Tschuttiheftli, Panini för vuxna

Paninis samlaralbum har en särskild plats i alla stortintresserades hjärta. Jag tror att vi (sportintresserade) har en speciell relation till de tomma albumen och de små paketen med bytbara bilder. Som jag minns det blev albumen orimligt dyra för skolbarn att fylla på ett ärligt sätt, men minns också att jag hade vänner som mästerskap efter mästerskap hade fulla album att stoltsera med. Jag antar att bröderna Panini och deras efterföljande släktingar och kollegor tjänat bra på denna frestande business. Med sina kunskaper i kombinatorik borde det vara enkelt att räkna ut vad det kostar att fylla ett album om man inte tillåter byten VS vad det kostar om man tillåter byten.

Härom dagen, jag tror det var i söndags, när jag av en slump passerade i en passage under Tinguelyfontänen hittade jag Kultkino och serietidningsbutiken Comix. I det obskyra skyltfönstret hos den senare såg jag något som fångade mitt intresse. Ett samlaralbum inför EM, med bilder gjorda av konstnärer. Inga porträttfoton av hårfagra ynglingar i hårprodukter och likadana landslagströjor utan bilder av olika konstnärer. Jag blev så jävla glad över detta fynd jag inte tidigare känt till. Ett samlaralbum för vuxna är ju genialt!

Tyvärr var butiken stängd, men jag återvände ivrig dagen efter med en försvarlig mängd mynt på fickan. Albumet med med plats för 365 bilder kostade 4 CHF och paketen med tio bilder kostar 1,50. Priset var som gjort för album och fyra paket, men mina mynt räckte till sex paket. Det är fånigt och låter som en klyscha, men när jag lämnade Comix, gick igenom biofoajén och ut i solljuset kände jag mej som ett barn igen. Ett barn med nyfunnen skatt. En skatt som bara jag kände till.

I samlaralbumets insida kunde man läsa mer om Tschuttiheftli och om krafterna bakom. Och ännu mer på hemsidan. Som kontrast till Panini är det primära syftet att lyfta fram kombinationen fotboll-kultur och allt det goda det för med sej och därför låter man stora delar av överskott gå till organisationer som sprider gott i världen med hjälp av fotboll.

Utöver lite metabilder om dom som gör albumet och organisationerna dom samarbetar med finns det ett uppslag per landslag. Varje uppslag har en fantasifull landsbild i botten och sedan plats för ett antal bilder: ett portätt av konstnären som gestaltat landets bilder, en konstnärlig logo för landslaget, coachen och elva tilltänkta startspelare. Och efter alla lag finns en internationell drömelva med damspelare inklusive svenska Nilla Fischer.

De olika konstnärerna är väldigt olika i sina utföranden. Somliga porträttlika med tusch, några i olja, något lag är serietecknade, några har tydliga teman, några är mer experimentella eller konceptuella. Mina favoriter är Frankrike, Island, Ukraina, Kroatien och England. Men nästan alla är värda att se.

Hipstrigt, javisst. Men också på pricken för mej. En småslösig hobby som kombinerar sport och kultur och där överskott går till något gott så man kan slösa med gott samvete.

Initiativet stammar från från Luzern 2006 och albumen har tidigare getts ut i samband med EM 2008, VM 2010 , EM 2012 och VM 2014. Och under den perioden har företeelsen spridit sej från Schweiz till både Tyskland och Österrike.

Olikt Paninibilderna går Tschuttiheftli (som för övrigt betyder ungefär Litet lirarhäfte) inte att köpa överallt. Utöver Comix, går det att köpa på Didi-offensiv (en finfin fotbollskulturbar jag borde blogga om) och på stadens största bokaffär. På Comix och Didi arrangeras bytesträffar för skäggiga medelålders män och andra intresserade.

Nedan bjuder jag på smakprov:

 

 

Blåvit i Basel

Nedanstående text skickades in till  Supporterklubben Änglarnas medlemstidning Blått & Vitt som kommer ut nu i skiftet maj/juni 2016. Till det hör en bild tagen av Daniel Benkert. Det var tänkt att den skulle handla om hur det är att hålla på Blåvitt men bo på annan ort, men när jag läser den efteråt handlar den möjligen snarare generellt om min kärlek till IFK Göteborg. Texten skrevs i april och detta är min orginaltext. Uppslaget från Blått & Vitt finns på bild under texten.

Blåvitt har alltid varit mitt lag. Blåvitt kommer alltid att vara mitt lag. Jag höll på Blåvitt redan innan jag kunde säga det, jag lär enligt en av de där historierna som finns i varje familj suttit och gastat ”Heja Bå-ditt” i min Emmaljungasulky redan i slutet av 1970-talet.

Det blev sedan min morfar som fyllde mitt blåvita hjärta med innehåll. Det var han som spelade Schytts Heja Blåvitt på vinyl för mej, berättade om Bebben, Fölet & Svarte Filip och som tog med mej på mina första matcher på Nya Ullevi. Det har spelat stor roll för mej. Gett mej många äventyr, många triumfer och många vänner. En del annat också. Min Morfar kallade alltid Blåvitt för Kamraterna, på så sätt fick han det att låta som det bara var ett skönt kompisgäng från Göteborg som erövrade Europa.

Sedan dess har jag betalat medlemsavgifter på Hotellplatsen 2, köpt blåvita halsdukar på Friggagatan och årskort i Blåvittshopen på Gamla Ullevi, läst fanzinen Änglatjôt och Ett lag i Götet, suttit i det legendariska omklädningsrummet på Kamratgården, skrikit mej hes efter Tollans instruktioner på gamla Gamla Ullevi, skålat med Anjo i baren på LS och deltagit i powerpointdragningar på nya Kamratgården. Det har blivit hemmamatcher i vått och torrt, i hetta och kyla på Ullevi, både nya och gamla och gamla igen och bortamatcher i hela landet. Jag har njutit och lidit matcher i Svenska cupen, Allsvenskan, Europacupen, Uefacupen, Royal league och Champions league. Det har blivit vårmatcher i -15 på plastmattan på Vallhalla och blöta cupmatcher borta mot Åtvidaberg men också många fina minnen från bortamatcher med tåg till Helsingborg och buss eller bil till Norrköping, Degerfors, Malmö, Stockholm, Kalmar etc. Och lägg till det de underbara Champions league-matcherna på 1990-talet.

Numer umgås min morfar Gösta med Änglarna. Jag var otröstlig på hans begravning hösten 2003. Jag lämnade kapellet på Västra kyrkogården sist av alla, gråtande, men först efter att jag lämnat mitt Blåvita medlemskort på hans kista.

Själv bor jag sedan ett drygt år i Basel i nordvästra Schweiz och tvingas ägna mej åt min passion på avstånd. Distansförhållanden är ju inte optimala och det blir inte heller som vanligt här nere: Jag har inget årskort, jag ser inga träningar och jag har ingen att snacka upp matcherna med. Tyvärr kan jag bara se några matcher per år live och på plats. Men när jag är i Sverige försöker jag att se allt.

Det innebär att jag numer följer de flesta matcher på distans och då föredrar jag twitter och Sveriges Radios Websändningar framför dåliga webbströmmar och dagstidningarnas uppdateringar. Cupmatcherna har jag kunnat följa via SVT och en VPN-tjänst. Inte så angenämt i år, men det var grymt i fjol. Finaldagen är ett fint och väldigt personligt minne: Det var kalasväder hela våren och sommaren här i Basel, så även denna dag. Vi hade svenska vänner med barn på besök och var och lekte i Kannenfeldpark på andra sidan stan. Jag hade min svarta bortatröja på mej. Vid lunchtid, med gott om tid lämnade jag de övriga och promenerade hemåt. Jag tog gott om tid på mej när jag gick genom stan med en Blåvit Spotifylista i öronen. Med några hundra meter kvar hem startade Joel Almes Snart skiner Poseidon och staden öppnar sej. De kalla stenhusen tar slut och solens strålar skiner på mej, bara mej. Jag glider med enormt lätta steg över Mittlebrücke under en himmel som är blå och vit. Men längst mina kinder faller tårar. Tårar av saknad och längtan. Men också av förväntan. Trots att vi hamnar i underläge i matchen är jag aldrig riktigt orolig, vi är inne i en stark period och maler ner alla motståndare denna vår. Dessutom har vi den där extra turen när skicklighetens kvarnstenar inte räcker till.

Mellan matchdagarna som är supporterlivets fest råder supportervardagar. Dagar för träningar, U21-matcher etc som inte bevakas i samma utsträckning. Dessa vardagar, mellan matcherna, försöker jag hänga med i vad som händer kring Blåvitt på twitter, bloggar, forum och poddar. Utbudet av initiativ tycks mej outsinligt även om det delvis är samma personer som återkommer. Det finns så många supportereldsjälar kring Blåvitt, det är något att vara mycket stolt över. Och i mitt fall också tacksam. Jag älskar att ta del av det vildvuxna utbudet av supportergenererade idéer och tyckande kring IFK Göteborg, om laget, om föreningen och om perspektiv på supporterkulturen.

Sammantaget är lidelsen för Blåvitt nog konstant. Matchdagarna och allting kring matcherna är minst lika viktiga här som när vi bodde i Göteborg. Avståndet i vardagen ökar obönhörligen. Inga bloggar, appar eller podcastar i världen kan tyvärr ersätta snack i fikarum, hån från antagonister och spekulationer ihop med vänner. Jag skulle behöva några riktigt blåvita vänner här på plats för att få till den där nerven i vardagen.

Jag bor alltså i Basel och härifrån kommer unga Blåvittfans mest hatade lag. Föraktet mot FC Basel kommer från Blåvitts senaste Champions League-kval sommaren 2008, då Blåvitt i den andra av tre kvalomgångar ställdes mot FC Basel, men Schweizarna blev Blåvitts banemän. Vi åkte ut med sammanlagt 5-3 efter 1-1 hemma och 4-2 borta efter att ha haft ledningen med 1-2 och varit vidare med 2-2. Möjligen, eller skall jag säga troligen, avgjordes matchen tyvärr till vår nackdel av den svaga skotska domarinsatsen. Denna händelse är en så djupt sittande tagg i det blåvita hjärtat att snart sagt varje gång jag nämner FC Basel i Blåvittsammanhang eller i sociala medier så drabbas jag av skit och mer eller mindre elaka kommentarer trots att det snart gått tio år. Om laget och dess supportrar betedde sej rimligt sportsligt så skall föraktet ha lagt sej efter så lång tid. Jag bor i en stad mitt i Europa vars fotbollslag kontinuerligt spelar i de Europeiska cuperna. Vad skulle vara så farligt om jag fick lite sympatier för laget i staden där jag bor? En del av mej hoppas att jag skall börja gilla FCB på riktigt.

Förra sommaren var jag i Sverige i 4-5 veckor och passade naturligtvis på att se varje match, utsvulten som jag var. Speciellt första matchen (Norrköping hemma) var speciell för mej. Träffa mina blåvita vänner för första gången på ett halvår. Ta en burgare, ett par finöl och massor av prat om fotboll och livet. Sedan nervöst och förväntansfullt promenera över Heden till Ullevi och ta plats på läktaren. Inmarschen blev crescendot. Att se laget ta plats på innerplan i sina blåvita tröjor. Jag blundade och njöt av detta tillfälle jag längtat efter så länge. Och så Joel Almes Snart skiner Poseidon. Håren reste sej på armarna och jag hade gåshud i flera minuter. Som cupfinalspromenaden över Mittlebrücke, fast ännu starkare. Jag minns inte så mycket av matchen som för övrigt slutade 0-0. Ändå insåg jag i samband med matcherna i somras att det jag saknat mest, matcherna, matchdagspirret och Snart skiner Poseidon till trots, är vännerna och kamratskapen kring Blåvitt. Det är ju också just dessa vänner som hjälper till att skapa den där viktiga supportervardagen mellan matcherna. I sommar är det vi, Kamraterna, ett skönt kompisgäng från Göteborg som skall erövra Europa.

Jonas Medin (@medinjonas)

Länkar:

• Långt sammandrag från Baselmatchen från TV6.
• GPs direktrapportering från matchen.
• Kort GP-text efter matchen.
• Aftonbladets text efter matchen.
• Kort text dagen efter domarmissen.
• I Basler Zeitung kunde man dagen efter Baselmatchen läsa att drömmen om Champions League fortfarande lever delvis tack vare den skotske domaren.

 

Titta på TV

Jag gillar TV. Det är inte fint att säga det, men jag gillar TV. Man märker ibland att folks icke-tittande på TV ofta är något av en läpparnas bekännelse. Trots att vi lever i en värld med 100-tals broadcastingkanaler, play- och streaming-tjänster, TV från dagstidningarna och ett antal videotjänster med YouTube i spetsen. Och även om linjärTVs död har förutspåtts sedan länge, och lär infrias på sikt, så är de stora programmen på de stora Svenska TV-kanalerna broadcast och play fortsatt extremt stora och dominanta.

Men i TV-världen låter sej verkligen det av Chris Anderson populäriserade det statistiska begreppet Long-tail appliceras. Long-tail-begreppet bygger i korthet på att vi under en period av fysisk distribution och lagerhållning av till exempel musik eller film hade ett väldigt begränsat utbud. I och med digitaliseringen kan man förvara och distribuera till en kostnad som går mot noll och drastiskt minskande krav på kritisk massa per titel vilket medför att man kan erbjuda sina kunder ”all” musik och ”all” film, inte bara den populäraste. Undersökningar har också visat att intresset för dessa tillkommande breddkataloger är väldigt stort.

Tidigare var det dyrt att producera och distribuera TV och TV- och video-tjänster vilket resulterade i ett litet utbud där varje del hade rejält med tittande. Idag finns som sagt de stora Broadcast-kanalerna kvar men det har kommit till så många nya möjligheter eftersom vilken normalintresserad och normalbegåvad 10-åring kan skapa innehåll och publicera om man har tillgång till en dator med internetuppkoppling. Eller bara en mobiltelefon.

Jag gillar som sagt TV. En gång för nästan 20 år sedan var jag med i en fokusgruppsintervju som Ericsson hade i Mjärdevi, Linköping på temat framtidens TV. Jag minns egentligen bara två scenarion som diskuterades under intervjun: Att kanalerna skulle upphöra och man skulle kunna titta på kanalens innehåll när man ville (det vi kallar Play idag); distribution av livsmedel kopplade till TVns innehåll (vi pratade om allt emellan partikelförflyttning a lá Micke Tevén i Kalle och Chokladfabriken via möjlighet att beställa mat via TVn (On-line-pizza) till att köpa i samband med reklam (second screen). Det enda vi inte är riktigt nära är väl drömmen om teleportering av choklad.

Här i Basel har våra TV-vanor förändrats en hel del. Vi tittar väsentligt mindre på TV här. Vi ser en del broadcast-TV via vår Horizon-box från UPC-Cablecom. Boxen har gissningsvis 200 TV-kanaler från Centraleuropa. Det blir oftast engelskt (BBC, ITV, Channel 4), men också en del Schweiziskt och tyskt. Inte sällan efterhandsser vi program vi spelat in med hjälp av den tämligen intelligenta boxen. Men det vanligaste TV-tittandet är nog fortfarande SVT. SVT Play, ibland via AppleTV, ibland via iPad (och AppleTV) förstärkt av en VPN-tjänst så att vi kan se allt innehåll. Med hjälp av VPN-tjänsten händer det att vi streamar TV även från andra länder. Netflix-tittandet har fortsatt här, men sedan dom börjat motarbeta VPN-tjänsterna har det blivit allt mer sällan.

TV-tittandet online är så mycket mer splittrat. Verkligen Long-tail. LG har några YouTube-kanaler hon följer. Jag ser en del YouTube, Vimeo, TED etc men inget jag följer och är lojal med. Antingen följer jag ett tips jag fått på sociala medier eller så sitter jag och slösurfar, då oftast på YouTube.

Å så tittar Lilla L på en del barnfilm på DVD som hon ärvt av sin storasyster.

TV; traditionell respektive via internet? Sedan några år är det komplicerat till och med att formulera dessa frågor. Källa: http://www.soi2015.se

Europa League-natten

Liverpool tog ledningen, Jonas Eriksson missade ett par Liverpoolstraffar och i andra halvlek var det bara ett lag på banan. 17 sekunder efter pausvilan kvitterade Sevilla och hann sedan med att göra ytterligare två mål innan halvleken var över. Vid elvatiden i går kväll kunde Sevilla så lyfta Europa league-pokalen för tredje året i rad. När jag någon halvtimme senare gick och la mej gjorde jag det till en ljudridå av regn, sirener och en hoovrande helikopter.

Visst firades det en del på stan, men när Baselborna idag vaknar upp så är staden åter välstädad. Burkar, flaskor och krossat glas är undanstädat, pisslukten har regnat bort och storbildsskärmarna på Marktplatz och Barfüssenplatz är borta. Kvar är flaggorna om Europa League-finalen i Basel och en lång rad UEFA-skyltade bilar framför stadens dyraste hotell. Det är allt.

Jag tog en morgonjogg över till Grossbasel, över de centrala torgen och en bit längst den väg supportrarna var tvungna att promenera för att komma till St Jakob Park och även om jag har stort förtroende för just städning av gator och offentliga platser här i Schweiz så blev jag i sanning imponerad. Det syntes knappt ett spår. För att förtydliga: det beror inte på att supportrarna hade ett speciellt hållbart och miljömedvetet beteende.

Tidig eftermiddag såg det ut såhär i lagens fan-zones:

Claraplatz, Sevillas fan-zone (Foto: Daniel Benkert)

Barfüssenplatz, Liverpools fan-zone. (Foto: Daniel Benkert)

Barfüssenplatz, Liverpools fan-zone.

Vid 18-19-tiden när de flesta som hade biljett börjat bege sej från Barfüssenplatz mot St Jakob Park tog jag den här bilden.

Barfüssenplatz, Liverpools fan-zone.

Barfüssenplatz idag kl 9:

 Barfüssenplatz en helt vanlig torsdag.

 

Europa League-final i Basel ikväll

Idag är det final i Europa League på St Jakob i Basel. Eller Joggeli som arenan och området heter här i Basel. Liverpool möter Sevilla.

Mitt kära Blåvitt lyckades inte kvala in till turneringen utan slogs ut i juli i fjol. FC Basel och Liverpool vann där emot var sin grupp medan dubbla regerande mästarna Sevilla kom in i turneringen via tredje plats i sin Champions League-grupp. Liverpool har slagit ut Manchester United, Borussia Dortmund och Villareal på vägen till finalen medan Sevilla slagit ut väsentligt beskedligare motstånd: Basel, Athletic Bilbao och Shakhtar Donetsk. Det säger ingenting om hur det kommer gå ikväll.

Jag var på Joggeli och såg Basel-Sevilla i mitten av mars. Då imponerade Sevilla inte. Nu har båda lagen mycket att spela för, mest Liverpool som efter en mycket blandad säsong i ligan inte är kvalificerade för Europaspel nästa år. Sevilla har också en förhållandevis svag säsong bakom sej och kom på sjunde plats i Spanien vilket ger kvalplats till Europa League nästa år. Men vinnaren ikväll spelar i Champions League 2016-2017.

Det finns en officiell UEFA Europa League Final-camp på Münsterplatz, Liverpool-fansen har en fan-zone på Barfüssenplatz och Sevilla-fansen har sin fan-zone på Claraplatz här i Klein-Basel.

Ryktet säger att ca 100 000 Liverpool-fans kommer till Basel för matchen, dock tror jag att den siffran är rejält överdriven. Gissningsvis kommer det minst 10 000 Sevilla-supportrar. UEFA har fått en del kritik för att Basel och St Jakob fått denna final eftersom arenan vid Europamatcher endast tar 37 500 åskådare (Schweiz största fotbollsarena). Dom som inte har biljett till matchen få se matchen på storbildsskärmar som sätts upp på de centrala torgen i staden (Barfüssenplatz och Marktplatz). Och eftersom jag saknar biljett till matchen är det nog där jag kommer se matchen ikväll. Jag är dock skeptisk till om Basel Stadt och polisen här är beredda på det tryck som håller på att byggas upp i stan just nu.

Sverige har en man med i finalen. En av de viktigaste aktörerna på plan och han som står mellan lagen och bucklan och den åtråvärda Champions League-platsen: Domaren Jonas Eriksson. Låt oss hoppas på få individuella misstag och att han inte avgör matchen. Men Jonas är en bra och erfaren domare och bör rimligen klara uppdraget utmärkt.

Jag tror det blir jämt, men jag hoppas och tror att Liverpool vinner. Avspark är 20:45 ikväll och vid 22:40 bör det ha korats en vinnare. Så hoppas jag att det blir lugnt, festligt men lugnt  på stadens gator i natt.

Liverpoolfansen festade rejält redan igår kväll.

En helg i Paris

Det är naturligtvis en ynnest att bo mitt i Europa med nära till så mycket möjligheter. Men det gäller också att omsätta den möjligheten till handling för att få skörda frukten av att bo här. Som i helgen när vi var fyra dagar i Paris. Mitt första besök i den franska huvudstaden. Med det gamla franska snabbtåget TGV tar det precis tre timmar mellan Basel och Paris. Jag tänkte ge en liten dag för dag (baserat på helgens Facebookinlägg) för att berätta vad vi gjorde och sedan avsluta med lite samlade tankar.

Vi bodde i alla fall på Novotel vid Gare de Lyon, tågstationen till vilken tågen från Schweiz anländer. Det var ett väldigt praktiskt val eftersom vi reser med två barn och visste att vi skulle komma fram vid 22. Det  betydde att vi minst en gång om dagen gick den knappa kilometern mellan Gare de Lyon, ner till Seine och över bron Pont d’Austerlitz vid naturhistoriska och sedan längst Seines sydvästra rand upp till Notre Dame. Livet nere vid Seine påminner inte så lite om det som pågår i Basel längst Rhen. Floden är lunga, vardagsrum, kök, träningsmöjlighet, replokal, dating, lekplats, nattklubb, försäljningsplats, skola och gömställe. Ibland samtidigt.

fredag:

Grå förmiddag och promenad från Gare du Lyon längst Seine till Ile de la Cité där vi lunchade på bistro och besökte Notre Dame. Först misstog vi entrén till att vara entrén till tornen och då tyckte vi kön var för lång. Men jag är väldigt glad att vi tog oss in för att titta.

Så fortsatte vi längst Seine i uppsprickande väder mot Louvren. Jag tror att det är väldigt många som likt oss kommer för Mona Lisa men som väl på plats förstår att Louvren är så mycket-mycket mer. En magisk upplevelse som tyvärr krävde sina offer. Skall det bli minsta uthärdligt måste man prioritera hårt. Vi valde att se de Egyptiska samlingarna som fascinerar LG efter att ha läst Kanekrönikan av Rick Riordan och så blev det lite blandat kristna motiv och en del franskt måleri. Avdelningen för de holländska mästarna var tyvärr stängd.

Det var ungefär det vi hann med vår första dag i Paris. Vi gick hemåt genom St-Germain-des-Pres och de Latinska kvarteren något söder om Seine. Här åt vi också en klassisk fransk middag på en liten restaurang. Pittoreskt och parisiskt så det förslår.

Lördag:

Jag hade ställt klockan och inledde dagen med morgonlöpning, 12 km längst Seine. Så småningom kom jag ikapp familjen under frukosten där barnen fick en armmålning. Armmålningen var bara en av de många små grejer hotellet arrangerade för barn.

Vi tog vi Metron till Montmartre. Sacre-Cœur, regional marknad, små torg, lunch, mängder av turister och en liten avig, men befriande turistbefriad, promenad som slutade vid Moulin Rouge. Av alla de ställen vi besökte i Paris var Montmartre den som sämst stod emot turister.

Från Moulin Rouge tog vi Metron till Triumfbågen varifrån vi promenerade längst Champs Élysées och ner till Louvren och vidare längst Seine. Middag, mexikanskt, i St-Germain-des-Pres.

Söndag:

Dagen inleddes med att vi blev väldigt försenade till vår träff med vår japanska vän Arata. Arata är tennisfotograf och hade precis anlänt till Paris för att täcka Franska öppna på Roland Garros. Det är nu två år sedan vi senast sågs och det blev ett trevligt återseende på ett parisiskt café.

Jag och LG spenderade sedan huvuddelen av dagen kring och i Eiffeltornet. Vi tog trapporna upp till plattform två och tog sedan hissen upp till toppen. Fantastisk utsikt och i huvudsak helt OK mycket folk även om köandet ibland blev för långsamt. Jennie promenerade lite på egen hand (med lilla L) vid Triumfbågen och Champs Élysées.

På vägen hemåt fick jag smaka på hur dålig trafikinformation i kollektivtrafiken kan ställa till det. Sprakande utrop på franska, svårlästa tidtabeller och på tok för lite skriftlig information. Det var en nyttig erfarenhet.

Till slut lyckades vi i alla fall komma ner till Hôtel de Ville i vars närhet dagen avslutades med fantastisk libanesisk mat i Latinkvarteren. Så god Libanesisk mat har jag inte ätit sedan vi var i Beirut för 10-12 år sedan.

Måndag:

Hela familjen vaknade efter lite sovmorgon med trötta ben. Vi gick mellan 15-20 km om dagen och det tog på oss alla. Inte minst på LG, den tappra 9-åringen som gick alla sina kilometer i kängor.

Vi tog Metrons linje 6, till Montparnasse och åt lunch på en filmiskt livlig sagolik bistro vid Denfert-Rocherreau ett, i allt väsentligt, riktigt trevligt område. Utöver ett naturligt vimmel och en rätt prisvärd lunch så hade denna bistro bilkuddar som möjlig barnstol till barnen. I en svensk kontext låter det ynkligt, men i en Parisisk kontext är det ett stort steg framåt. Paris har visserligen mycket för barn men barnanpassningen såsom barnstolar på restauranger, hiss/rulltrappa i tunnelbanan är mycket ovanligt. Det gjorde våra måltider komplicerade och innebar at vi fick bära mycket i Metron.

Från bistron vid Denfert-Rocherreau promenerade vi hemåt via Montparnasse kyrkogård, Luxenburg-parken, Pantheon och Sorbonne-universitetet.

Vid 18:30 gick tåget och vid 22:30 satt vi i vårt vardagsrum i Basel och pratade om resan. Det var ett bra första besök till Paris. Det finns mycket att göra. Vi har sett mycket, men också missat mycket. Således är det upplagt för återbesök. Vi bestämde oss för att återvända snart igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nytt fokus för min jobbframtid: Frilansanalytiker Medin

Ibland är det märkligt hur insikter kommer till mej. Vissa saker tänker och knådar jag i veckor eller till och med månader utan att jag lyckas komma fram till ett bra svar, andra gånger får jag feeling och fattar ett spontant beslut utan att blinka. Och ibland blir det som min insikt härom dagen om min jobbframtid. Jag har liksom inte tänkt så mycket mer än att jag ett par dagar i veckan scannar av vad det finns för jobb i Basels närhet och söker det som verkar bra (det brukar innebära en ansökan var 2-3:e vecka ungefär). Det har pågått något halvår och har tagit mej en bit in i ett par processer och till en riktigt seriös intervju.

Men nu står det klart för mej: Att både jag och Jennie har var sitt heltidsjobb är inte optimalt för familjen. Schweiz är inte gjort för att två föräldrar i småbarnsfamiljer jobbar heltid. Den andra kan möjligen jobba deltid. Med det sagt så känner vi flera familjer där båda föräldrarna jobbar fullt och som klarar det bra med hjälp av after school program och en del uppoffringar. Men dom har inte så små barn som L. Jag känner allt starkare att jag behöver komma igång med något arbetslikt för att må bra. Lösningen är relativt enkel, genomförandet lite svårare: Jag får bli Frilansanalytiker Medin.

Jag får börja med att ta kontakt med gamla arbetsgivare, större kunder och bättre kontakter så får jag ta det därifrån

Vad kan jag erbjuda då? Såhär har jag valt att uttrycka det på min LinkedIn-sida:

Senior marknadsanalytiker med breda kunskaper och erfarenheter: konsumentinsikt (kundnöjdhet, branding, produktutveckling), implementering av insikter/resultat, marknadsföring, prissättning, tjänsteutveckling, processer, strategiarbete, utvärdering, business intelligence, data science, CRM, sociala medier, nyfikenhet och med ett ständigt närvarande kundfokus och driv för ständiga förbättringar.

Läs gärna vidare i min LinkedIn-profil.

Om du är intresserad av mina tjänster, vill tipsa om leads eller idéer, maila gärna mej på medinjonas@gmail.com!

Olle Ljungström är död

Det kom tyvärr inte som någon större överraskning att Olles dagar snart skulle vara till ända. Han levde hårt och brann snabbt.

De senaste året har ju många artister gått bort men det har inte berört mej särdeles. Men Olle och hans geniala texter har verkligen betytt mycket för mej. Så idag vid lunch grät jag för första gången över en människa jag aldrig träffat. Några stilla tårar.

Olle var ett geni. Underbar, kreativ, smart, stöddig, självutlämnande, skör och destruktiv. Jag är så jävla ledsen att du lämnat oss. Det blir tommare här utan dej.

Tänkte att jag skulle tipsa om nån låt eller avsluta med något bra citat här i slutet av denna bloggpost, men jag kan inte riktigt bestämma mej. Minns att jag under någon vecka hösten 2009 bara uppdaterade Facebook med lämpliga låttitlar av Olle. Och det fanns för alla situationer och sinnesstämningar. Men nu är det tomt.

Jag vet i alla fall att jag kommer att slita på mina Olle-skivor under den förestående långhelgen och jag tänker börja med ”Tack.”

Borkmanns punkt

Ibland är det intressant hur insikter kommer till en. Jag var väldigt förtjust i Daniel Kahnemans succebok Thinking, fast and slow och teorierna om de snabba, spontana, känslomässiga och frekventa besluten som tas av hjärnans system 1 och de långsamma, dyra, logiska men sällsynta besluten av hjärnans system 2.

Jag har, apropå system 2, ett favorituttryck som är hämtat från den svenska författaren Håkan Nessers bok Borkmanns punkt. Borkmans punkt är del två av tio i Nessers serie om polisen Van Veeteren och det är just begreppet Borkmanns punkt jag gillar så skarpt. Borkmann, som punkten är uppkallad efter, var Van Veeterens tidigare chef och Borkmanns punkt är den punkt i en polisutredning när man har samlat in nog med information och bevis för att lösa fallet i fråga. När man nått Borkmanns punkt är det tankekraft och slutledning som tar utredningen i mål.

I min mer generella användning av begreppet handlar det om en utmaning eller ett problem till vilket man gärna samlar in information och underlag för att kunna fatta ett beslut. Vi är ju alla olika, men många av oss stannar ju länge i insamlingsfasen innan man går över i bearbetningsfasen för att sedan i dess slut fatta beslutet. Företag och företagskulturer är också olika. Kanske är man mån om att man ska få med samtliga perspektiv och nära nog all information innan man avslutar informationsinsamlingen och helhjärtat sätter sej med den mer kritiska och utsatta delen av arbetet, för att närma sej, och så småningom ta, ett beslut (generellt sett typiskt för storföretag och offentlig verksamhet) . Eller så har man mer av en do:er-kultur där man belönar att gå snabbt till beslut och handling (generellt sett vanligare i mindre och mer entreprenöriellt drivna verksamheter)

Det är givetvis alltid tryggast att vara kvar i insamlingsfas och beställa en undersökning eller ett underlag till eller göra en omvärldsanalys till. Och man kan alltid hänvisa till att det är ett viktigt beslut och att man värnar om alla inblandade inför beslutet. Men ett företag eller person med det beteendet kommer inte att få mycket gjort. Jag har själv vissa maximerartendenser och kan lätt bli stående mellan hötappar om jag inte bestämmer mej för att försöka fatta ett snabbare beslut. Här kan det vara på sin plats att tipsa om Mats Rönnes blogginlägg om Maximerare och Tillfredställare. Å andra sidan riskerar det att ofta bli fel om man är för triggerhappy och går till beslut på för lite och/eller dåligt underlag. Men hur överväger man lagom? Hur vet man om man nått Borkmanns punkt?

Optimalt är naturligtvis när man samlar in information exakt fram till Borkmanns punkt och sedan sätter sej ner fokuserat och analyserar underlag och information för att ganska snabbt gå till beslut. Men så ser det ju inte ut i praktiken. Faktum är att Borkmans punkt sällan eller aldrig syns när man är inne i arbetet. Kanske inte ens i efterhand.

Jag brukar resonera som så att i processen Samla-information-och-underlag kommer man automatiskt börja med det viktigaste, kanske inte i strikt rangordning men med de informationsbitar som är viktigast först för att sedan gå över till informationer som bidrar med mindre viktigt och nytt. Och eftersom det till varje beslut finns nästan oändligt antal informationer kan man vara säker på att man inte kan samla in allt. När de senaste informationerna/underlagen man inhämtat bidragit med litet nytt till beslutsprocessen har sannolikt Borkmanns punkt nåtts och det är dags att gå till beslut.

Man skulle ju önska att Borkmanns punkt var tydligare utsatt så man slapp spendera för mycket tid på onödig informationsinsamling. Jag är säker på att man genom att reflektera över var man befinner sej relativt Borkmanns punkt i olika projekt och processer och mycket erfarenhet kommer lära sej att avbryta ganska snart efter punkten är passerad.

Det får inte bli ett självändamål att samla in mer information för att undvika att gå in i den ibland ångestladdade beslutsprocessen. Om man har ett otydligt eller tvetydigt underlagsläge när man känner att det är dags att gå till beslut är beslutet svårt. Kanske är flera alternativ lika bra eller så har man kanske inte hittat något enda bra alternativ alls. Istället för att söka mer underlag/information kan det vara bra att backa, ta lite hjälp av personer ur annan kontext för att komma vidare.

Jag är för övrigt väldigt förtjust i Håkan Nesser och hans berättande och rekommenderar alla att läsa hans böcker. Jag har gett bort just Borkmanns punkt till flera kollegor genom åren, bland annat av pedagogiska skäl.

Håkan Nesser, pappa till Borkmanns punkt