Vad har första året i Basel lärt oss?

Denna helg firar vi ett år i Basel. Igår skrev jag lite om hur det varit och hur vi känner inför det. Här kommer en bloggpost om vad vi lärt oss under det gångna året.

Först av allt skall man konstatera att det trots allt är relativt enkelt att flytta från Floda till Basel med våra förutsättningar. Länderna är relativt lika och som en del i Jennies kontrakt här har hennes arbetsgivare hjälp oss med en hel del praktikaliteter. Jennies arbetsgivare vill ju underlätta vår vardag så mycket som möjligt för att Jennie skall kunna prestera så bra som möjligt på jobbet. Det rörde sej om en rad praktikaliteter såsom tyskaundervisning, hjälp att hitta ett boende, lite jobbsökhjälp för mej samt ett litet välkomstpaket med info om Basel och vardagstips. Även om många företeelser är olika råder det ur ett globalt perspektiv absolut mest likheter mellan Sverige och Schweiz. Ta bara en sådan sak som att dessa två länder är två av de mest sammanblandade i världen; ja det betyder väl någonting.

Givetvis råder det (delvis) olika språk, kultur, matvanor, valutor, skattesystem, skolsystem, öppettider, sophantering, offentlighet, rutiner i vardagen etc. Men åter igen, om man jämför alla länder i världen så råder det stora likheter mellan olika EU/EFTA-länder. Att flytta till Shanghai, Jakarta eller Buenos aires skulle givetvis vara något helt annat och sannolikt mycket svårare. Eller från Syrien till Sverige till exempel.

Och med allt detta sagt så är har det ändå varit en massa saker att lära sej. Sophanteringen, söndagsstängt, skolsystemet, valutaomräkning är de små sakerna även om de är helt nya; medan till exempel språket (Schweizertyska), arbetskulturen och skattesystemet är väsentligt svårare saker som man lärt sej en hel del mer om.

Men mest av allt har vi nog lärt oss om oss själva. Och om Baselborna. Om inte annat så blir man väldigt stärkt av vetskapen att man kan flytta till ett nytt land och både överleva och leva på mindre än ett halvår. Det nya livet har under stundom varit och fortfarande ibland är väldigt kämpigt med språk, begränsat med vänner, fantasi för matlagning, kulturförståelse etcetera. Men det går. Och man kommer överraskande långt med lite tålamod, utflykter utanför komfortzonen och fler egna initiativ än vanligt.

Nycklarna så som jag uppfattar det just nu familjen, är de sociala relationerna och tidsfördriv. Det gäller att Jennie trivs på jobbet; både med arbetssituationen och med kollegorna. Att LG trivs med skolan; både med skolgången och med skolkompisarna. Att jag trivs med min vardag, både sett till vad jag gör och hur det sociala fungerar och slutligen att lilla L verkar trivas med sin vardag. Detta är givetvis inte allt, men det framstår som det allra viktigaste. Familjen som fenomen och gemensam plattform har också blivit viktigare än i Sverige. Det har under hela vistelsen här varit en safe zone för oss där vi kan vara ”som vanligt”, en liten del av Sverige som vi tagit med oss. Men ju längre tiden går desto mer kommer Basel-vardagen närma sej Floda-vardagen. Ju mer ny vardag vi skapar oss desto mer kommer familjens högre värde avta ner emot den tidigare Sverige-nivån.

Sedan har vi lärt oss en del om det schweiziska kynnet i allmänhet och om kynnet i Basel i synnerhet. Lärt oss förstå reaktioner och interaktioner. Hur man agerar i kön, i affären, på lekplatsen, på spårvagnen etcetera. Väldigt generellt är schweizarna väldigt stolta över sitt samhälle och kan tänka sej att avstå rätt mycket för att behålla det som det är idag och man värnar mycket om nationens autonomi. Man uppskattar generellt kultur och finkultur. Man är noggrann och ambitiös med det man tar sej för och bra på underhållsarbete. Ändå är många tämligen bekväma och man gillar att unna sej god mat och dryck. Bra kaffe är en dygd. Och barnuppfostran är en väldigt privat sak.

Det finns mycket kvar att lära och vi får väl se vad vi lär oss under nästa år.

 

Ett år i Basel!

Det är inte faktiskt inte klokt vad tiden går snabbt. Värsta klyschan, ja visst. Men när vi i dagarna reflekterat över vår tid här, vad vi har gjort och upplevt, vad vi lärt oss och hur vi ser på det passerade året så känns det som det gått så mycket längre tid. Det var alltså ett år sedan vi lämnade det trygga inrutade livet i Floda med allt som hörde till. Idag är det nästan svårt att föreställa sej något annat än livet i Basel.

Visst har vi starka känslor till Sverige, Göteborg och till Floda. Och till alla våra släktingar och vänner. Och till ytterligare ett antal fina platser och företeelser man saknar. Just idag spelar Blåvitt årets första match, det är ett unikt event jag saknar med hela kroppen. Jag saknar också Torskabottens badplats och Göteborgs södra skärgård. Men jag saknar också mitt favoritsushiställe i Shinjuku, Tokyo; Washington Square Park på Manhattan och Palm Paradise Cabanas i Tangalle, Sri Lanka. Och jag saknar Stockholmsutsikten från Fåfängan. Platser som när man upplevde under speciella omständigheter eller i särskilt känsloläge och som därför sparats som unika minnen.

Men att ha långt till sina nära och kära känns alltid besvärande känslomässigt. Vi älskar att ses när vi är i Sverige och att ha er på besök hos oss på Utengasse. Vi har er alltid i våra tankar och tycker alltid om att prata med er.

Men vi har ju också ett liv här i Basel som pågår 24/7. Det är på många sätt likt vardagen i Sverige, komplett med livspussel och allt: Lämningar, hämtningar, lekplatsbesök, mat, löppass, tvätt och städ. Och läxor, arbete, IKEA-besök och storhandlingar. Men givetvis också vänner, barnens kompisar, fredagsvin och söndagspromenader. Allt det där som gör livet värt att leva.

Vi kommer inte glömma några av er vänner, släktingar eller favoritplatser under tiden i Basel. Men vi kommer skaffa fler.

Och imorgon börjar år två.

Vogel Gryff regerar i Klein-Basel

Baselborna måste hata vardagen. Jag har varit inne på det i tidigare inlägg, men det är verkligen så att det alltid händer något i stan. Idag har Klein-Basel, vår sida av stan, firat Vogel Gryff (en Grip). Skall man vara noggrann så kommer Vogel Gryff tillsammans med Wilde Maa (Vildmannen) och Leu (ett lejon).

Som en hel del annat här i Basel så bygger skådespelet på gamla traditioner. Dom är så gamla att många som upplever skådespelet idag inte förstår vad dom ser eller vad ursprunget är. Och det är ju inte så konstigt. Tre tämligen bisarra sagofigurer anländer med flotte bestyckad med kanoner och ägnar sedan resten av dagen och långt in på kvällen åt att gå runt i vår del av stan och tacka välgörare (personer och företag) genom en speciell dans. Men fabelfigurerna är inte ensamma, dom har sällskap av ett ett halvdussin jycklare i glada glada färger som samlar pengar, av en mindre trumorkester i vita peruker, flaggbärare och horder med människor. Och eftersom Klein-Basel inte är så stort så får man chansen att både se och höra dom flera gånger. Och Klein-Basel har gått man ur huse. Längst Rhens strand var det tjockt med folk. Alla stadsdelens skolbarn och minst lika många vuxna. Och ett antal av de vuxna syns i svart kostym och hatt vilket så småningom får sin förklaring.

Det vi ser är symboler för de tre överlevande skråen (Ehrengesellschaften eller bara de tre E:en) i Klein-Basel. Äldsta är från tidigt 1300-tal och på den tiden var endast Gross-Basel rikt och fungerande, medan Klein-Basel fick sköta sej själv. Det blev den uppgiften de skråna tog sej an. Ursprungligen fanns det fler, men nu återstår bara tre. Och sedan 1841 firas denna gemensamma dag som kontrast till det då mycket rikare och mer sofistikerade Gross-Basel som hade många egna traditioner. Nu hade även Klein-Basel något att fira och sedan dess är ett viktigt element i firandet att ständigt vända ryggen mot storebror i Gross-Basel.

Numer är de tre grupperna snarast att jämföra med ordenssällskap inom vilka man gör affärer, bidrar till Klein-Basels utveckling, hjälper behövande och har ganska kul under tiden. Själva Vogel Gryffdagen handlar om att samla in pengar till välgörenhet.

För att vara med i en av dessa grupper krävs, enligt tradition att man är man och att man antingen arbetar i Klein-Basel eller äger mark här. Och det är dessa medlemmar som syns i svart kostym nära processionen och allra finast är det om djuret som företräder ditt skrå i dansen bugar sej så långt ner att det berör din hatt.

• Gesellschaft zum Rebhaus
  • Leu (Lejon)
  • Flagga/sköd: en skära på grön botten
• Gesellschaft zur Hären
  • Wild Maa (En vild man, en skogsman)
  • Flagga/sköd: Knopar på röd botten
• Gesellschaft zum Greifen
  • Vogel Gryff (En grip, ett lejon med fågelöverkropp)
  • Flagga/sköd: vitt kors på blå botten

Igår ersattes Baselflaggan som normalt hänger på vårt hus med Rebhaus gröna med en skära på. Det skrået är också det äldsta och bildades 1304.

En annan stolthet i Klein-Basel är bryggeriet Ueli (som har en jycklare i loggan). Just till Vogel Gryffdagen brygger man ett mörkt bocköl som bara säljs i Bryggeriets två restauranger just denna dag. Det heter Gryffe Bogg och ställs på limiterad numrerat underlägg och till det äts en pajliknande kaka.

Runt om i Klein-Basel på och utanför stadsdelens krogar och barer har folk idag hängt och umgåtts sedan lunchtid och det är först nu när midnatt närmar sej som sorlet börjar avta. Det är lätt att dras med i denna tradition som firas så seriöst av både gammal och ung. Jag hade verkligen jul idag.

Under 70-talet bildades en ny grupp som reaktion på att inte kvinnor fick vara med i de andra grupperna. I Schwarze Bär (Svarta björnen) är alla välkomna. Dock har inte Schwarze Bär accepterats av de övriga grupperna och istället firar den gruppen en helt egen dag.

Tips på ytterligare läsning!

• http://www.vogel-gryff.ch/web/
• http://www.myswitzerland.com/en-ch/vogel-gryff-in-basel-bs.html
• http://www.baselinsider.ch/jahreshighlights/vogel-gryff.html

Ett speciellt tack till Daniel som guidat mej runt i denna tradition.

Utan rullstol i Karibien

Nåja. Efter att jag ägnat ett par bloggposter åt att uppmärksamma bra HR och kritisera dåliga rekryteringar tänkte jag återgå till min och familjens vardag i Basel. Till helgen har vi bott här i Basel i ett år. Det är på alla sätt overkligt att föreställa sej. Utöver att vi hoppas kunna fira det lite så medför det en del andra praktiska konsekvenser.

Jag tror vi skall försöka få tag på en Schwedentorte, det vi svenskar kallar prinsesstårta. Det är LGs favorit. När vi pratade om firandet för ett par veckor sedan skojade jag och föreslog att vi skulle lajva ”sjuka och sängliggande” så som det var dom där första veckorna. Bland annat minns jag att Jennie fick stanna hemma från jobbet två dagar under sin första arbetsvecka här i Basel och någon gång under den där första veckan var jag med båda flickorna hos Dr Gordon och kom då hem med nio olika mediciner. Vi skrattade gott åt min idé med lajvandet. Men den gångna helgen var större delen av familjen i olika omgångar och utsträckning däckade av halsont, hosta och förkylning. Och även om jag tror vi kommer vara rimligt friska till helgen har vi fått med oss både hosta och snuva in i denna veckan.

Den här veckan har vi fått en försmak av våren. Vi har sett krokus och snödropp och om eftermiddagarna kan man sitta ute i solen och njuta. Jag vågar inte säga att våren är här, för det kan givetvis fortfarande komma snö och minusgrader, men med barmark, vårblommor och tvåsiffriga plusgrader så ser det mycket bra ut.

LG sitter tyvärr fortfarande i rullstol. Det påverkar hela familjen. Trots att gipset är borta sedan ett par veckor skall den överansträngda och inflammerande handen fortsatt vila. Eftersom det är svårt att köra både rullstol och barnvagn krävs det ständigt två föräldrar. Det har därför blivit så att jag har hand om lilla L och Jennie lämnar och hämtar LG. Jennie och LG är på sjukhuset vid 2-3 tillfällen i veckan på sjukgymnastik (ergoterapi, arbetsterapi etc). Kanske blir vi av med rullstolen imorgon. Kanske kommer den kunna ersättas av sådana där kryckor man har i armhålan. Och sjukgymnastiken ger resultat, foten blir starkare och gör mindre ont. Men trots att Karoline (sjukgymnasten) säger att det går bra känns det som det går för långsamt. Speciellt LG själv är frustrerad. Och även om hon mestadels håller ångan och humöret uppe så är den utdragna processen både krävande och smärtsam och speciellt kvällarna innan man skall somna är det inte lätt.

I och med att vi nu i dagarna går in på vårt andra år här i Basel så kommer ju livet börja upprepa sej. Åtminstone det som är schemalagt. Först ut är Fasnacht som jag ju ägnade en hel del tid och bloggutrymme åt i fjol. Vi kommer vara kvar i Basel under förberedelserna och jag tipsar varmt om de gamla inläggen och info om årets festiviteter. I år är det dock så att vi kommer åka på semester över Fasnacht. Det är både fegt och praktiskt. Praktiskt eftersom det är lov och det kommer vara ett öl- och konfettiindränkt inferno på vår gata. Fegt eftersom vi avstår årets folkfest i Basel. Det kändes bra när vi bokade, men just nu känns det lite tråkigt att missa. Men vi lär av varje situation och försöker fokusera framåt. Just nu ser vi fram emot att tillbringa en vecka utan rullstol i Dominikanska republiken.

 

Rekrytering: Gyllene pusselbit, långa formulär och märkliga erfarenheter

Jag söker ju jobb här i Basel just nu och det får mej att tänka lite mer på rekrytering och mina tidigare erfarenheter i ämnet. Jag har, precis som många andra kommit i kontakt med den funktionen/branschen via att jag tidigare både sökt jobb och arbetskraft.

Igår skrev jag ju om vikten att låta uppdragsgivarens varumärke vara med vid rekryteringen och idag tänkte jag dela med mej av några mer personliga reflektioner och erfarenheter av rekryteringsbranschen.

GYLLENE PUSSELBITEN

I egenskap av jobbsökande är det frustrerande att personen som eftersöks i en annons definieras av så väldigt många egenskaper. Det som beskrivs är en pusselbit skuren med extrem precision. Sittande på andra sidan vet man hur svårt det är att precisera just dom där egenskaperna som man eftersöker hos en blivande kollega. Och om det är så att den som söker inte uppfyller samtliga skall-krav så får man inte vara med. Och då kan man inte ta hänsyn till andra egenskaper som vederbörande har och som kan vara till nytta för kollegorna.

För låt oss vara ärliga mot oss själva här och erkänna att de många och i vissa fall också höga kraven som ställs finns där för att man inte skal bli översköljd med massor av ansökningar. Det gäller oavsett om rekryteringen görs internt eller av extern underleverantör.

Jag skulle önska att fler hade ett lite lösare förhållningssätt till den där pusselbiten. Alla som ungefär motsvarar den här pusselbiten bör värderas efter sin totala kompetens, erfarenhet och personlighet. Till exempel kanske man skulle man ha färre krav och låta samtliga som klarar dom kraven få göra ett on-line-test som är anpassat efter sina kommande uppgifter och kollegor.

Jag pratar i egen sak här. Så klart. Bara nyutexaminerade och väldigt generiska yrken kan liknas vid precisa pusselbitar. Alla vi andras personprofiler är udda, kantiga och böjda. Det blir svårt att lägga ett sådant pussel men kanske skulle det bli mer framgångsrikt om man tog hänsyn till hela biten. Jag vill tro det.

LÅNGA FORMULÄR

Inte sällan när man söker jobb hos större företag kräver det att man underkastar sej att hamna i deras databas. Ibland är det bara kontaktuppgifter och uppladdat CV som krävs, men ibland måste man fylla i en massa uppgifter om utbildning, uppdrag och jobb enligt företagets uttänkta mall. En mall som i väsentligt högre grad har storföretaget i fokus snarare än användaren. Dessa ifyllnadsövningar kan i vissa fall bli så omfattande och tidskrävande att man avstår att fylla i dom. Och i det ögonblicket har dom ju blivit kontraproduktiva.

Och vad säger de långa, tråkiga och tidsgrävande formulären om företaget och om hur man ser på kunder och anställda? Hur kommer det vara att jobba där?

MÄRKLIGA ERFARENHETER

Jag tänkte avsluta inlägget med lite märkliga egna erfarenheter som jag återger tillräckligt anonymiserade.

En extern rekryterare till ett byggföretag skulle boka tid med mej för intervju. När jag inte kunde någon av de snålt tilltagna tiderna exkluderades jag av rekryteraren i den fortsatta processen. Jag hörde av mej till rekryterarens chef och frågade vad som var viktigast: några tider eller kompetens. Jag fick komma till intervjun men sorterades sedan bort.

I samband med enrekrytering gjord av intern personalavdelning genomgick jag ett personlighetstest i vilket jag falerade (mina svar tolkades som ej konsekventa) totalt. Ändå fick jag jobbet.

En annan gång var det ett rekryteringsföretag som hade med på sin shortlist för ett jobb, men eftersom jag skulle åka på en sedan länge planerad semester fortsatte processen utan mej.

När jag under en period var less på dåvarande jobb sökte jag jobb lite utanför min absoluta önskan och var på intervju om ett CRM-jobb som visade sej vara både bakbundet och under en ganska hårt tuktad mellanchef. 20 minuter in i intervjun tackade jag för mej, avslutade och gick därifrån.

En gång blev jag tipsad av en vän att med kort varsel gå på en intervju för ett bolag i en bransch jag finner oetisk. Rekryteraren var superproffsig, rollen väldigt intressant, HR fantastisk, personalförmånerna generösa. Ändå var jag tvungen att höra av mej dagen efter och säga att det inte gick.

Precis som flera andra branscher så tror jag rekryteringsbranschen och dess olika kunder och intressenter kommer att må bra av kommande disruption (digitalt paradigmskifte).

Fascinerad av HR men skeptisk till rekrytering

Rubriken är naturligtvis lite tillspetsad och trots att jag tycker att det finns både bra och dålig HR och både bra och dåliga rekryterare så kvarstår min generaliserande summering. Jag är fascinerad av HR, men jag tycker att slarvas för ofta med rekryteringar.

För några år sedan, på grund av ett par olika händelser, föddes min fascination för human resource, HR: Den arbetsplatsen jag jobbade på då bestämde sej för att utveckla personalfunktionen till att bli HR; några riktigt bra föredrag av bra HR-chefer (bland annat en före detta chef på hotellkedjan Scandic);  jag lärde känna #HRSVE-kollektivet på Twitter.

Funktionen HR för mej handlar om att stödja chefer OCH anställda (det är det som skiljer HR från tidigare personalfunktion) för att få ut mesta möjliga av laget som helhet. Huvuduppgifterna för HR handlar om att stödja chefernas ledarskap i ett brett perspektiv. En bra HR-funktion med starkt förtroende är en av de viktigaste instanserna för att forma företagskultur och förvalta kärnvärden. På det sättet kan HR vara en lika viktig funktion som ledning och marknad när det gäller att hantera varumärket. Detta uppnås genom att man finns mitt i företaget med ömsesidig ödmjukhet och kompetens om företagets alla delar. Kanske kan man säga att företagskulturens planta förvaltas av HR. Och enligt Service-Profit Chain är just denna typ av funktioner centrala för medarbetarnas trivsel som påverkar möjligheten att göra ett bra jobb som är det som leder till nöjda, lojala och lönsamma kunder. Med denna logik betyder det också att en dålig HR-funktion eller slarvigt outsourcad HR kan vara förödande för ett företag eller en organisation.

Service-Profit Chain. Källa: Harvard Business School

Rekrytering, som ju är ämnet för andra halvan av denna bloggpost, är ett av de redskap HR arbetar med.

Trots att rekrytering i mina ögon ofta är verksamhetskritiskt kan det förvåna mej hur liten kontakt det kan vara mellan kärnverksamheten och rekryteringsarbetet. Inte minst när det handlar om hur svagt företagets värderingar och varumärke riskerar att gestaltas gentemot potentiella anställda. Det gäller ju särskilt om man lägger ut en större del av processen med rekryteringen. Om man tar hjälp av extern rekryterare får man dels en vit fläck i form av att man bara fragmentariskt får reda på hur hur processen går till och och hur den framskrider. Hur lever leverantören upp till uppdragsgivarens värderingar och varumärke? Och även om man är nöjd med de presenterade slutkandidaterna, kan man vara säker på att man inte gått miste om bättre guldkorn av en eller annan anledning?

Rekryteringsbranschen har definitivt sina förtjänster i vissa typer av situationer och rekryteringar. Min personliga erfarenhet gör mej orolig att allt för många som är kunder hos rekryteringsföretag underskattar vikten av uppdragsgivarnas DNA även i rekryteringsprocessen. Bara för att det finns villiga leverantörer är det inte säkert att det är rätt del att lägga ut.

Jag har faktiskt svårt att förstå hur ofta man tror sej ha råd att lägga ut rekrytering till extern leverantör.

Jag hoppas kunna återkomma med lite av mina erfarenheter av rekryteringar i senare inlägg.

 

Nya matvanor i Basel?

Maten är ju en viktig del av vårt kulturarv och väldigt stark traditionsbärare. Det är inte för inte som hela jordklotet består av olika kök som baseras på lokala förutsättningar som råvaror och tradition.

Sverige är ju Sverige och Schweiz är ju Schweiz. Två länder i Europa med en del skillnader och en del likheter. Matmässigt är det givetvis lite mer spännande med promenadavstånd till Alsace en närhet det definitivt går att göra mer av än vi gjort än så länge. Men så är våra matlagningstraditioner också tämligen djupt rotade.

Personligen är jag ingen konnässör. Vi har sällan tagit oss tid för avancerad matlagning. Man naturligtvis gillar jag riktigt vällagad och avancerad mat men är också väldigt förtjust i till exempel hamburgare och lasange.  Apropå globala kök så är jag väldigt svag för köket i flera av de länder vi tidigare rest till: Vietnam, Sri Lanka och Libanon. Men till vardags är det på den något enklare delen av matskalan vi brukar befinna oss.

I ett inlägg i december ställde jag frågan om det var något bloggläsarna undrade över och tyckte att jag missat och där ville Anna veta lite om hur våra matvanor förändrats efter flytten.

Något förenklat kan man säga att vi äter ungefär som i Sverige. Dock känns det som vi går runt på något färre rätter i vardagen. Jag är, generellt rätt förtjust i korv, men korven här smakar lite mer än i Sverige och går inte riktigt hem i hela familjen varför det har blivit mycket mer sällsynt. LG saknar också blodpudding. Sedan är det så att vissa Sverigerätter smakar något annorlunda när man efter bästa förmåga gör dom med de till buds stående ingredienserna. Men man vänjer sej vid det och tycker tvärt om att gräddfilen smakar lite konstigt när man besöker Sverige. Annat som jag kan sakna här är till exempel flingsalt och fruktsoppor.

Ett och annat har också tillkommit. Schnitzeln och dess syskon är Schweiziska klassiker som blivit vardagsmat för oss. En dryck som tillkommit är Apfelschorle, kolsyrad äpplemust, som är riktigt god och läskande och populär här i Basel. Sedan brukar jag ju säga att jag inte är någon ostkille, men vi äter definitivt mer ost nu än tidigare. I fondue och raclette, men också oftare till dessert. Känns rättvist att också nämna att frukt och grönsaker generellt smakar lite mer här än i Sverige.

 

Trädets delar är fruktsamt för diskussionen

Inga djur är så sociala som vi människor. Att vi samtalar socialt och att vi uttrycker åsikter skiljer oss från djuren. Det sker i kön i livsmedelsaffären, på twitter, i väntan på spårvagnen, över måltider, i kommentarer på Facebook, i duschen på gymmet, bland goda vänner, i fikarummet, överallt. Ibland är det socialt småprat till synes utan annat syfte än att döda tid och tystnad; ibland för att uttrycka sina djupaste åsikter eller för att övertyga sitt sällskap.

När vi hamnar i diskussioner med människor vi inte kommer överens med beror det ofta på att vi samtalar på en nivå där vi inte kan mötas. I alla sammanhang behöver man inte hitta varandra, men i de fall man vill komma vidare kan kanske trädet och trädets delar vara till hjälp.  Jag föreställer mej varje människa som ett träd:

• Stammen är vår kärna där vi har några få men mycket grundläggande och viktiga värderingar.
• Grenarna är våra viktigaste och mest grundläggande åsikter med stark koppling till våra värderingar
• Kvistarna är många fler till antalet och kan röra saker och ämnen med svagare koppling till värderingarna.
• Bladen är nästan oändliga till antalet och symboliserar enskilda åsikter. Den direkta kopplingen till värderingarna kan variera.

I regel startar en diskussion på bladnivån i en sakfråga man fastnar vid. Om man står långt ifrån varandra åsiktsmässigt men ser ett värde i att komma närmare varandra är det i regel inte fruktsamt att försöka övertala varandra på bladnivån. Istället är det att rekommendera att fundera över varför man har de ståndpunkter man har i aktuell sakfråga baserat på kvistarna eller kanske till och med grenarna innanför det aktuella lövet. Alltså gå bakom åsikten och fundera på vilka erfarenheter, kunskaper och värderingar som gör att man har den aktuella åsikten. Om man klarar av att prata om detta med sin diskussionspartner kommer man dels till mycket större insikt om varandra, om sakfrågan i ett större perspektiv och det ger sannolikt också mycket mer information om varför man hade så svårt att nå varandra i sakfrågan till att börja med.

Möjligen är det fortfarande långt till att komma över ens men man vet mycket mer om varandras ståndpunkter, dess bakgrund och vad som skulle kunna ändra förutsättningarna för åsikten i sakfrågan.

”Hur trivs ni i Basel och hur länge skall ni stanna?”

Jag vet inte hur många gånger när jag varit i Sverige eller pratar med någon från Sverige som man fått frågan ”Hur trivs ni i Basel?” och/eller den ännu svårare ”Hur länge kommer ni stanna”?

Det är ju helt naturliga frågor att ställa. Förmodligen för att man är nyfiken på svaren och om inte det är fallet så är det i alla fall en rimlig konverationsstartare. Men det är en svår fråga att svara på. Kanske skulle man kunna ha ett kort förberett svar i stil med ” Vi stannar så länge vi trivs och just nu är det ju där vi bor, inte sant?”. Men eftersom jag inte är lagt åt det hållet så vill inte jag bara kasta ur mej något utan i regel vill jag verkligen försöka svara på frågan. Och den är komplex och innefattar mycket varför det sällan är ett kort och enkelt svar.

Hur trivs ni i Basel och hur länge skall ni stanna?

Vi trivs bra i Basel. Det varierar så klart över tid och är något olika från person till person i familjen. Jag för min del saknar närheten till vännerna i Sverige och jag känner nu också att jag skulle må bra av lite intellektuell utmaning av jobbtyp. För Jennie beror det mycket på jobbet, men just nu går det bra på jobbet och hon uppskattas av sina kollegor. För LGs del går det riktigt bra i skolan, både socialt och i skolarbetet. Än så länge har hon bara piano som aktivitet, jag hopas på sikt vi kan få in en sport där också. Lilla L tycks trivas bra och hänger med på det vi gör och utsätter oss och henne för. Oftast med ett leende. Vi trivs alltså rätt bra i Basel, men det känns också som vi undan för undan trivs bättre och bättre.

Givet vissa förutsättningar i Jennies kontrakt har vi sagt att vi skall köra på här i två år innan vi börjar tänka för mycket på vad som skall hända sedan. Efter det så får vi väl se om man tar sej an verkligheten i halvårssjok eller om vi längtar hem, vantrivs, längtar längre bort, vill stanna eller får ett erbjudande man inte kan säga nej till. Men nu är nu och då är då.

Givet att vi ser nuet som hela dessa två år och om man kopplar den första frågan till den andra så blir frågan nästan hypotetisk. Och eftersom trivseln är god nu, men tycks öka med tiden i det pågående nuet så kan man under dessa förutsättningar ifrågasätta relevansen av frågan över huvud taget. Ur vårt perspektiv.

Eller som jag brukar försöka svara: Vi trivs bra nu och trivseln är i ökande. Men vissa saker saknar man. Men eftersom det är om ytterligare ett år vi skall bestämma om framtiden är det väldigt svårt att veta hur väl vi kommer trivas då.

Kortsvar: Bra. Minst två år, sedan får vi se.

Månen har flyttat in

Jag fick en AppleWatch av Jennie i julkapp. En fantastisk julklapp till mej, men skulle det visa sej också till lilla L.

Jag har ställt in startskärmen så den visar en rätt stor digital klocka och en bild på himlakroppar. Men en enkel tryckning på skärmen växlar motivet mellan tre olika:

• Jorden centrerad på den plats jag befinner mej samt var det är dag respektive natt.
• Månen i närbild med indikation på nuvarande fas
• Samtliga planeter i vårt solsystem i det läge som råder just nu.

Dessutom kan man manuellt vrida på planeterna och flytta fram och bak tiden för alternativa lägen.

Första gången lilla L såg bilden var Månen framme varpå jag berättade att ”Det här är månen”. Hon tittade lite och jag visade de andra bilderna. Hon var lite förundrad men fattade snabbt galoppen. Åtminstone från hennes sida uppstod det genast kärlek. Hon lärde sej var man skulle trycka för att få fram de andra bilderna. Och sedermera en och annan swipning för att få fram senaste pushmeddelande och in bland apparna och flytta runt bland dom och tydligen också till vyn för vänner och lyckades lägga till Göran Adlén.

Det är ju självklart att hon inte gör något av detta frivilligt. Eller snarare: det hon åstadkommit har hon inte gjort medvetet, men hon lär sej vad man kan göra: trycka på skärmen, scrolla, trycka och hålla intryckt knapparna. Det gör hon mycket medvetet. Hon trycker och klämmer och älskar när det kommer fram nya vyer (den med planeterna i en punktlista är hennes favorit).

Och så har klockan fått ett namn som kommer från det där första mötet. Den heter Måne, eller möjligen med en nyans emot Måna.

Ingenting i detta intresse för digitala devicrar är något nytt. Hon hanterar alla smartphones och tablets hon kommer över på samma sätt. Där är favoriten kameran inställd på selfie-perspektiv. Men det finns en baksida: När man själv behöver använda prylen, när man tröttnat på att hennes framfart ändat för mycket innehåll och inställningar eller när man tycker hennes lek blir för våldsam så tar man devisen ifrån henne. Detta är i Ls ögon en av de värsta kränkningar man tänka sej kan. Hon blir vansinnig. Skriker högt, kastar sej på golvet och slår och sparkar. Ingenting annat i hennes 20 månader långa liv skapar sådan ilska.

Dessa stämningssänken gör att vi tyvärr bara undantagsvis lånar ut våra mobiler och plattor till lilla L. Men dessa devicrar kan man lägga ifrån sej på en bänk eller hylla. Det är mycket svårare med en klocka. Den sitter där på armen. Väl synlig. Och extra intressant när man skall äta, borsta tänderna och läsa godnattsaga. Då gastar hon: Måne!

PS1: Det skall dock sägas till Ls försvar att normalt är hon mycket glad och social liten tjej som älskar att vinka åt tanter och farbröder på spårvagnen, men som föredrar jämngamla kamrater att skratta ihop med.

PS2: Tyvärr har jag tillfälligt och ofrivilligt skilts från Måne vars skrytglas inte höll för att jag la ner klockan på en toalettbänk (onåbar för lilla L) förra veckan. Ett ägg hade tålt min nedläggning men tydligen inte Apples skrytglas. Apple ersätter inte (så klart), men vårt dyra fina försäkringsbolag gör det. Tack för det AXA.