En banger, en hörnflagga, en rusande hockeyspelare och en avbruten match.

Om någon månad kommer Supporterklubben Änglarnas medlemstidning publicera en text jag skrivit om hur det är att vara Blåvittsupporter här i Basel. Det är i huvudsak en kärleksförklaring till klubben IFK Göteborg och den omgivande kamratskapen.

Men idag känner jag någonting annat.

Det som faktiskt hände på Gamla Ullevi igår är en historia som överträffar dikten. Jag sammanfattar i punktform:

• Klassiskt möte mellan Allsvenskans två bästa lag: IFK Göteborg och Malmö FF. Den ständigt moraliska finalen i Svensk fotboll.
• 77 minuters kamp. På plan och på läktaren. Ställningen är 0-0.
• Det kastas in en banger (knallskott) från en hemmasektion på läktaren som exploderar helt intill Malmöspelaren, och f d Blåvittspelaren Tobias Sana som håller på att värma upp. Explosionen sker framför Blåvitts sektion för unga supportrar, Young Fellows och i närheten av linjedomaren Mathias Klasenius.
• Förvirring uppstår. Tobias springer och tar upp hörnflaggan som han spjutkastarlikt kastar ut på helt annan läktarsektion.
• Under matchavbrottet springer en nybliven svensk hockeymästare, Mats Rosseli Olsen, in på planen.
• Matchen avbryts definitivt

Det har sedan några säsonger pågått en infekterad debatt i Sverige om bengaliska eldar på läktarna. Dom som är för pyroteknik tycker i korthet att det skapar bra stämning som kan påverka spelarna positivt; dom som är emot tycker i korthet att det fördröjer och förstör spelet. Där emellan finns sådana pragmatiker som jag som tycker att det förbättrar stämningen, men eftersom det fördröjer spelet, är förbjudet och kan leda till böter anser att man skall avstå.

Bangers är en helt annan sak. Supportersverige är eniga i att bangers inte påverkar stämningen positivt, utan tvärt om är obehagligt och skrämmande.

IFK Göteborg arbetar aktivt för goda värderingar och en positiv läktarkultur. I detta arbete involveras samtliga supporterfalanger. Det arbetet är uppenbart inte färdigt. Men vad som hände direkt igår var att Spelare (Sebastian Eriksson) och ledare (bland annat tränare Jörgen Lennartsson och ordförande Frank Andersson) tog avstånd från vad som hänt och från dom som begått handlingen. Det ser vi sällan i Fotbollssverige. Där gör IFK Göteborg mej stolt.

Det är också en fälla att gå i att lyfta andra som inte sköter sej i Supportersverige. Som om vår relativa dålighet i skuggan av andras dålighet gör att det som hände igår inte ser så illa it. Just nu har vi en bajskorv liggande på vår innergård, den måste vi ta hand om innan vi kan titta hur andra lags innergårdar ser ut. Det är deras ansvar.

Igår kände jag mej vara tom och vilsen och den känslan sitter i. Många av mina vänner som var på plats igår och som jag pratat med idag känner likadant. Mina Blåvita vänner som är representanter för den goda supporterkulturen. Det är just nu Blåvitt behöver er.  Även om ni känner er tveksamma just nu är det nu ni behövs som mest.

Jag hoppas IFK Göteborg förekommer SvFF diciplinstraff (mest troligt 0-3-förlust) och väljer att ta en WO-förlust.

Jag hoppas den skyldige själv erkänner och stängs av från Blåvitts matcher.

Jag hoppas IFK Göteborgs värdearbete för god supporterkultur tillsammans med flera samhällsfunktioner intensifieras.

Men jag är orolig över om värdearbetet når ut till, och ger effekt hos de enskilda individer som begår handlingar av den typen vi såg igår. Jag pratar om subkulturer som påminner mer om organiserad brottslighet än något annat. Jag undrar hur man skall nå ut till dom. Det har vi ju inte lyckats med i övriga samhället. Jag är tyvärr både skeptisk och orolig.

Ett klipp från Cmore med det inträffade. 

IFK Göteborg ber om ursäkt.

Sebastian Erikssons instagraminlägg i frågan.

 

Livet efter tyskakursen

Imorgon fredag skall jag ha mitt första prov på drygt 10 år och mitt första tyskaprov på drygt 20. Tyska B1 på Academia här i Basel.

Nu har jag pluggat tyska varje vardag i ett halvår. 8:30 till 10:00 fem dagar i veckan. Och ungefär en halvtimme daglig läxa på det. Jag har lärt en massa längst vägen, men inte upp till den fulla potentialen. Hemmapapparollen har naturligtvis fått ha högsta prioritet vilket inneburit att jag ofta gjort läxan det sista som hänt på kvällen eller det första på morgon innan familjen vaknat. På så sätt har jag bara priorirerat det absolut nödvändigaste. För att nå sin fulla potential borde man nog investera en timme om dagen utöver lektionstiden.

Om allt är normalt imorgon bör jag dock klara provet tämligen komfortabelt. Inte med fantastiska poäng, men inte heller nära godkäntgränsen utan ungefär mitt emellan. Så låt oss hoppas på normalt. Ett normalt prov på normal nivå och med en normal prestation av mej.

Men från och med imorgon eftermiddag vid 16-tiden tar jag en paus från tyskastudierna. Det skall bli skönt att slippa den ständiga ångesten över de knappt gjorda läxorna. Men jag kommer sakna rutinen med kursmornar på Schifflände.  Jag kommer definitivt sakna klasskompisarna och lärarna. Och jag kommer nog sakna den bekräftande känslan av att förstå allt mer och höra att jag blir allt flinkare i talet. Några av klasskompisarna har blivit mina vänner på riktigt och en eller ett par av dom kommer kommer förbli mina vänner framöver.

Det betyder att jag från och med nästa vecka kommer ha väsentligt mer tid. Min spontana tanke är att ägna den år följande:

• Fortsätta söka jobb – Analysera jobbsöksläget såhär långt och om möjligt lägga in en högre eller annorlunda växel. Annorlunda ligger möjligen närmast till hands. Kanske är det dags att fundera på vad mina analyser är värda på egen hand istället för inom ramen för en anslällning. Flera sakar pekar på att det är den bästa lösningar, inte minst den berömda familjelogistiken.
• Socialisera – Jag tänker ta lite mer tid till att umgås med vänner och sköta de sköra nya vänskaper jag har här i Basel.
• Skriva – Jag vet inte riktigt vad jag menar med detta ännu, men jag skall försöka hitta ett sätt att träna lite på mitt skrivande. Försöka flytta fram positionerna lite och ta det en nivå till.
• Tyska – För att jag slutat plugga organiserat betyder det inte att jag måste sluta lära. Utöver mer tid i livets skola i butiker, på gator och cafén så skall jag försöka börja läsa lite på tyska och möjligen (men det tror jag knappast) repetera lite i mina läroböcker.
• Ensamhet – Jag har en oro. Att jag skall känna mej ensam. Det är inte samma sak som at vara ensam utan den där känslan jag redan idag kan känna ibland. Vissa dagar när jag kommer hem till lägenheten känns det bara ensamt, tomt och meningslöst. Men färre möten inplanerade finns det risk för mer ensamhet.

Men nu skall jag först förbereda mej lite inför morgondagens prov. Om sex veckor kommer resultatet men redan från måndag ligger försommaren öppen med möjligheter.

Utsikt från vårt klassrum

Nu har Basels Konstmuseum öppnat igen

Nu har Basels konstmuseum öppnat igen!

Huvudbyggnaden stängdes i fjol våras (ungefär samtidigt som vi flyttade till Basel). Framför allt har en helt ny byggnad uppförts sedan sommaren 2013. Huvudsyftet med Neubau är att husera museets främsta utställningar, samt konst från efterkrigstiden. Efter gott om tid och en budget på 100 000 000 CHF (850 miljoner SEK) nyöppnar museet under helgen och för vanliga Baselbor söndag-måndag. Jag, döttrarna och min besökande pappa passade på att besöka museet idag på förmiddagen.

Nybygget är verkligen fantastisk. Museets samlingar är beundransvärda. Premiäruställningen ”Sculptures on the move 1946 – 2016” var i mina ögon heterogen både i fråga om innehåll och i uppskattning. Flera fina, spännande, moderna skulpturer/installationer men jag saknade en tydlig röd tråd.

Tyvärr var det lite svårt att njuta fullt ut av besöket eftersom jag behövde punktmarkera L. Punktmarkera som att följa efter på maximalt replängds avstånd eller att bära. Dessutom var det (naturligtvis) många nyfikna besökare på plats som saktar ner och försämrar upplevelsen. Jag behöver verkligen återvända, utan tvååring, med gott om tid för att se mer av museets samlingar.

Låt mej dela med mej av mina starkaste intryck:

NEUBAU (HUSET)

Det nya huset gör ett imponerande intryck. I huvudsak är det två rätblock i vinkel bredvid varandra med lite tillägg i samma stil som förbinder dom. Allt är utfört i samma stil: ljusgrå tegelstenar i enkel struktur med avbrott för några få stora fönster med fönsterluckor av stål och vad jag tror är sten. En rejäl rand, ca fyra meter hög högt upp och runt hela byggnaden är flexibel och det går att använda den till information.

På insidan är de två rätblocken fyra våningar (varav tre ovan jord) med olika stora rum på varje våning (1-4 rum per rätblock och våning) och tillägget emellan dom är öppna rymder och ytor främst för trappor och information.

Neubau (innehållet)

Jag tycker denna del av museet är den mest intressanta. Tack vare byggnaden i sej självt, men naturligtvis främst för att det huserar de bästa tillfälliga utställningarna och för de fasta samlingarna av konst från 1960 och framåt. Hit vill jag återkomma!

Logistiken

Vi kom med barnvagn och var tvungna att lämna in vagn, paraplyer, väskor (inkl skötväska) i ett tillfälligt upprättat förråd i Neubau. Efter det fick man gå i regnet över gatan och in i entrén i huvudbyggnaden. Om man vill hänga av sej til jacka måste man gå ner en trappa i huvudbyggnaden och ta gången under gatan till källaren i Neubau. Jag hoppas och tror att denna märkliga och klumpiga lösning var tillfällig och beroende på det stora beräknade antalet premiärbesökare.

Mängder med värdar/vakter

Det tycks ha funnits obegränsade resurser för personal denna premiärhelg. Inte en minut under vårt besök hade man mindre än tre-fyra museumspersonal inom sikte. Hög grad av service om man hade frågor, men också en del märkliga tillrättavisningar som att man inte fick hålla sin jacka i handen.

Invigningsdagarna pågår söndag-måndag och under dessa dagarna är det gratis entré och/men mycket folk. Men bor du i Basel så passa på att besöka museet nu så får ju en bra bild av huset och av vad du vill se nästa gång du kommer hit. Efter vårt besök tog vi lite mat i tältet utanför som befolkades av en halvdussinet food stalls från Markthalle.

       

Reflektioner på vinreklam

Igår passerade jag Denner-butiken i Kleinhüningen på väg för att hämta LG i skolan och fastnade för detta anslag. Jag hade lägga ut bilden på Instagram (här ute till höger ser du alltid de tre senaste bilderna jag har publicerat) med en smart eller kul kommentar, men ju mer jag tittade på bilden desto mer tänkte jag på vad jag såg och desto svårare var det att välja vad jag skulle skriva till bilden. Som det blev så postade jag den aldrig utan bestämde mej för att blogga om den istället. Om mina tankar räcker till en bloggpost? Oklart, du kan själv bedöma.

Alkoholreklam

Det görs rätt mycket reklam för alkohol här i Schweiz, främst då för öl och vin. Ofta rör det sej om direkta köpinpulser i och kring butikerna. Erbjudanden som ”All Schweizisk öl prissänkt 25%” eller ”Bara denna torsdag, fredag, lördag: 20% rabatt på vin”. När man betraktar detta med svenska ögon så känns det olyckligt impulsköpsorienterat.

kundernas favorit

Det är intressant för en marknadsanalytiker att se att man marknadsför de viner som fått högst betyg av kunderna. Det är inte bäst i test av Råd och Rön eller någon annan expertjury utan det är Denners kunder som varit inne i vinbutiken på Denners hemsida och betygsatt sina vinupplevelser. En miljon schweizare kan inte ha fel.

Priserna

Valutan i Schweiz är Schweizerfranc och en CHF kostar ca 9 kr. Löne-, skatte- och kostnadsläget här är sådant att många saker kostar ungefär dubbelt så mycket i Schweiz som i Sverige. Alkohol är ett av flera undantag, det kostar ungefär lika mycket som i Sverige vilket relativt sett gör alkohol billigt. Med det som bakgrund är det nog inte iögonfallande av kundernas favoriter kostade 110 kr respektive 80 kr.

Schweiz har valt

Schweizarna gillar ju sina folkomröstningar och det sägs ibland här att Schweiz är världens mest demokratiska land just för att dom haft flest antal folkomröstningar. Jag, åter igen med svenska ögon, tänker att jag vill rösta fram mina företrädare för att dom skall generera en helhetspolitik utan att behöva hatti-fnatta i massa sakgrågor. Jag känner schweizare som har svårt att bestämma sej i valet av politiker men gärna röstar i sakfrågor. Tvärt om mot hur det går till i världens övriga demokratier. Hur som helst är rubriken en blinkning till landets folkomröstningar.

Alkoholens tillgänglighet

Trots att det endast är små butiker och butiker på tågstationer som är öppna på söndagar går det att få tag på öl och vin nästan nästan när som helst. Eftersom utskänkningsreglerna är mer liberala här så finns det också fler och enklare barer här, som Concierge på bottenvåningen i vårt hus som drivs av en skattefri kompisförening. Även reglerna kring servering (tid och plats) tycks vara mer generösa. Allt detta är givetvis härligt och goda nyheter för oss som kan och vill hantera det, men det är också ett riskmoment.

Butikskedjan Denner (bakgrund)

I den delen av Schweiz där vi bor (nordvästra, tysktalande) finns det tre större kedjor av matbutiker: Migros, Coop och Denner (som ägs av Migro). Om man betraktar det alkoholhaltiga utbudet hos dessa kedjor så säljs ingenting sådant på Migros, medan Denner som är en lågpriskedja (relativt övriga Schweiziska priser) har alkoholförsäljning som sin ytterligare profil. Coop är lite mitt emellan, och har i regel ett bra utbud av vin. Jag har ju tidigare skrivit några inlägg om gränshandeln och planerar ett inlägg om handel i Basel också.

Mein Velo abholen

Här kommer en berättelse om en händelse som utspelade sej i mars efter att vi kommit tillbaks från semestern i Dominikanska republiken.

En av de första dagarna efter att vi kommit hem från semestern såg jag att min cykel som står placerad på en cykelparkering på gatan var borta. Men inte bara cykeln var borta utan det var hela cykelparkeringen. Allt som återstod var en skylt som antydde att cyklarna som stod här var bortforslade under Fasnacht. Detta är i sej inte konstigt eftersom nämnda folkfest kräver utrymme. Och vem vet i vilket skick min cykel hade varit om den fått stå på sin parkering under Fasnacht?

Jag hade hört talas om bortforslade cyklar tidigare och visste att det kommer med en kostnad. Och det lär gälla oavsett om jag var bortrest när skylten om bortforslingen sattes upp. Däremot visste jag inte säkert vem som har hand om dessa bortforslingar och var barnhemmet för cyklar som tagits från sina föräldrar låg. Men eftersom polisen sköter många fler uppgifter av den typen här i Schweiz jämfört med i Sverige (till exempel parkeringsvakter) så började jag med att besöka polisens kontor på Clarastrasse i Klein-Basel.

Jag travade in på polishuset som ligger någon halv kilometer hemifrån och möter en schweizisk offentlig miljö. Enklare och öppnare än i Sverige. De tre lätt överviktiga polismännen i mottagningsrummet sitter inte bakom plexiglas utan bakom var sitt skrivbord. Mellan mej och den närmaste finns det dock någon typ av disk. Samtliga tre poliser tycks vara utrustade för att vistas på fältet för samtliga bär skyddsväst och tunga bälten med bland annat handbojor och pistol. Jag får snabbt kontakt och försöker förklara mitt ärende på tyska. Polisen frågar om jag tror cykeln blivit stulen eller upphämtad och jag svarar det senare och berättar att jag nu vill veta var jag kan hämta min cykel. Han svarar lite mumlande att han skall hjälpa mej med det, knappar på sin dator, frågar en av kollegorna och knappar lite till innan han går till en skrivare i en annan del av rummet. Det verkar lite struligt, han kommer förlägen tillbaks till sin dator ett par gånger, förklarar med korta ord på schweizertyska (med tanke på nivån av min tyska vet han att jag inte förstår ett ord av det han nu säger) och går tillbaks till skrivaren. På andra eller tredje försöket lyckas polisen och jag får en utskrift av en webbsida där jag kan läsa att upphämtade cyklar återfås vid Zeughaus inte långt från St Jakob. När jag går ut från polishuset med en karta och utskriften är jag nästan lite rörd över hur hjälpsam han varit. Hade ju kunnat nöja sej med att säga adressen och hänvisa till hemsidan.

Lilla L promenerar på bra nu så det kändes inte speciellt vanskligt när hon och jag satte oss på spårvagn 14 någon vecka senare. Spårvagnen går hela vägen till Pratteln där IKEA ligger, men vi gick av vid Zeughaus som betyder vapenhus och till största delen inrymmer militär- och värnpliktspersoner. På det anvisade rum 28 satt en lapp med ett telefonnummer och information om att dom snart skulle vara tillbaka. Mellan två gammeldags kanoner stod en soffgrupp i vilken jag slog mej ner. L testade de öppna ytorna och akustiken. Och jag lät henne hållas. Tiden gick och snart hade vi väntat 40 minuter. Jag tröttnade lite och vek upp utskriften jag fått från polisen. Utöver rum 28 i Zeughaus fanns det också en annan adress angiven. Jag uppfattade det som om man skulle anmäla sej i Zeughaus och att den andra adressen ledde till platsen där cyklarna stod. Min Google maps angav avståndet till 350m så jag tog lilla L i handen och gick dit.

På plats vid den andra adressen såg jag två poliser som lyfte ut cyklar ur ett rum eller möjligen ur en större varuhiss och upp på en lastbil. Jag försäkrade mej om att L var glad och charmig, tog själv på mej mitt bästa gå-bort-leende, harklade mej och hälsade så käckt jag kunde. Dom var glada och tillmötesgående. Och förstående gentemot min blygsamma tyska. Dessutom informerade dom vänligt men bestämt att det kostar 55 CHF (ca 500 kr) att få tillbaks sin cykel. Detta hade jag redan anat. Ett par minuter senare var jag, med lilla L i famnen på väg tillbaks till Zeughaus i sällskap av den ena polisen. Jag försökte mej på lite smalltalk om vädret och polisens jobb. Jag frågade hur många cyklar de samlade in, hur länge cyklarna sparas och vad som händer med dom sedan. Denna yngre polisman pratade ganska stark schweizertyska så jag förstod inte mycket av svaren. Jag tyckte han sa att en del av cyklarna hamnar i Ghana, men jag är mycket osäker på den punkten.

När jag berättat att min cykel stått på Utengasse och att den blivit upphämtad inför Fasnacht bestämde han att vi skulle ta en liten omväg tillbaks till kontoret. I en nedsänkning mellan gatan och Zeughaus stod en lång rad med cyklar, men min som är utrustad med barnsadel var lätt att identifiera. Jag låste upp och rullade ut cykeln utanför grinden innan konstapeln låste efter oss och vi gick in till rum 28. Den andra polisen som redan var på plats och hade tagit ner lappen pratade en tyska som var lättare för mej att förstå och jag berättade att vi varit bortresta. Så vidtog viss databaserad administration innan det åter blev lite småprat om var vi varit på semestern och under vilka datum vi varit borta. Det blev inte sämre än att jag stod och visade lite semesterbilder inne i vapenhuset. Och det slutade gott: Jag fick tillbaks min cykel, jag slapp betala och hela konversationen var på tyska utan ett ord engelska.

Eller nä. Det slutade inte alls så bra. Lilla L grät och skrek nästan hela vägen hem. Kanske kunde jag struntat i att hämta cykeln.