Fasnacht och semester

I år firas Fasnacht 6-8 mars. Inte i dagarna tre utan med full fart i 72 timmar i sträck med start klockan 04:00 på måndag morgon.

Jag har inte så mycket mer att säga än det som står i denna två år gamla bloggpost för om sanningen skall fram var vi inte i Basel under Fasnacht i fjol och kommer inte heller vara det i år. Vi bor mitt i stan och mitt i Fasnacht och här är det tyvärr omöjligt att bo har när festivalen pågår.

Istället åter vi på semester några dagar och vilar upp oss efter en lite halvskakig start på året med onödigt mycket sjukdomar.

Föhnvindar höjer temperaturen

Jag bloggade tidigare i veckan om hur våren håller på att knäcka vintern här i Basel och faktum är att på en till två veckor har vi gått från tröstlös grå senvinter till så mycket vår att vi haft närmare 20 grader en eftermiddag, krokusen är fullt utslagen och man kan utan att frysa gå i shorts då och då. I Sverige har vi stor klimatnytta av Golfströmmen, här i Schweiz är det ett annat väderfenomen som höjer temperaturen: föhnvindarna, ett exempel på en så kallad adiabatisk process.

Termen föhn har sitt ursprung från Alperna men används numer var helst i världen den uppstår. Föhn är tyska men kommer ursprungligen från latinets favonius som betyder ljum.

Varma torra föhnvindar uppstår på läsidan av högra bergskedjor när fuktiga vindar blåser mot berg och luften vid nedkylning fäller ut fukten som nederbörd på väg upp för berget. Vid utfällningen av nederbörd frigörs värme varför nedkylningen på väg uppför berget blir mindre än om det ursprungligen varit torrare luft eller nederbörd uteblivit. När luftströmmarna sedan passerar bergets topp värms den åter men till en högre temperatur. Föhnvindarna kan på kort tid justera temperaturen upp till 10-15 grader. SMHI ger en utförligare beskrivning av fenomenet.

Trots att föhnvindarna värmer upp Centraleuropa och försörjer oss med ett varmare klimat här norr om alperna finns det dom som påstår att dom lider av negativa hälsoeffekter som huvudverk, migrän, cirkulationsproblem och psykisk ohälsa i föhnperioder. Det finns dock få vetenskapligt fastslagna sådana effekter.Vid

Fenomenet föhnvindar finns på många fler platser än norr om Alperna, bland annat uppstår det ibland i den svenska fjällvärlden. Den 15 november 1993 uppmättes 15° på Åreskutan då en mer rimlig temperatur hade varit -5°. Luften strömmade från sydväst över de höga bergen i södra Norge mot Jämtland.

Det är också så att föhnvindarna har gett namn till hårfönen (synonym till hårtork och hårblås).

Varma och torra föhnvindar.

Det går mot varmare tider

Redan några dagar före julafton, 21 december var det exakta datumet 2016, började det gå mot ljusare tider. Där och då är det information man mår bra av, även om man inte märker någon skillnad, så ger det den laddning man behöver för att mentalt kunna besegra resten av vintern. Men sanningen och säga infaller väl den meteorologiska midvintern (datumet som delar antalet vinterdygn i två) snarare i slutet av januari.

Det har varit en bister vinter här i Basel, den längsta vintern vädermässigt på många år. Ur ett svenskt perspektiv säger det inte mycket (och då jämför jag ändå med Göteborgsvintrar). Fram till förra veckan har det typiskt varit några minusgrader om natten och upp till 4-8 grader om dagarna. Men förra veckan hände något. Även om det fortsatt var noll eller ett par grader under noll om nätterna fick vi plötsligt tvåsiffrigt, inte mindre än 3-4 dagar i sträck förra veckan. Rekordet var nog på torsdagen när det var 15 grader på eftermiddagen.

Efter att det varit skralt med dom börjar nu vårtecknen rada upp sej.

• I onsdags såg vi årets första fjäril.
• Vårblomstren är på gång: vintergäck och snödroppar blommar; Krokus håller på att slå ut; Jag har sett blad och knoppar av påskliljor och andra större lökväxter.
• Högre temperaturer kräver mindre kläder. Det är en viss frihetskänsla för vuxna att lägga bort vinterjackorna, men framför allt är det fantastiskt skönt att slippa slita med overall och termobyxor i samband med lämning och hämtning på dagis.
• I torsdag gick jag ute i shorts utan att frysa
• Vi har redan dagsljus 10h40min om dagen med soluppgång 7:24 och solnedgång 18:02.

Snart börjar en av mina favoritperioder på året: vitsippsperioden, den ljusgröna.

10-åring på egna stolta ben

Onsdagarna kan vara lite snurriga logistiskt. Jag är hemma med lilla L medan LG har en ganska kort skoldag på Academia innan hon åker till Svenska skolan i Bottmingen. Och när jag säger hemma så betyder det att jag oftast träffar min amerikanska kompis D och hans son A som är halvåret äldre än lilla L. Eller låt oss säga att onsdagarna har varit snurriga. Tack vare en mogen och ansvarsfull 10-åring går det mesta numer som en dans.

LG går i skolan till lunch på onsdagar och har sedan after school/homework club innan hon tar spårvagnen hem. Sedan möts vi hemma och hinner småprata och äta lite mellanmål tillsammans innan LG packar sin svenskaväska och på egen hand tar sej till den nyrenoverade skolan i Bottmingen där Svenska skolan hyrt in sej.

Sedan i somras, när hon började i fjärde klass tar hon spårvagnen på egen hand fram och tillbaks till skolan (Academia) och successivt under hösten tog hon motsvarande steg  och reser nu på egen hand till och från Svenska skolan på onsdagseftermiddagarna vilket har underlättat familjelogistiken väsentligt. När vintern var som mörkast mötte jag henne ibland när hon ville det och andra gånger räckte det med några minuters FaceTime-samtal på vägen hem. Nu löser hon resandet helt på egen hand. Orädd, utrustad med ett eget abonnemang för kollektivtrafiken och en fungerande mobil som är både underhållning och livlina.

I onsdags hände så det jag tidigare var lite orolig för. Ett avbrott i kollektivtrafiken som hon tvingas lösa på plats på egen hand. LG ringde mej från Theater (på andra sidan centrum, där man byter spårvagn om man kommer från de sydvästra förorterna, bland annat Bottmingen) och berättade att dom ropat ut att det för närvarande inte gick några spårvagnar genom centrum till Rhen. Men det var helt odramatiskt för LG som numer pratar och behärskar bra engelska och tyska och som dessutom förstår Baseltyska. Hon berättade att det var varmt och skönt i stan, det stämde, på eftermiddagarna denna vecka har det varit upp emot 15 grader, och att hon började promenera hemåt genom stan, och att hon troligen skulle fortsätta promenera även om spårvagnstrafiken kom igång igen.

Det fanns ingen oro i hennes röst. Inte heller någon egentligt stolthet. Hon var på väg hemåt och fick ett litet avbrott som hon behärskade och som innebär att hon fick en anledning att promenera genom stan på egen hand. Hon håller på att bli en riktigt stor tjej som trivs i sin stad.

Man vet att man bor i Schweiz…

I eftermiddag hämtade jag lilla L på hennes dagis och sedan tog vi spårvagnen till Claraplatz där vi gick in och handlade lite på Migros. Du vet hur det är på fredagar i större livsmedelsaffärer: kampanjer, provsmakning och andra aktiviteter.

… när den stora kampanjytan i entrén är fylld av choklad. Frey har tillverkning, provsmakning och försäljning av sina produkter.

… när det pågår provsmakning av raclette vid ostdisken. I detta fall Raccard, Migros eget märke och tydligen landets mest kända märke på racletteost.

… när man kan välja mellan inte mindre än fyra olika enportions-fonduer att värma i mikrovågsugnen.

Själv tänkte jag att jag måste testa denna produkt så jag köpte en Swiss-Style Mini Fondue Tradition för 3,85 CHF. Jag återkommer med recension.

Om du inte läst den, föreslår jag att du läser bakgrunden till osträtternas starka ställning i Schweiz.

VABruari i Basel

Igår, på den sista dagen på LG andra penicillinkur mot scharlakansfeber ringde dom från dagis. L har slagit sej och bitit igenom underläppen när hon gled av en stol och slog munnen mot en bordskant. Ymnigt med blod och tårar.

Det är märkligt hur sjuka vi varit i januari-februari sedan vi flyttade till Basel. Det slår inte fel. Mitten av januari till mitten av februari frekventerar vi Dr Gordon och får barnen undersökta och medicin utskriven. Men det är inte bara våra barn. Undervisningen går på lite decimerad hastighet på grund av att det är så många barn som är sjuka och borta från skolan.

LG var inte ett speciellt lugnt och försiktigt barn. Genomsnittligt livlig, men en fäbless för att klättra. Kanske hade hon bra koordination eller bra förmåga att bedöma risker, jag vet inte. Men hon slog sej nästan aldrig som liten (sedan, för 1,5 år sedan slog hon sej ju mer rejält).

Med lilla L är det annorlunda. Hon tycks vara väsentligt mer otursförföljd i vardagen. Möjligen är hon lite vildare än sin syster, möjligen något sämre koordinationsförmåga, inte sällan går hon framåt och tittar åt ett annat håll. Fläskläppar, klämsår och rejäla bulor och blåmärken hör till vardagen och två gånger har vi fått åka till barnakuten efter att hon glidit av stolar och slagit ansiktet i bord.

Igår eftermiddag kom jag hem till lägenheten efter att ha mött upp Jennie och Lilla L på Basels barnsjukhus. Lisen var inledningsvis lite spak men piggnade snart till och blev sitt vanliga jag. Dom tvättade rent såret, kände på tänderna och kontrollerade hjärnskakningssymptom innan dom skickade hem oss. Sedan åt lilla L rejält, sov lite längre än vanligt över lunch och är helt utom fara.

Idag är allt som det skall vara. L är på dagis och LG är i skolan.

Alla Hjärtans dag

I takt med att LG växt upp har hon påverkat oss och våra liv. Inledningsvis med sin blotta existens. Det har handlat om dålig nattsömn, förkylningar hon dragit med hem från dagis men också sina perspektiv på vår värld. Inledningsvis påverkade hon oss omedvetet, men med tiden allt mer medvetet. Ibland har hon ställt krav, ibland har hon bara ställt en fråga. Jag vet att hon tycker att hon inte får vara med och bestämma tillräckligt, men i livet som vuxen försöker vi göra det som är möjligt för barnen i möjligaste mån, både uttalade och outtalade önskemål.

En sak LG kritiserat oss, de vuxna i familjen Medin, för är att vi inte firar högtider tillräckligt. Jag tror vi har godkänt för jul och födelsedagar, men när det gäller vuxen-födelsedagar, fars och mors dag och alla hjärtans dag har vi fått underkänt. Jennie fyller en vecka före mej, och något år, för ungefär fem år sedan, när vi inte firade på Jennies födelsedag fick vi så mycket skäll av LG att vi ljög ihop att vi skulle fira våra födelsedagar tillsammans på min födelsedag den kommande helgen. Sagt och gjort, vi fick ringa in vänner, förbereda tårta och köpa serpentiner.

Idag är det Alla Hjärtans dag. En högtid jag tidigare avfärdat som enbart kommersiell. Och visst har butiker, affärscentran och cityföreningar varit bra på att kapitalisera på Alla Hjärtans dag och lyckats få oss att känna behov att handla för att skapa den rätta stämningen den 14 februari. Så är det även har i Basel. Skyltfönster runt om i stan är rosa och röda med hjärtan av alla olika storlekar.

I år är nog första gången vi firat det ordentligt och det är tack vare vår romantiska dotter. Igår kom hon hem sprudlande efter att en pojke i klassen frågat om hon ville vara hans Valentine. På vägen hem hade hon passerat förbi varuhuset Manor och spanat in en nalle hon skulle köpa till sin lillasyster i present. När hon strax senare kom hem igen hade hon köpt två, en till lilla L och en till den där speciella pojken i klassen. Hon slog in paket med omsorg innan hon gick och lade sej. Även Jennie tog en hemlig tur förbi Manor hem, men vad den innebar fick jag inte riktigt veta.

I morse kom jag och flickorna ner till dukat köksbord med hjärtgirlanger, blinkande hjärtbroscher och tända ljus. Jag hade ordnat en liten present också till LG, en emoji-mugg. Det var frukost med lite mer harmoni än vanligt och sedan bröt det vanliga kaoset ut innan alla kommit iväg till jobb, skola och dagis. Men L var glad för sin nalle, och LG för sin mugg och jag och Jennie nog glada och lite överraskade över hur lätt det var att skapa lite extra vardagsmys.

Jag hoppas du har en fin Alla Hjärtans dag precis i din smak!

När jag var ute och sprang hittade jag denna söta lilla pigga lapp som visserligen är reklam för en frisör, men ändå väldigt gullig: Liebe zum mitnehmen; Take-away-kärlek. 

Schweiziska arméknivar

De röda arméknivarna från alperna är så ikoniska att dom både bär landets namn och flagga. Ändå var de första armékvivarna som köptes till den schweiziska armén från Tyskland. Idag är det med amerikanska och asiatiska tillverkare som schweiziska tillverkaren Victorinox konkurrerar. Så sent som 2008 vann den enda kvarvarande större schweiziska fällknivstillverkaren en upphandling från den Schweiziska armén.

På 1880-talet bestämde sej den schweiziska armén för första gången att köpa in multiverktyget med fällkniv. Den tyska tillverkaren Wester & Co från Solingen levererade de första 15 000 knivarna av modell 1890 i oktober 1891. Dom innehöll utöver ett knivblad konservöppnare, skruvmejsel och serviceverktyg.

Samma år, 1891, startade Karl Elsener, tidigare tillverkare av kirurgisk utrustning, knivtillverkning i den tysktalande kantonen Schwyz och redan mot slutet av året var Elsener den schweiziska arméns leverantör av arméknivar. Under 1890-talet utvecklade han sedan arméknivarna till vad dom är idag med flera nya material och patent, bland annat genom att med hjälp av en unik fjäderlösning möjliggöra verktyg på båda sidor om handtaget. Elsener använde sej av en logotyp med Schweiz vita kors på en sköld och namnade sitt knivföretag efter sin nyligen döda mor Victoria. När man 1921 övergick till att använda rostfritt stål i verktygsdelarna, acier inoxydable på franska men inox i kortform lades det också till företagsnamnet som blev Victorinox. Victorinox slogan var Original Swiss Army Knife men idag gör man dessutom kläder, knivar, researtiklar och parfymer.

Redan 1893 fick Elsener konkurrens av Paul Boéchat & Cie som kommer från fransktalande Delémont som ligger i den fransktalande delen av Schweiz på pendlingsavstånd från Basel. Så småningom ändrades namnet efter ett uppköp till Wenger efter sin chef Théo Wenger. Wengers slogan var Genuine Swiss Army Knife och loggan ser ut som Schweiz flagga fast med rundade hörn.

Från och med 1908 och nästan 100 år framåt delade den schweiziska armén upp sitt kontrakt på två lika stora delar, en halva till Victorinox och en halva till Wenger. Tillsammans levererade de två tillverkarna ca 50 000 knivar om året till armén. Under dessa 100 år levererades arméknivar också till NASA och ett 20-tal andra arméer. Dessutom blev arméknivarna populära bland privatpersoner och i populärkulturen.

Under 1990-talet började främst amerikanska knivtillverkare konkurrera med så kallade multiverktyg. Dessa multiverktyg utformades, till skillnad från armékniven, med tonvikten på en utfällbar tång med olika redskap i handtagen.

Efter terrorattentaten i USA 2001 och de efterföljande åtstramningarna av flygsäkerheten förbjöds man flyga med knivblad. Detta eliminerade också en av de bästa försäljningsplatserna för arméknivar, flygplatser. Marknaden minskade radikalt och båda företagen upplevde svåra tider. År 2005 köpte Victorinox upp Wenger. Ett par år senare vann Victorinox Schweiziska arméns upphandling av nästa generations arméknivar.

Sammanlagt har det endast gjorts fem generationer olika knivar till den schweiziska armén: Modell 1890, Modell 1908, Modell 1951, Modell 1961 och den senaste, Soldatenmesser 08. De olika generationerna har sedan gjorts i lite olika utföranden.

Sedan 2010 har Victorinox lanserat uppdaterade versioner av sitt överlevnadsverktyg, under namnet Jetsetter, som utöver några av de klassiska funktionerna också funktioner som penna, laserpekare, USB-minne, fingeravtryckslås, blåtand etc. Om jag förstått rätt säljs dessa inte längre. Mobiltelefonen är väl snarare det moderna multiverktyget.

Själv äger jag ännu ingen Victorinox, men stannar alltid till när jag ser dom i skyltfönster och kikar lystet.

Ytterligare läsning på Wikipedia.

Ovan: Den första, Modell 1890 från Wester & Co.

Nedan: Den senaste, Soldatenmesser 08 från Victorinox.

Vardags-UX

Med tiden har mitt intresse för UX (user experience/ användarupplevelse) ökat. Begreppet user experience/ användarupplevelse, åsyftande digital design som är smart och funktionell men framför allt vägleder användaren som uppfattar lösningarna som intuitiva skapades under 1990-talet av Donald Norman men har betydligt äldre rötter. Det har erkänts som viktiga designperspektiv sedan 1940-talet då man började intressera sej för gränssnitt mellan människan och maskinen. Men egentligen är ju smart, enkel och användarvänlig design mycket äldre än så.

Det finns många som är duktiga på detta och ännu fler som gillar att påtala dåliga lösningar. De flesta av oss känner nog dussinet av de senare (gör du inte det, kan det vara du själv) och jag har haft turen att ha arbetat och lärt känna några av de tidigare. Det har varit både kul och intressant och öppnat ögon och tankar hos mej.

Men det är inte bara gränssnittet människa-maskin eller människa-digital lösning som intresserar mej. Det är all människa-mänsklig design. Det som jag kallar vardags-UX. Det som främst handlar om mänskliga egenskaper, kundfokus, design, kommunikation och kommer med många olika namn (till exempel human-centered design)

Kanske hade jag ett latent intresse, kanske hade det väckts tidigare, men som jag minns det så ökades mitt intresse rejält av Seth Gordons TED-talk This is broken. Senare gjorde även Vox-filmen om The Norman doors intryck på mej.

Jag älskar saker som är designade så intuitivt att jag inte ens förstår att jag förstått hur den skall användas. Det måste alltid vara målet. Så man slipper komplettera med skyltar och instruktioner.

Jag minns när min familj köpte videobandspelare. Jag var nyfiken och läste instruktionsboken och var efter det den ende som kunde göra avancerade manövrar som att programmera den att spela in program när vi inte var hemma. Till sin DVD fick man fortfarande en tjock manual (för nördiga pre-teens), men kompletterad med en tunnare för att komma igång (den som några läste). När det var dags att köpa Blue Ray återstod bara den tunna manualen men nu är spelaren så intuitiv att det räcker. Till den inspelningsbara box vi har här i Basel fanns det inte ens någon instruktion bortom ett kopplingsschema. Ingen dålig utveckling.

Ovanför läktartrapporna på Världskulturmuséet  i Göteborg finns det 5-6 höga glasdörrar ut till den fina terrassen till höger. Av någon anledning är alla dörrar utom en låst och på dessa dörrar finns ett A4-stort anslag i färg om att dörren närmast väggen är öppen. Står man där en stund och tittar på hur folk beter sej så inser man att budskapet inte går fram. De flesta flanerar fram till någon av de mittersta dörrarna och försöker öppna. De flesta tar sedan i hårdare vid andra försöket innan dom möjligen upptäcker anslaget. Man får inte nonchalera det mänskliga beteendet.

Idag köpte jag påfyllning till mitt Sunrise mobile kontantkort på k kiosk. Ett 40 cm långt kvitto enligt nedan som man måste vika minst en gång för att ens få med sej det och i regel får man det vikt en gång av personalen (se den streckade linjen på bild 2). Precis ovanför mittlinjen står den 16-siffriga koden som skall knappas in i mobilen medan tillvägagångssättet står precis under mittlinjen. I boxen under mittlinjen (bild 2) finns instruktionerna om vad som skall knappas i, samt ett exempel på vad som skall knappas in, fast med helt fingerade siffror. Gissa hur många gånger den knappkombinationen slagits in. Dessutom finns det drygt ett halvdussin ställen till på kvittot (bild 3) där det finns långa sifferkoder som går att missta för den som skall matas in i mobilen. Jag hade önskat att det någonstans på kvittot, med rejäl vikt (storlek, typsnitt etcetera), gick att läsa just den knappkombination jag skall använda.

Bild 1: Orginalkvittot

Bild 2: De viktigaste delarna på kvittot finns på olika halvor av kvittot och dessutom ett märkligt exempel.

Bild 3: Ringat in några ställen där det finns 15-talet siffror som går att förväxla med de rätta siffrorna.

 

 

Göteborg tur och retur

I slutet av förra veckan gjorde jag en kortare resa tur-och-retur till Göteborg i syfte att kombinera nytta med nöje. Huvudsakligt fokus låg på ett briefingmöte på torsdagen om mitt första uppdrag (!) och ett återkommande kompisevent, Lunch-Dinner på fredagen. Utöver det såg jag naturligtvis fram emot att träffa lite kompisar och mina föräldrar. Samt att genomföra ett antal möten med varierande kund och/eller uppdragspotential. Det blev totalt sex möten, samt ett sjunde vi fick ställa in. Såhär kommer det nog se ut framöver. Redan till påsk ser det ut att bli fler möten med några jag träffat tidigare, men också med lite nya kontakter.

Innan jag åkte hade LG frågat Jennie hur det skulle gå nu när hon för första gången under tiden i Schweiz skulle vara ensam hemma med båda barnen. – När vi är hemma med pappa vet vi ju hur det går till. Så kan det gå till i en familj där mamman är den som jobbar och pappan oftast är hemma.

Onsdag: Jag landade på Landvetter där mamma och pappa hämtade mej på tidig eftermiddag. Resterande del av den dagen ägnade jag åt att hänga i Floda med mina föräldrar. God mat, lite bra snack (inte minst om udda men sedan länge döda släktingar (detta måste jag gräva vidare i)) och lite TV.

Torsdag: Jag hade inte bokat något före resans viktigaste möte och fick därför lite sovmorgon. Innan briefingmötet tog jag vägen förbi en bokhandel och köpte ett par böcker på svenska att ta med hem. Briefingmötet gick bra och mitt första uppdrag är i hamn. Uppdraget är en omvärldsanalys som är ett delprojekt i ett större projekt. Det känns spännande och intressant och behandlar områden jag arbetat med tidigare och som intresserar mej även privat. Jag lovar att återkomma om detta.

Efter det, ett par ytterligare möten med viss jobbpotential på sikt. Avslutningsvis ett par öl med två riktigt goda vänner, Mats (exkollega och #LOAMJOM) och Mikaël (Blåvittkompis och resesällskap), på Burgersson på Friggagatan: fina burgare och fantastiska Västerbottensostslungade pommes. Blev redan tidigt väldigt trött och tog ett tidigt tåg hem till Floda.

Fredag: Fredagen startade tidigt med ett intressant med energisvagt frukostseminarium om Empatisk digitalisering med Transformator design. Efter det hade jag ett längre och ett kortare möte med mina två närmaste chefer på mitt senaste jobb på Västtrafik. När jag ändå var där passade jag på att hälsa på fler av mina gamla kollegor, med vissa satt jag ner och pratade öga mot öga medan jag med vissa bara bytte hälsningsfraser. Så många ex-kollegor, tyvärr hade jag inte tid med alla (och inte dom med mej).

Lunch-Dinner, är ett koncept min kompis Per tagit över efter sin far. En samling löst sammansatta vänner äter lunch och middag tillsammans och där emellan har man intressanta samtal över några väl valda öl. Är man sedan på humör kan kvällen leda till vad som helst. Vi träffades i ett avsides rum på John Scott’s Stable efter lunch och tog en öl och bekantade oss med varandra. Erik Lidén, fondförvaltare och grundare av Insider berättade om sin resa från forskare till förvaltare. Så körde vi en quiz som Per satt ihop, och trots att alla tyckte det var svårt slutade det med överraskande höga poäng, och dessutom med mej som vinnare. Sedan käkade vi lite och drack ytterligare ett par öl. Tröttheten gjorde sej sedan åter påmind så det fick bli en lite tidigare kväll än jag tänkt mej.

Lördag: Sovmorgon, frukost i sakta mak, packade, åt en semla, lunch och sedan fick jag skjuts till flygplatsen.

Jag noterar också två saker som visar att jag slappnat av och för närvarande är rätt långt ifrån jobbet:

• Trött: Jag orkade bevisligen inte mer än 3-4 möten en dag utan att bli dödstrött. Lite som när man man börjat ett nytt jobb (vilket ju inte är så långt från sanningen).
• Kaffe: En gång i tiden drack jag tio koppar kaffe om dagen, men nu blev jag verkligen däckad av en mötesdags allt kaffe.

Sammanfattningsvis en riktigt lyckad resa: Väldigt glad över mitt första uppdrag och hann också med att träffa familj, vänner och bekanta!