3-4 bloggposter i veckan så såg jag ingen omedelbar anledning att hoppa på utmaningen i år.

Men nu är jag alltså igång igen och detta är de kommande dagarnas tänkta bloggposter:

• Generell uppdatering/Vad har hänt sedan sist
• Semestern på resort i Dominikanska republiken
• Min första anställningsintervju i Basel

Sedan är det tänkt att det skall bli som vanligt igen. Lite om Basel, lite om min vardag och lite på skoj.