Sista blogginlägget från Sverige

Jag förlitade mej på WP-appen och den svek mej tyvärr. Hade tänkt publicera det nedanstående från Landvetter innan familjen klev på planet. Nu blev det inte så. Istället skriver jag dessa ord i vår Basel-lägenhet. Jag har sannerligen anledning att återkomma, men här följer i alla fall texten:

Sista blogginlägget från Sverige

Rubriken är ju mycket mer braskande än situationen, men jag kunde inte låta bli att göra en homage till och travestering av Vilhelm Mobergs klassiska titel Sista brevet till Sverige, den sista och mest udda delen i Utvandrarserien som jag ju är så förtjust i. För övrigt lär jag ju blogga från Sverige i sommar om inte förr.

Nu står vi på Landvetter med enkel biljett och många känslor. Klockan snart 17:30 fredagen den 30/1/2015 det är snart dags för den faktiska avfärden mot Basel.

Vi är på väg mot vår nya adress på Erlenmattstrasse 12 i Basel där vi skall bo möblerat i 3 månader. Under den första veckan kommer ytterligare 2 kubik från packningen som gör att vi skall klara livet och känna oss hemma. Där finns i huvudsak kläder, underhållning, leksaker och lite viktiga papper.

Det är nu vårt äventyr börjar!

Från accelererande panik till total stillhet

Nu är allt lugnt. Vi bor en natt hos mina föräldrar någon kilometer från #GulaHuset. Ett knappt dygn till flytt och vi kan inte göra något mer.

Men det senaste 1-1,5 dygnet har varit ett helvete. Igår morse grät jag på vägen till tippen i Lerum. Jag förstod inte hur vi skulle kunna gå i mål med sortering och packning. De var en deadline som kändes omöjlig att nå. Tårar på Hultet. Det handlade inte om beslutet att flytta till Schweiz, det handlade bara om att vi inte skulle kunna ta oss i mål inför flytten.

På olika arbetsplatser och projekt har man ju historiskt haft ett antal olika deadlines som känts mer eller mindre realistiska. I några fall har dessa deadlines känts helt omöjliga, men samtidigt oundvikliga. I sådana fall har jag försökt skaffa perspektiv och tänka att det är extremt sällan man missat deadlines och försökt förhålla mej till faktumet att vid utgången av denna deadline kommer jag med all sannolikhet klarat även uppgifterna till denna, även om det just nu ter sej helt obegripligt.

Så brukar jag kunna förhålla mej, men på vägen till Hultet med Jennie igår grät jag. Stilla.

Det blev ytterligare ett par turer till tippen och kvälls- och nattmangling med sortering av vad bohaget som skall med i handbagage, resväska, att anlända om en vecka och att magasineras i Tyskland för att anlända när vi flyttat till permanent boende om tre månader. Både bestämma och markera (eller åtminstone kunna visa) för flyttgubbarna på något sätt hur man vill göra. Men precis som jag tidigare klarat alla tidigare berörda jobb-deadlines så lyckades vi denna gång. Det blev hårt jobb, tunga lyft, olika strategier och sortering fram tills 2:30.

Morgonen efter (idag) började det tidigt. Sömniga sinnen och vissa justeringar från gårdagen. Jag följde med LG till skolan, L fick vara hos sin farfar medan Jennie tog emot flyttgubbarna som kom till #GulaHuset. Jag fick inte svar på mina första sms till Jennie vilket skapande en gnagande oro, men så småningom kom mycket positiva signaler.

Att kvällen sedan kom med lite bakslag rörande en cykel, några lampor och en garderob kommer att bli en historisk parentes. Dagen idag är en succé!

Nu finns intet mer vi kan göra. Nu har lugnet infunnit sej. Ikväll dricker vi vin med, och hemma hos mina föräldrar. Imorgon har vi bara lite små ärenden att hantera. Sedan är vi på väg. Klockan 17:40 går flyget.

Nu är vi redo

Nu har vi sorterat och rensat i #GulaHuset under 2-3 veckors tid. Till leda. Nu vill jag bara att det skall bli fredag så vi kan flytta. Nu är vi redo.

Det är ju inte helt ologiskt heller för nu har vi gått igenom alla skrymslen, skåp och vrår. Ett tag kändes det som det dök upp minst en ny vrå och ett nytt skåp för varje vi rensat. Men nu tror jag vi gått igenom allt och vissa ställen har vi gått igenom mer än en gång. Nu är vi redo.

Dagen har utöver rensning också innehållit en del besvärlig administration där jag efter att ha stått i lång telefonkö (från plats 199 hos Försäkringskassan var nog rekordet) i olika grad behandlats som en mindre begåvad av Skattemyndigheten, Försäkringskassan, CSN och Telia. Men tillfälligtvis är nog samtliga dessa ärenden också är lösta.

Imorgon kommer vi köra skytteltrafik till Hultet som är vår lokala återvinningscentral för att kasta allt det sista som inte skall få följa med, bland annat en del möbler.

På torsdag-fredag kommer flyttfirman att packa och tömma #GulaHuset. Efter all rensning och alla förberedelser tror jag det kommer att gå på en dag.

Inatt blir sista natten i #GulaHuset. Det hade kunnat kännas väldigt vemodigt, men just nu är det kaos överallt och väldigt omysigt här. Ovärdigt för #GulaHuset, men ganska praktiskt för oss som skall lämna huset för nya äventyr.

Nu är vi redo.

Jag älskar våra vänner! (del av fas 7)

Idag känner jag vemod.

Igår hade vi fest i #GulaHuset. Öppet hus där vänner kommit och gått från lunch och fram till och förbi midnatt. Vänner från olika perioder i livet, som vi lärt känna på olika sätt och som bor på olika ställen. Många fina vänner som jag värdesätter högt.

Idag vaknade vi upp i ett tomt, men lite stökigt hus. Vi fick diska, städa, dammsuga och flytta tillbaks möbler vi möblerat om för att få utrymme för dansgolv. Det gick på en timme.

Men idag har jag känt vemod över dessa avsked och fällt lite tårar. Det känns konstigt att lämna platsen där vänskapen står så tätt.

Jag försöker låta förnuftet tala. Stark och fin vänskap överlever ett par år av separation. För vad är det annars för vänskap? Vemodet är ju på sätt och vis ett bevis för de starka vänskapsbanden.

Rensningen fortgår, men i lite mindre skala nu. Det är inte så mycket kvar längre. Men det kommer bli ett par lass till tippen även kommande vecka. På torsdag börjar flyttfirman packa och på fredag eftermiddag går flyttlasset. Börjar bli heligt trött på allt rensande, nu vill jag bara komma iväg och börja det nya livet.

Men idag tillåter jag mej att känna vemod. För vänskaps skull.

 

Avtackad av kollegorna (del av fas 7)

Avsluten och avskeden kommer i allt tätare takt. Än så länge känns dom inte så farliga ur känslosynpunkt. Vi kommer ses igen. Jag är rätt säker på att alla relationer där det finns ett ömsesidigt intresse av att ses igen så kommer det ske. Och vi har ju planerat att återkomma till Västsverige.

Där emot kan det vara gripande att att bli uppvaktad med uppskattning och fina ord. Jag är lättgenerad, det har jag varit så länge jag kan minnas. I mina olika jobb har det alltid funnits ett relativt stort inslag av att träffa nya människor och att tala inför folk. Det har varit en ständig utmaning som har gått ifrån avsky till att jag verkligen gillar just momentet att prata inför många. Läskigt och spännande. Som en liten version av att flytta till Basel.

Igår var jag min sista dag på Västtrafik där jag jobbat som marknadsanalytiker och lite allt-i-allo inom analys, marknad, försäljning och kommunikation i nästan sex år. Lite avslutande snack med nära kollegor och vänner, avslutningssamtal med HR, återlämning av dator och mobil, en inspelning av min och Mats podcast #loamjom,  fint snack med Lars Backström samt en tårtinramad avtackning. Jag har har nog sällan fått så många fina ord och så många kramar som igår. Lite svårt att ta in faktiskt. Även idag.

Jag försöker summera de berömmande orden om mej som kom offentligt och ansikte mot ansikte: Jag har vässat Västtrafik, ständigt tänkt ett steg längre och utanför boxen, bidragit med utveckling av kundfokus, varit en socialt uppskattad kollega, ställt obekväma frågor och stått på mej, varit ärlig, engagerad och pålitlig.

Alla dessa ord, hur man beklagar att jag slutar och uttrycker att dom som får mej som medarbetare i framtiden kan skatta sej lyckliga är verkligen gripande.  Och nu när jag tänker tillbaks på gårdagen så slås jag av ett sting av vemod. En del av de fina samtalen med kollegor igår kommer jag bära med mej länge. Nu är det kapitlet lagt till handlingarna och ingen vet när jag har kollegor och arbetsgivare nästa gång.

Nedan två instagrambilder från gårdagen. Till vänster presenter och till höger jag som till slut lyckades lämna kontoret. Presenten uppe till höger är en pennvässare i en ”smyckesask” som jag fick av Lars och som jag är extra stolt över. Den symboliserar hur Lars ser på mej: Du har vässat Västtrafik.

 

IMG_2896unnamed

Avsked och nystart (fas 7)

Avsked och nystart, ja. Skiftet närmar sej. Intensiteten accelererar och det känns som det bara blir mer och mer att göra ju mer vi får gjort. Nya papper att fylla i och nya skrymslen att rensa och teckningar att sortera. Samtidigt känner jag allt oftare ”ja, nu gör jag detta för sista gången”. Sannolikt är det mer dramatiskt än hur det de facto kommer att bli. Förmodligen är det bara just nu man tänker på det på det sättet. Jag minns ju till exempel inte var jag  tog min sista öl, gick min sista promenad, drack min sista kopp kaffe, gjorde mitt sista inköp eller lunchade den sista gången i Linköping.

Igår hade Jennie sin sista dag hos tidigare arbetsgivaren inklusive kort avslutningssamtal och imorgon är det min tur: Några möten på Västtrafik och avtackning. Som arbetsgivare skall man inte underskatta att få till ett bra avslut. Inatt satt jag med mina sista jobbmail till 02 och idag hoppas jag kunna skicka ut mail till vänner och kontakter om vår förestående flytt och med nya kontaktuppgifter (jag skriver för övrigt med bloggen som en kontaktväg till mej). Härom lördagen hade LG avskedsfest med sina vänner och nu på lördag har vi bjudit in vänner till öppet hus i #GulaHuset. Dessa avrundningar och avsked är givetvis lite sorgliga, men jag är övertygad om att även dom känns mycket mer dramatiska just nu.

Det nya livet i alla fall startat upp. Arbetet som Tanja och dom andra gör för att vi skall finna oss till rätta i Basel börjar ge frukt: Vi kommer bo våra första tre månader på Erlenmattstrasse på KleinBaselsidan inte långt från Klybeck, LG kommer gå i Academia international school i Kleinhüningen (dom har redan skickat lite material så LG skall kunna komma igång med engelskan) och vi har börjat få kontakt med några svenskar som bor i Basel och verkar riktigt trevliga och hjälpsamma.

Vi har också fått anledning att öppna besökskalendern och boka in att min pappa kommer till Basel och hälsar på i slutet av februari. Jag fram emot att få göra fler anteckningar i den kalendern. Om man bara har lite framförhållning kommer man till Basel för 1 700-1 800 kr/person.

Visst är hoppet från kanten läskigt, men du skall se att vi landar både med fötterna och rötterna ner.

Ingenting här och ingenting där (del av fas 6)

Jag minns känslan när jag flyttade från Göteborg till Linköping 1994 för att plugga: Man lämnar den trygga vardagen bakom sej, rycker upp sej med rötterna men utan att rötterna ännu har fäste någon annan stans.

Samma sak gäller nu, men i än högre utsträckning nu när man flyttar mellan två länder. Själva uppryckningen går förvånansvärt lätt. På jobbet, i barnens skola och förtroendeuppdrag i föreningar. Man blir informellt entledigad i samma ögonblick som man berättar om sina flyttplaner. Utfasningen vad gäller uppgifter och ansvar är nästan omedelbar. Det spelar ingen roll hur mycket övertid man haft eller hur mycket engagemang man investerat i jobb- eller privata projekt.

Jag kommer fram till att det är en kombination av framför allt två anledningar som gör uppryckningen så snabb: riskminimering och att inte vilja besvära personen i fråga (just nu mej).

Riskminimeringen handlar ju om att den som ansvarar (chefen på jobbet eller övrig styrelse i förtroendeuppdrag) kommer få ta ansvaret om den som flyttar fallerar, ger upp eller inte hinner gå i mål. Och snarare än att ses som en misstroendehandling är det därför en fråga om riskminimering.

Att inte besvära, är en mjukare faktor som handlar om att den ansvarige förmodligen känner sej obekväm i att föreslå och/eller göra en deal med den person skall skall lämna.

Är man rotlöst nu då? Ja, kanske är vi det just nu. Vi har ingen tidigare relation till Basel och känner ännu inte någon som bor där. Och än så länge vet vi väldigt lite om livet och samhället där. Nu är det upp till oss att få ner rötterna i jorden och precis som när jag flyttade till Linköping en gång i tiden så kommer vi att lösa det även i Basel.

Slutligen vill jag dela med mej av ett fint besked vi fick igår: Vår rensning gör jobbet. Vi befinner oss nu på gränsen av de 30 kubiken vi behövde göra oss av med för att slippa betala extra i flytten. Hela rensningen har varit ett nyttigt reningsarbete, vår katarsis. Ändå fortsätter vi rensningen i de återstående rummen: kök, matkällare och tvättstuga.

Resfeber och morgonpanik (del av fas 6)

Dagarna går sin gilla gång dessa vardagar i januari. På morgonen kör Jennie LG till skolan och när hon kommer tillbaks tar vi en kaffe och pratar om vad dagens dagsverke skall innehålla. I regel handlar det antingen om att rensa i något rum/del av garaget eller åka till tippen för att kasta grejer vi rensat ut. Det kan dock inledas (eller avslutas) med andra typer av ärenden som att ringa någon myndighet, skriva ett mail till Basel eller lägga upp saker vi skall sälja på Blocket. Vi jobbar på rejält varje dag och räknar med att det räcker för att nå 30 kubik och för att bli klara i tid. Helgerna ser likadana ut med den skillnaden att LG inte åker till skolan.

Det vill säga de flesta helgmornar ser likadana ut. Men en morgon vaknar jag vid fem och kan inte somna om. Jag har ett par olycksbådande tankar som gnager sej fast i medvetandet: Vad fan håller vi på med; lämna livet här som vi trivs så bra med? och Hur skall det gå för LG i skolan när hon inte alls kan språken dom pratar? Normalt har jag aldrig svårt att somna eller att somna om, men denna morgon går det det bara inte. 10 och 20 minuter passerar och snart har halvtimmen gott och jag ligger bara där och stirrar ut i mörkret med frågorna malande i huvudet. Först den ena sedan den andra. Jag tänker inga konstruktiva tankar, jag bara maler. Och jag kommer inte ur looparna.

Jag går upp istället. Tankarna mal. Tar ett glas mjölk. Tankarna mal. Startar upp datorn och läser lite mail. Tankarna mal.  Jag gör ett par grejer som jag lovat min arbetsgivare att fixa innan jag slutar. Tankarna maler lite tystare. Jag gör slag i saken och startar bloggen Baselpappa. Tankarna fortsätter mala något tystare. När jag reflekterar lite mer gör ytterligare en tanke mej sällskap: Tänk om det kommer vara såhär nu varje morgon tills vi reser.

Så småningom vaknar familjen och lördagen drar igång. När vi ätit frukost och LG gett sej av på eget håll berättar jag om min morgon för Jennie. Hon hjälper mej få rätsida på förnuft och känsla för den här gången och sedan blir det en rätt vanlig lördag. Måhända med mej något mer zombielik än vanligt.

Sedan den morgonen finns bloggen.

Sedan den morgonen har jag sovit gott.

Att rensa huset är ett helvete (del av fas 6)

Om man skall minska sin packning med 30 kubikmeter är det givetvis rätt att börja med de största grejerna, möbler som ensamt kan utgöra 2-3 kubik. Men även kläder, skor, skivor, böcker, leksaker och andra prylar behöver en rejäl genomgång. Det är ett omfattande och tidskrävande jobb där man åtminstone delvis måste vara mycket noggrann. Som tumregel tänkte jag att man rensar bort 50% inom alla områden.

När man har bott med gott om plats i  6,5 år så kan man vara säker på att packningen brett ut sej. Nu är det tid att komprimera, sälja, ge bort och slänga; i den ordningen. Med ett så tydligt reduktionskrav blir det ett lätt beslut att komprimera samlingen av t ex CD och DVD med hjälp av pärmar. Det är också nu man (alltså jag) tar beslut om att avyttra en stor mängd av gammal kurslitteratur som man (alltså jag) inte ens tittat åt sedan förra årtusendet.

Kläder och skor var ganska lätt att gå igenom. En del har tyvärr blivit för litet över tiden, men kommer med hjälp av goda vänners omsorg göra nytta för någon som verkligen behöver det.

Böcker är ett kapitel för sej. Vi gillar böcker. Vi har mycket böcker. Vi kan inte ta med allt, men även om vi gör oss av med mycket så blir det mycket över. Dom som köpt #GulaHuset har låtit oss spara 10 flyttlådor med böcker här. Det kändes först väldigt härligt och vänligt, men på detta sätt gör vi kanske inte riktigt hela rensningsjobbet. Kanske gör vi oss själva en otjänst här?

Sammantaget är det ett omfattande och känslomässigt arbete. Den kombinationen gör att det blir tidskrävande och utmattande. Att välja vilka av dotterns teckningar av familjen som skall sparas och vilka som skall slängas. Vilka grejer och hur mycket från barndomen skall man spara? Hur skall man göra med slitna favoritskor man fortfarande använder? Vilka barnböcker och leksaker från LG skall sparas till L?

Gränsen mellan vad man skall spara och vad man skall göra sej av med är inte fast. En del saker man först tänkt att spara får sedan gå när gränsen successivt förflyttas. Det gäller t ex vår matsalsmöbel. Vi blir nog inte ”klara” med detta utan vårt arbete kommer nog först avbrytas när flyttgubbarna kommer den 29:e.

I en tidsålder där shopping blivit ett nöje och compakt living blivit en konstform har ”att rensa huset” blivit ett helvete.

Några av mina värsta sparsynder (som nu åker):

  • Kompletta Filofaxblad från flera år på slutet av 1990-talet
  • En stor mängd av mina gamla tentor från LiU
  • Armband och badgar till alla musikfestivaler jag besökt
  • Medlemskort och årskort till IFK Göteborg, Supporterklubben Änglarna och till Ullevi (Nya, Gamla och Gamla)

Tveksamheter som får stanna (fortsatta synder?):

  • Samtliga grundskolebetyg
  • Min samling av Svenska MAD
  • En liten samling av fotbollsbiljetter (Samt till Michael Jackson på Eriksberg i juni 1988)

Jakten på saltlakrits

En mycket konkret, om än inte så allvarlig, oro jag har inför Baselflytten är den usla tillgången på saltlakrits i Schweiz. Så vitt jag förstått är det bara i Norden, Baltikum och Nederländerna man har den goda smaken att uppskatta saltlakrits. Redan från unga år så har just saltlakrits varit mitt favoritgodis och med åren skulle man nog kunna säga att det utvecklats till något av ett beroende.

När jag och Jennie var på bröllopsresa träffade vi av en slump ett annat svenskt par i Laos huvudstad Vientiane. När vi efter det första mötet sågs planerat på kvällen på ett ställe som jag tror hette LAO och utgav sej för att vara stadens pressklubb så bjöd dom på ett par salta pingvinpastiller efter maten. Där och då lärde jag mej. Numer köper jag nästan alltid saltlakrits när jag åker utanför Norden och med all säkerhet om bortavaron planeras längre än fjorton dagar. Och nästan är det just dom där salta pingvinerna.

IMG_2870

När jag berättade om min lakritsoro för en vän berättade han om att Swedish match har eller har haft en prenumerationstjänst med snus riktad främst till utlandssvenskar som med jämna mellanrum fick några färska dosor. Kanske skulle jag kunna hitta en liknande tjänst för saltlakrits? Efter att ha sökt information och kontaktuppgifter på Malacos hemsida så valde jag att skriva en fråga i ärendet på deras facebooksida.  Dom gillade idén, men jag fick ett negativt svar.

IMG_2869

Någon dag senare lyfte jag samma diskussion på Twitter och då var det någon med rejäl utlandserfarenhet som tipsade om att det tydligen går att köpa ett antal traditionellt svenska produkter, däribland saltlakrits på IKEA. Och det finns ett IKEA i närheten, i Pratteln en bit öster om Basel längst Rhen. Men när jag besöker IKEAs site så hittar jag inget saltlakrits, ingen lakrits alls faktiskt.

IKEA

Med viss besvikelse är jag således tillbaks till ruta ett i jakten på saltlakrits.