Ny på jobbet i Basel

Idag skriver min älskade fru, Jennie, om hur hon upplever det att flytta och vara ny på jobbet i Basel. Jag vågar nästan lova att det inte är sista gången.

Ville efter 3 dagar på nya jobbet bara åka hem. Säga till alla att det bara var ett missförstånd, jag askuleterade, skulle bara säga tjena hej, snyta mig i kontorslandskapet o nysa så jag tappade glasögonen i en av chefernas knä. Något längre förhållande med det vackra italienska huset o campuset av arkitektonisk vidunderlighet var inte tänkt. Nytt sjukdomsområde hade jag inte tid med. Jag hade ju min djävulsinfluensa. Ville hem till kamraterna på AZ, hem till min säng i #gulahuset o bara sova bort febern. Inte vara på alerten o visa framfötterna. Le vackert o säga klokskaper.

På torsdagen under första veckan höll jag på att hosta upp ena lungan. Det blir så spänd stämning i ett kontorslandskap då. Gick hem. Mejlade nychefen o förklarade skamset att om inte nya företaget ville ha en lunga utfläkt på det vackra italienska golvet i huset fick jag nog så vackert stanna hemma. Jag sa inget om hemflytt dock.

Det var tur. Jättetur.

Chefen var också sjuk, och typ resten i mitt team. Sedan var det på TV att man i Basel aldrig hade haft så mycket sjuka. Mitt förunderliga tillstånd delades av alla o ingen hade typ märkt något av min tillskavda ypperlighet. Alla var upptagna med sitt eget snor. Sina egna lungor. Jag kunde lugnt återgå till mitt nya jobb, snorig men feberfri, utan att ha tagit något oerhört oövervägt beslut. Det är jag glad för.

Det är intressant att byta jobb. Jag har inte gjort det så många gånger. Jag har haft flera småjobb, olika band, men efter att jag disputerade har jag bara varit på 3 ställen, på det senaste hade jag iofs flera olika roller men det var samma organisation.

Nu släppte jag i januari mitt läkemedelshem och det kändes lite som att flytta hemifrån. Jag vantrivdes inte, hade en härligt galen, smart o rolig jobbfamilj men det skavde någonstans och det var dags att testa något nytt.  När de ringde från rekryteringsföretaget o undrade om inte jag skulle kunna tänka mig Basel som HEOR Director inom ett för mig nytt sjukdomsområde var jag ganska så mottaglig. Jonas skulle ändå vara hemma med lilla L och LG är i en ålder där förmågan att lära sig nya språk är stor.

Vi talade länge om det hemma. Jag åkte på intervju, heldag. De verkade trevliga och det fanns gott kaffe. Dagen efter ringde de och sa att de verkligen ville att jag skulle komma. Jag är ju inte den som är den när lite smicker kommer min väg, eller jobberbjudanden tydligen.

Skulle jag våga. Där jag var visste folk vem jag var, vad jag gick för. Visste hur arg jag kan bli, fast också att jag skrattar ganska mycket, samt att jag lyssnar mycket på musik i lurar.

På nya stället, nya uppgifter, nytt folk var jag ett blankt papper. En svensk som tydligen var lite haj på RWE. Framförallt grejen att det skulle bli utlandsflytt med mina finaste var det som var mest hisnande. Jonas är klok. Han sa att innan vi tackade ja eller nej kan vi väl kolla på Basel. Vi har ju aldrig varit där. Så vi åkte. LG fick kolla på skolor, vi åkte spårvagn till Frankrike och käkade ostfondue. Jo. Det blir bra. Vi tog ett familjebeslut. LG sa ”Kul jag får lära mig nya språk och får nya kompisar”. Jonas sa att om vi inte gör det nu gör vi det nog aldrig. Lilla L sov mest. Jag var mest nervös och pirrig. Helhetslösningen nytt jobb, nytt land, nytt språk (jag gillar schweizertyska men det är lite knepigt. Som att man är lite full o talar tyska med holländsk brytning) samt helt nya familjeförutsättningar var en större mental grej än jag kunnat tro. Kanske var det därför djävulsförkylningen kom.

Nog om snor.

Nu är vi här. Nya läkemedelsföretaget har varit väldigt inkluderande. Under mina första tre veckor har jag varit inbokad på 30 möten med personer som min chef tycker att det vore bra att jag lärde känna. Väldigt strukturerat, mycket bra. Nu har jag ett socialt jobbnätverk, pang bom bara. Jag har slängts ut i min roll på ett sätt som visar förtroende från företagets sida och som gett mig självförtroende i det jag gör. Sedan är företagen olika. Väldigt olika. Det är en lärdom i sig. Bland annat håller jag på att ställa om tiden. Folk kommer inte till jobbet förrens vid 9- 9.30 till exempel. DÅ MISSAR MAN JU 9.30 FIKAT! Har fikat själv, eller med de få medical directors som finns på kontoret vid den tiden. Tycks som det generellt är läkarna som är kliniskt skadade av tidiga mornar som kommer till jobbet kl 8. och jag. Inte så dumt iofs. Över kaffet har jag fått insikter i sjukdomen som jag inte kunnat läsa mig till lika raskt. Fika är bra. Kaffe med mervärde.

Ska inte ropa halleluja men det känns jobbmässigt bra just nu, visst finns det grejer som skaver lite, men inte värre än att jag proaktivt kan göra något åt det. Visst saknar jag AZ gänget, men vi kommer ju ses på konferenser och möten. Visst känns det skumt att vara expert och learner samtidigt, att se nya saker och kanske tidigt behöva ta stora beslut. Men vad 17, det kan jag ju, det är därför jag har hamnat här. Däremot är det häpnadsväckande dumt att jag packat ned mina statistik och epidemiologiböcker så att de nu befinner sig i ett lager i Tyskland.

Saknar givetvis familj och vänner, men det finns flyg och det känns härligt att så många kommer hit och hälsar på. Sen har Skype kommit in i vårat liv på ett bra sätt. Att se LG spela blockflöjt tillsammans med en kompis i Floda över Skype är inte så dumt, bara lite gällt.

Också har jag ju #Baselpappan och de små. Då fixar man mer än man kan tro, även lite snor i bägaren som start på det nya jobblivet.

View this post on Instagram

Familjefoto

A post shared by Jonas Medin (@medinjonas) on Nov 22, 2014 at 10:31pm PST

Ny privatekonomi i Basel

Får många är det känsligt att prata lön och ekonomi, jag tillhör själv den gruppen även om jag inte gärna erkänner det. Men nu skall försöka ge en liten överblick över den ekonomiska omställningen det innebär att flytta från Sverige till Schweiz.

Förändring i intäkter:

• Bara en lön
• Men den enda lönen är väsentligt högre än i Sverige.
• Ingen föräldrapenning, men någon form av barnbidrag

Förändring i utgifter:

• Väsentligt lägre skatt
• Flera dyra privata försäkringar
• Högre priser (mat, boende, nöje etc)

Sammantaget är detta så många och stora förändringar att det i förväg är nästan omöjligt att veta hur den nya levnadsstandarden kommer bli och hur den kommer förhålla sej till den man hade i Sverige. Eftersom vi lyckades kommunicera detta till teamet på plats här fick vi redan vid vårar besök här och sedan ytterligare en gång träffa en jurist/ekonom sån försökt hjälpa oss förstå hur Baselvistelsen skall bli ekonomiskt. Men det är snårigt och svårt att förstå trots hjälp. Innan vi tog flyttbeslutet trodde vi i alla fall oss åtminstone ha förstått att hela familjen skulle klara sej på Jennies lön (det finns inget som ännu bestrider denna ursprungliga förmodan).

Som svensk som sett några avsnitt av Lyxfällan är man ju lite försiktig med sina utgifter i det nya landet för att lära längst vägen och sedan successivt rätta mun efter matsäck. Här är jag en väldigt försiktig general. Låt mej formulera mej såhär: flera i min närhet tycker att jag är en alldeles för försiktig general och det inser jag också intellektuellt. Men det är svårt att släppa tyglarna när man vet så lite och när allt påverkar ekonomin. Hur dyr lägenhet skall vi till exempel våga titta på? 3 000 Franken?

Det var på ungefär samma sätt som man uppdaterade sina vanor och utgifter från studietiden (7 000 kr/mån) till tiden för sitt första jobb (ca 20 000 kr/mån). Dock med den skillnaden att denna gång förändras en väldigt massa förhållanden, proportioner och priser som i den första förändringen var nästan helt konstanta.

Den första tiden har vi levt på sparpengar hemifrån, men nu har vi varit här en månad och Jennie har fått sin första lön så nu har startskottet för lärandet gått på allvar. För den här gången.

För hur blir det sedan? När vi lärt oss vad som gäller vid de första förutsättningarna. För mycket ställs på ända när jag skaffar jobb och L skall gå på dagis och LG på motsvarigheten till fritids. En lågt beskattad, men förhoppningsvis relativt stor lön till, en rejäl dagiskostnad som kompenseras nästan halvvägs här om barnet har två arbetande föräldrar samt en oklar utgift för fritids. Ännu en osäker fas som vi behöver lära oss av och anpassa oss till.

Här kan man få en ”enkel” genomgång av skattesystemet i Schweiz.

Så går jag lite i tankarna att delta i @bisonblog:s utmaning #blogg100, det vill säga att blogga 100 dagar i sträck.

 

Minns du frågan om vad det här är? Det är en kombinerad diskpropp och översvämningsskydd till diskhon.

Tandläkarbesök, herrlunch och konfetti.

I måndags åkte mina föräldrar hem, men Fasnacht pågår fram till kl 04:00 denna torsdagsmorgon och LGs skollov varar hela veckan. Jag måste säga att jag har uppskattat våra turer på stan dessa dagar mer än jag trodde: konfetti, godis, trummor, utklädnader och brassband. Nu har vi dock konfetti överallt här hemma och trots att man försöker städa bort så tycks det alltid finnas lite till. Och då har vi inte gått in på hur det ser ut på stan. Oklart hur, men till varje ny dag har konfettin från dagen innan städats undan. Men det är bara en grov städning i stans centrala delar. Runt om i Basel kommer man garanterat se konfetti på gator, husväggar, i rabatter och mellan gatstenar åtminstone fram till semestern.

I tisdags var LG hos skoltandläkaren. Veckan innan lovet stod dom med ett par mobila kliniker utanför skolan och gjorde obligatoriska undersökningar. LG hade sin tid på fredagen då hon var hemma sjuk och missade således undersökningen. Istället fick vi ett brev hem om att vi kunde gå till skoltandläkarnas fasta klinik vid Wettsteinbrons södra fäste. Sagt och gjort. Vi kom dit i relativt god tid och fick i sedvanlig ordning fyll i en massa papper som förstagångsbesökare innan vi fick träffa tandläkaren. Han visade sej vara född och uppvuxen i Sverige och pratade en relativt god svenska trots att han knappt varit i Sverige de senaste 30 åren. Nu var det inga konstigheter med LGs tänder, men om så varit fallet hade man ju verkligen uppskattat att få föra diskussionen på svenska. Det hela var över på mindre än en kvart och då var nog nästan halva tiden artighetsfraser och småprata om Sverige och Schweiz. Faktum är att vi träffat förvånansvärt många Schweizare som pratar svenska så här långt.

Tidigare igår, onsdag, var jag och flickorna varit i Dornach (ligger delvis i Basel-Landchaft och delvis i grannkantonen Solothurn) på lunch med ett gäng hemmamän som håller på att gå från en löst sammansatt facebookgrupp till en genomtänkt förening. Onsdagslunchen är det som bäst stärker relationerna i gruppen som dock lever aktivt på Facebook hela veckorna med allt ifrån fåniga klipp till utflyktstips, frågor om sportbarer och allehanda evenemang (jag skall försöka delta på fika med tyskakonversation nästa gång). Det är lite trist att jag inte kommer kunna vara med på speciellt många onsdagsluncher fram över på grund av att LG då skall till Svenska skolan. Men den prioriteringen känns ändå helt rätt! Dock kommer jag självklart ta varje chans att vara med på onsdagarna framöver. Eftersom det är Fasnacht och skollov var vi färre än vanligt, men ändå dussinet fullt med män som har det gemensamt att vi just nu bor i Basel och men inte jobbar. Ryktet gör gällande att det brukar vara fler män, fler barn och fler hundar. Denna gång vara bara LG och L med.

En långlunch senare passade jag och LG på att kolla de lokala lekplatserna innan vi tog spårvagnen tillbaks till Basel-Stadt. Väl där i denna Fasnachts bästa väder och på avslutningsdagen så var det helt galet mycket folk på gatorna. Till slut fick vi ge upp och gå omvägar runt kortegen för att över huvud taget kunna ta oss hem. En del av dessa omvägar gav dock väsentlig mersmak och tips om trevliga ställen att återse vid senare tillfällen.

Sjukstugan är nästan tömd nu. De senaste 2-3 dagarna har varit våra friskaste sedan vi kom ner. Det är just nu bara Jennie och LG som småhostar lite.

View this post on Instagram

En rutchkana i #Dornach. #Baselpappa

A post shared by Jonas Medin (@medinjonas) on Feb 25, 2015 at 5:05am PST

 

 

Fasnacht

Tidigare i ett par inlägg (här och här samt läsvärt på Wikipedia)  har jag försökt skriva lite om bakgrunden och förberedelserna inför Fasnacht. Nu har årets Fasnacht börjat och jag tänkte försöka förklara vad jag upplevt det senaste dygnet.

Morgestraich

Prick klockan 04.00 på måndagsmorgon startar Fasnacht med det som kallas Morgestraich. Efter lite trasig sömn går man upp tidigt, äter lite, borstar tänderna och  klär på sej. Lämmeltåg går in mot centrum från stadens alla delar och ju närmare centrum man kommer desto fler människor ansluter. Baselbor, expats och festsugna besökare blandas om vart annat. Caféer och restauranger har antingen haft öppet hela kvällen/natten eller öppnar klockan 03. Traditionellt serveras en mjölsoppa och ost- och lökpaj eller salta kringlor. Det intas också en del öl separat eller tillsammans med maten/kringlorna. Ju närmare det magiska 4-slaget man kommer desto mer folk och desto mer förväntan i luften. Både hos åskådare, men kanske än mer hos dom som går i paraden (Cliques). Man ser dessa grupper som står tillsammans med sina lag bestående av en enklare vagn eller bärbar ljusskylt (rätblock med lampa på insidan; kallas lanterna) med budskap på. Dessa budskap kan handla om politik, satir, samtidskritik, betraktelser, aktuella fenomen etc. Dessutom finns dirigenter samt de mycket viktiga piccoloflöjtspelarna och trumspelarna. Samtliga i masker. Denna uppsättning av gruppmedlemmar förstärks sedan under dagen med fler funktioner.

Prick 04.00 släcks stadens belysning ner, ett jubel utbryter och Morgestraich startar. Paradvägen fylls snabbt från tvärgatorna och ett bedövande trum- och flöjtspel tar över ljudbilden och staden upplyses endast av lanternorna och av de paraderandes lampor. Här gäller det att ha koll på de sina så man inte kommer ifrån varandra. Vi stannade i 45 minuter, åt en salt kringa och gick hem. Det hela var mycket stämningsfullt och väldigt kul att ha varit med om.

Nästa år vill jag inleda Fasnacht med eldfesten Chienbäse i Liestal.

View this post on Instagram

#Fasnacht med trummor och flöjt. #Basel #Baselpappa

A post shared by Jonas Medin (@medinjonas) on Feb 22, 2015 at 8:16pm PST

 

Cortègen

På måndag och onsdag är det cortège genom centrala Basel. Då är de tidigare nämnda lagen förstärkta med stora vagnar (som dras av bil eller traktor) med samma tema som gruppens lanterna. Från vagnen kastas godis, blommor, frukt och i vissa fall grönsaker och annat. Samt rejäla mängder konfetti. Dom som står i vagnarna är antingen klädda i linje med gruppens tema eller bär de traditionella Fasnachtkostymerna. När dessa vagnar passerar flockas framför allt barn för att få ta del av godsakerna, men även vuxna. Och för vuxna sker en relativt öppen servering/bjudning av öl och en del väsentligt starkare drycker. Dessutom har det tillkommit brassband (Gugge) som spelar för allt vad tygen håller. Dessa Gugge är oftast klädda i linje med gruppens tema.

Utöver dom i cortègen finns det fria gäng som är utklädda och kastar konfetti på förbipasserande mest på skoj. Det är bra att hålla sin Fasnachtplakett synlig för att undvika att bli helt dränkt i konfetti (även om plaketten inte fungerar som någon garanti). Om natten är stämningsfull så går dagen i festens, glädjens och busets tecken.

View this post on Instagram

#Fasnacht i #Basel.

A post shared by Jonas Medin (@medinjonas) on Feb 23, 2015 at 8:11am PST

View this post on Instagram

Mer #Fasnacht i #Basel. #Baselpappa

A post shared by Jonas Medin (@medinjonas) on Feb 23, 2015 at 8:14am PST

 

Här finns några webcams där man kan följa firandet fram till onsdag.

 

Söndag inför Fasnacht

Efter ännu en natt med begränsad sömn är det nu åter söndag. Söndagarna här i Basel skiljer sej som bekant väsentligt mer från övriga dagar än hur det är t ex i Sverige. Det mesta är stängt och tanken är väl att man skall ägna sej åt familjen, eftertanke och gud (kanske?).

Nu har vi i princip bestämt oss för att gå ut och titta på när Fasnacht drar igång imorgon bitti kl 04 för att delta i festligheterna. Vi har haft lite svårt för oss att bestämma oss (sjukdomar, små barn etc), men igår tog vi nog beslutet att vara med och köpte också plaketter. Plaketter är en sorts brosch som finns i olika utföranden och prisklasser och säljs till förmån för Fasnachtfirandet. Det har sålts plaketter sedan 1911 och på en del traditionella restauranger i Altbasel finns inte sällan stora samlingar. Plaketterna är samlarobjekt idag och rariteter och kompletta samlingar säljs dyrt. Utöver att visa sitt stöd fungerar tydligen plaketterna också som skydd emot de värsta konfettianfallen från deltagarna i kortegen.

Nattens sömn får slutligt avgöra hur vårt deltagande kommer att se ut.

Avsaknad av vardag börjar bli ett problem. Jag saknar rutiner som kan ge stadga och förutsägbarhet åt vardagen. Första veckan var första veckan. Vid den helgen blev jag sjuk och under vecka två var sjukstugan ju proppfull och ingenting fungerade egentligen riktigt bra. Vecka tre avslutas idag med lov och besök. I och med att vi går in i vecka fyra kommer Fasnacht, vilket inte heller är vardag precis. Jag hoppas på lite mer struktur när skolan börjar i vår femte vecka här i Basel.

Succissivt får man fler bekanta och kännedom om fler bekanta här nere. Facebook är ett viktigt nav för det sociala. Men även vad gäller det sociala ligger vi tyvärr lite efter att på grund av sjukdom fått ställa in en del besök hos nya vänner. Men vi kommer bli friska och då kommer vi för att hälsa på…

Inte minst ser jag fram emot att få träffa Stephan, en schweizare som efter några år i Sverige nu flyttat tillbaks till sin barndoms stad Basel.

Noterar med viss glädje att bloggen de senaste dagarna har fått fler visningar i Schweiz.

 

Mer bostadssökande, mer Sverigebesök och frustration

Just nu får vi inte riktigt sova som vi vill. Redan tidigt sov lilla L väldigt bra. Somnade i skaplig tid och sov i ett sträck och rätt länge. Det har givetvis varit upp och ner i perioder, men totalt sett så har Ls sovvanor passat hennes 40-åriga föräldrar. Men nu. Sedan hon börjat krypa ordentligt har oregelbundenheten i hennes sovvanor accelererat. Och plötsligt är det inte ovanligt att nattningsproceduren kan pågå av och till i ett par timmar. Det är inte en utveckling som de 40-åriga föräldrarna uppskattar. På posten med detta kommer frustration och taggigare humör. Så har vi det på Erlenmattstrasse just nu.

Fredagen bjöd i alla fall på strålande väder och ytterligare ett par lägenhetsvisningar. Efter dom bestämde vi oss för att officiellt inkomma med vårt intresse på tre av de lägenheter vi tittat på:

• Rebstrasse, en rätt ”vanlig” Schweizisk fyra i Altstadt-Kleinbasel
• Feldbergsstrasse (objektet ligger inte lägre ute), en helt nyrenoverad fyra med takternas på en innergård.
• Utengasse, en renoverad lägenhet i tre våningar (kök/vardagsrum; 2 sovrum; vindsrum) i ett gammalt hus i Altstadt-Kleinbasel.

Efter att vi tittade på lägenheterna vid lunchtid gjorde vi som många Baselbor denna dag: Vi köpte med oss lunch och gick ner till Rhen och satte oss i solskenet. I vårt fall precis nedanför Florastrasse på trappan ner mot vattnet. Solen låg på, blommorna slog ut och det värmde så pass att man kunde sitta i bara t-shirt. Plötsligt fick man känsla för kommande vår och grönska konkretiserat på ett sätt jag inte tänkt på sedan vi kom ner hit. Tydligen kan det vara sommar från mars-april här. Jag kände i alla fall våren starkt i antågande; en fantastiskt upprymmande och optimistisk känsla.

Senare på eftermiddagen promenerade vi till den lilla, men välskötta djurparken vid Lange Erlen.

 

Samma kväll kom även min mamma ner till Basel. Idag tog vi en promenad på stan förbi några av de finaste platserna här i Basel samt via några av adresserna vi är intresserade av lägenheter. Efter visst sökande hittade vi en lunchöppen restaurang i Altstadt Kleinbasel, en riktigt genuin rackare där personalen vänskapligt tog gästerna i hand och tilltalade dom med namn. Vi var de udda fåglarna när vi kom in, men efter ett tag småpratade även vi med andra gäster och med personalen. Till skillnad från igår då det var sol och varmt hade visst mamma fått med sej lite svenskt väder ner så det var lätt regn och ett par plusgrader.

Avslutningsvis liten rapport från sjukstugan: L är nog friskast och nu verkar det som Jennie och LG håller på att bli lite sämre igen. Den efterhängsna hostan vill inte helt släppa taget.

På måndagsmorgon börjar Fasnacht.

Bostadssökande och Sverigebesök

Igår var en spännande dag. Dels kom min pappa ner som vårt första besök här i Basel (formellt var det i förrgår kväll jag hämtade honom på EuroAirport) och dels började vår jakt på lägenhet på allvar.  Jennie har tidigare tittat på två lägenheter, men igår skulle vi kolla på fyra lägenheter

Det är den tidigare nämnda Tanja som är vår nyckel in på Basels bostadsmarknad. Med tanke på den stora andelen expats i Basel är mer än halva bostadsmarknaden hyresmarknad. Eftersom Tanja finns med i bilden och sköter kontakterna är det lite oklart hur det hänger ihop, men jag tror det funkar ungefär såhär: Den som vill hyra ut ett boende anlitar en slags mäklare och sedan sker den mesta av kontakten mellan vår företrädare och uthyrarens företrädare. Om dessa företrädare accepterar varandras behov (t ex en 4,5-rummare, på plan två i Clara; En expat-familj med två barn varav en bebis och husdjur) så bokas en visning till vilken båda förhoppningsvis kommer tillsammans med den potentiella hyresgästen. Om tycke uppstår ber den potentiella hyresgästen mäklaren om att få ett formulär som ifylles och lämnas till uthyraren som bedömer den. Om dom önskar ha hyresgästen i fråga så blir det affär.

I praktiken är det så att både vi och Tanja kollar på de stora förmedlingssidorna för lägenheter, främst  Homegate och ImmoScout24, och utbyter tips. Sedan tar Tanja våra direkta lägenhetsintressen och våra önskemål med sej till marknaden.

Vad söker vi då? En lägenhet i Basel-stadt med tre sovrum. Helst i Kleinbasel, Clara, Klybeck m omnejd. Gärna med två toaletter, gärna med balkong, gärna med tvättmöjligheter i lägenheten. Ja, nå´t sånt.

Tanken var igår att vi skulle kolla på 4 lägenheter:

1. Kannenfeld (mäklaren dök inte upp)
2. Altstadt Kleinbasel (Jennie blev väldigt förtjust)
3. Gundeldingen vid SBB (hyrdes ut på morgonen så det ställdes in)
4. St Johann (En lite för cool lägenhet i ett svart hus (se bild))

Efter lite missöden blev det bara nummer 2 och 4 ovan. I det svarta rymdskeppet (4) tittade vi på två olika lägenheter så totalt tre. Mellan visningarna igår han jag och LG visa en hel del av Basel för pappa. Imorgon fredag vid lunch skall vi se ytterligare två lägenheter.

Efter 1,5 mil igår var vi ett trött gäng som återkom till lägenheten vid 18-tiden igår kväll.

Idag blev det en annan typ av rundvandring. Vi tittade på LGs skola och promenerade sedan vidare via Tyskland till Huningue i Alsace. På samma sätt som den lite minde och mindre besuttna delen av gamla stan i Basel som ligger på östra sidan heter Kleinbasel så tror jag att det är den franska orten Huningue som är grunden till namningen av Baselstadsdelen Kleinhüningen (som tidigare varit en egen fiskeby). Innan vi vände hemåt passade vi på att handla lite på Rhein-Center i Weil am Rhein.

 

Fasnacht – Snart blir det karnival i stan

Idag är det semmeldagen, fettisdagen.  Några av mina pappakompisar här i Basel var förbi på fika tidigare idag och Mattias hade med sej några bakverk vi delade på. Men inga semlor. Det blir inga semlor för mej i år. Semlan, som ju också kallas fastlagsbulle åts ju ursprungligen för att frossa och äta upp sej inför fastan.

Det är delvis med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot måndagen. På måndag kl 04:00 inleds nämligen karnevalen Fasnacht här i Basel för att sedan pågå i exakt tre dygn.

Det är Basels take på semlan, frosseriet före fastan, fastlagsfirandet som firas ganska olika runt om i den katolska världen (Islams Ramadan har väldigt lika syften, men de två världsreligionernas fasta har tydligen olika ursprung).

Men ingenstans är tydligen Fastnacht-firandet så stort som här i Basel. Parader, fria och organiserade i dagarna tre: läskiga masker, flöjt- och trumspelande, brassorkestrar och mängder av konfetti. Exempel.

Och just nu mannar Basel upp. I nästan varje skyltfönster ligger konfetti och de otäcka uppnästa maskerna, affärer och försäljare på stan säljer Fasnachtplaketter som stöd till firandet.

Kan ju låta väldigt kul och kanske är det det, men ärligt talat så låter det ännu mer som ett studentupptåg för alla åldrar och jag är minsann inte så lite skeptisk.

Viktigt i detta inlägg: en rejäl disclaimer eftersom jag inte ännu varit med om spektaklet. Jag lovar att återkomma efteråt

Läs mer om firandet här.

 

 

Farväl #GulaHuset

Idag är det den 16 februari och dagen för överlåtandet av #GulaHuset. Jag tänkte därför berätta om vår tid tillsammans, en viktig epok i mitt och familjens liv.

Sensommaren 2008 intensifierades vårt husletande efter att ha varit på några visningar för att nyfiket se och lära. Vi hade utgått från Lerum som har bra kommunikationer, men tänkt undvika Floda där jag bott under högstadiet och gymnasiet.

Jag minns att vi bland annat tittade på ett avlångt tegelhus i Almekärr, ett stort rött hus nära Aspen station och ett stiligt vitt trähus tidigt på Olofstorpsvägen strax efter Riddarsten. Det var i denna kontext huset fick sitt namn #GulaHuset när det så dök upp på vår sökradar. För faktum är att flera av grannhusen runt #GulaHuset är just gula.

Det var inte bilderna på huset som fångade oss; det vill säga dom gjorde oss ju tillräckligt intresserade för att boka en visning. Men väl på plats blev vi väldigt förtjusta. Värmen, ljuset och den kärleksfulla patinan i #GulaHuset om sommaren kommer jag aldrig att glömma. Vi var där på en av ett par relativt glesbesökta visningar, fastnade och bestämde oss för att ge oss in i budgivningen. Dagen efter den sista visningen började en försiktig budgivning, jag tror vi höjde två ggr innan säljaren avbröt budgivningen och tyckte att den unga familjen med litet barn var bäst lämpade för huset. Det var vi och saken var klar: Vi var med hus, vi skulle flytta in i #GulaHuset!

Den ekonomiska oron i Sverige till följd av den nyspruckna amerikanske bostadsbubblan tilltog väsentligt mellan att vi köpt #GulaHuset och att vi fick sålt vår lägenhet. Detta och ett synnerligen dåligt arbete av en banktjänsteman som preliminärt beräknade våra månadskostnader bortom 60 000 gjorde att hösten blev väldigt mentalt skakig. Vi lyckades till slut sälja vår lägenhet inklusive viss förlust och det blev rätsida på banktjänstemannens fel. Det blev tydligt för oss att vi det drygt första året skulle vara i ett utsatt ekonomiskt läge med riktigt tuff återbetalningsplan på de första dyraste lånen. När detta sjunkit in så var det bara att ta sej av de nya förutsättningarna och när vi tog över huset var det knappt två månader till inflyttning. Efter att vår vän, snickaren Håkan, hjälpt oss ta ner en vägg och bygga en passage med inbyggda hyllor mellan två rum på nedervåningen så hade vi bestämt oss att måla om i fem rum och lägga golv i ett av dessa (även vid golvläggningen hjälpte Håkan till som instruktör).

Vi jobbade som vanligt under veckorna, men varje helg i oktober/november åkte vi till Floda och bodde hos mina föräldrar. Jag och Jennie målade hela lördagarna och söndagarna medan mina föräldrar tog hand om LG och stod för utfodring av oss kvällarna fredag, lördag och söndag. Dessutom försåg min mamma oss med pizzabullar som fungerade som ständig lunch dessa helger. Det var mestadels intensivt och roligt, men också intensivt och pressande. Strykning för strykning, vägg för vägg, rum för rum blev vi klara.

Sista helgen, alldeles för tidigt, gick Jennies mamma bort och vårt tunnelfokuserade målande avbröts för en mycket sorgligare men viktigare prioritering.

Sedan fick vi sex fina år i #GulaHuset, även om den inledande vintern innan bergvärmen var väldigt kall. När man ser tillbaks på dessa år slås man av hur snabbt tiden har gått. LG var bara två år när vi flyttade in, sedan dess har hon växt, fröjdats, utvecklats till en underbar unge här. Vi har haft flera bra kalas här, speciellt LGs födelsedagar har varje år inneburit sol och fantastiskt väder. L har kommit till och levt stora delar av sitt första år här, ändå har hon inte fått med sej några minnen härifrån.  Många olika och kära besök av släkt, nära och avlägsna vänner, några fantastiskt mysiga julaftnar och jättefina grannar. Men bäst av allt har ändå somrarna varit: midsommarfesterna med släkt och vänner, de mer intima sensommargrillningarna och de nästan oändligt långa sommarkvällarna. Vi har haft många speciella stunder här men ändå är det kanske ändå vardagslivet jag kommer sakna mest. Vårtecken i mars, tänd brasa om vintern och loja sommardagar när man inte har en aning om vilken veckodag det är men har full koll på var badkläderna hänger.

Nå. Allt har givetvis inte varit fantastiskt. Vi har tyvärr inte haft kunskap eller intresse för att ta hand om huset på bästa sätt därför var det ju kul att höra hur besiktningsmannen berömde #GulaHusets skick. Enklare underhåll som målning, ta hand om den förenklade trädgården och gräsklippning i ur och skur har vi klarat av men nu står #GulaHuset för större utmaningar: bland annat behöver toalett och badrum renoveras och om några år kommer det behöva dräneras.

I perioder har husets och trädgårdens behov, min okunskap och ointresse pressat mej, det har varit minst sagt frustrerande att känna sej så otillräcklig och inkompetent. Det värsta av allt är att jag inte heller tyckt att det varit roligt att hålla på. Kanske är jag ingen husmänniska? Kanske behöver jag i alla fall ett nyare och mer lättskött hus?

Efter all rensning i #GulaHuset flyttade vi sista dygnet hem till mina föräldrar. Jag var glad att det var Jennie som mötte flyttkillarna när dom packade och tömde huset. På så sätt slapp jag vara med i denna vemodiga situation som jag förmodade at jag skulle vara så känslig för. Men så blev det lite strul och jag fick ändå åka dit för att bl a plocka ner lite lampor i det tomma huset. Och det blev givetvis jättekänslosamt. Började med att Jennie bad mej ställa mej framför #GulaHuset för ett foto. Jag försökte, men det kom det bara tårar.  När det begränsade motståndet var nedbrutet så var jag tårinkontinent hela förmiddagen. Egentligen var jag nog inte speciellt ledsen, men ändå gick jag bara runt i #GulaHuset med tårar rinnande över kinderna.

Idag, sedan lunchtid tillhör huset i alla fall min kusin Maja. Hon och hennes familj, Anton och Sigrid, kommer nu inleda sitt liv i huset med att måla om ett antal rum de kommande helgerna. Kanske kommer dom bo hos Majas föräldrar i Floda dessa helger. Förhoppningsvis kommer vi få många möjligheter att få hälsa på huset även i framtiden och dricka av husets egna brygd.

 

Jennies sista foto av #GulaHuset (utan mej med i bilden)

Och det finns många andra fina minnen härifrån:

   

  

Livet på Erlenmattstrasse

Tyvärr lyckas vi inte tömma sjukstugan här på Erlenmattstrasse och nu är Jennie sämre igen. Tyvärr fick vi ställa in även denna helgs sociala event.

Ja. Nu och till och med sista april bor vi här på Erlenmattstrasse i stadsdelen Rosental i Basel-stadt. Såhär ser huset ut som stått här i drygt tre år.

Bilderna på Google maps har några år på nacken och runt om växer det upp hus som svampar ur jorden och snart finns det inga obebyggda tomter kvar här omkring. Norr om vårt hus finns det en lite äventyrlig lekplats och en liten basketplan i en park.

Såhär ser lägenhetens planritning ut och den är inredd med möbler ur Cubic-sortimentet.

Hushållet sades vara fullt utrustat vilket är en överdrift, men vi klarar oss mycket bra, har t ex både disk- och tvättmaskin i lägenheten. Det är otvetydigt en fantastisk möjlighet att få möjligheten att bo här medan vi söker permanent boende.

Här är ett par bilder inifrån lägenheten (tagna med panoramafunktion):

Vardagsrummet och kök.

 

Vårt sovrum (rum 1)

 

LGs rum (rum 3)