Vardagarna vecka 22

 Dagarna går. Försommaren är min favorittid på året. Och precis som i Sverige så går tiden snabbt just nu.

Den gångna veckan var Jennie i Buffalo för ett tretimmarsmöte så jag var ensam hemma med flickorna tisdag till torsdag.

Tisdag

Jag och lilla L långpromenerade efter att vi lämnat LG på skolan. Lyckades tajma L sovring så att jag kunde äta en vuxen lunch med Peter på Avant Gouz uppe vid Erlenmatt. Peter hade med sej lite svenska varor som Janna köpt i samband med att hon sprang Göteborgsvarvet och därför åt vi blodpudding till middag.

Onsdag

Jag hade tänkt ta med Doug till den öppna förskolan jag hittat, men eftersom vädret var bra och vi hade trevligt bestämde vi oss för lekplatser och promenad tillsammans istället. Vid lunchtid i samband med att jag hämtade LG i skolan insåg jag at jag måste tappat ännu en av L:s kepsar och vad värre var en fin röd-grön-randig filt som vi har kvar sedan LG var liten. Jävligt irriterande, men inte mycket att göra åt just då. Eftermiddagen spenderades på sedvanligt onsdagsmanér i Bottmingen där Svenska skolan ligger.

Torsdag

Efter at vi lämnat LG repeterade vi gårdagens förmiddagspromenad för att leta efter den där filten och på de sista 2-300 meterna av de 8 km hittade jag alltihop, inklusive en skruttig banan prydligt ihopvikt på en bänk (bananen var inte vikt, men låg prydligt bredvid). Väldigt skönt.

Efter det, klockan 9:45 åkte jag och mötte Doug på St Jakob. St Jakob är både en stadsdel och en hållplats. Här ligger Basels fotbollsarena, hockeyhall, ett utebad, shoppingcenter och i vårt fall är det också hållplatsen närmast Park im Grünen, en av Basels största Parker. Parken har tre delar: Sportanläggning med ett antal fotbollsplaner, klassisk stadspark (damm, gräsmattor, lekplats etc) samt anlagda köksträdgårdar och lite djur. I parken mötte ytterligare en småbarnspappa upp, Simon, en god vän till Doug, som kommer från England och som efter bara drygt ett år i Basel flyttar vidare till USA. Sådant kan expat-livet vara.

Vi äter lunch ihop innan vi skiljs åt för våra eftermiddagssysslor och Doug visar utebadet i St Jakob.

På kvällen kommer Jennie hem och vi sitter sent på balkongen och pratar. Det är mysigt, men bara försommarvarmt så en stund efter solen gått ner får man gå in och hämta filtar. Men vi sitter kvar en bra stund.

Fredag

Ettårskoll hos Dr Gordon på förmiddagen går mycket bra. L är 75,5 cm lång och väger 10,1 kg. På onsdag skall vi återkomma för lite vaccination.

Efter lunch, lite ärenden och hämtning av LG på skolan åker vi tillsammans med lite fika och picnicgrejer till utebadet på St Jakob. 4-5 pooler, trampoliner, hopptorn, vattenrutchbanor, restauranger, café och stora gräsytor. Till vår överraskning är det nästan tomt på folk denna soliga fredagseftermiddag. Men trots solen är det lite för kallt i de otempererade poolerna så ganska snabbt flyttar vi från barnpoolområdet närmare de större och tempererade poolerna. Där fikar och badar vi ett par timmar innan vi tar helg.

 

Utflykt till Langenbruck

I helgen gick vi från ord till handling och packade ryggsäckarna och åkte ut på landet i Schweiz. Vi letade ställe mer eller mindre slumpmässigt i den utflyktsbok vi fick av Thomas och Michelle för ett par månader sedan. Dels eftersom vi hade så lite koll och dels för att boken är på tyska.

Hur som helst siktade vi in oss på ruinen till borgen alt Bechburg i Solothurn till vilken man enklast tar sej via Langenbruck.  För att ta oss dit fick vi åka både tåg och buss, men för oss som inte varit så mycket utanför Basel är det mest angenämt att åka genom den böljande Schweiziska landsbygden. Langenbruck visade sej vara ett slumrande litet samhälle men också frekvent använd utgångspunkt för både vandringar och skidåkning. Detta visade sej bli en försvårande omständighet: det fanns många skyltar och leder i olika riktningar men ingen pekade mot vår destination. Inte heller förstod vi den trivselskrivna copyn i den tyska guideboken. Det positiva med detta är att vi lärde oss att det finns massor med vandringsleder och vilken man väljer kanske egentligen spelar lite mindre roll. Detta blir bra kunskap att ta med sej till nästa utflykt. Vi utgick hurusom helst från det vi trodde oss förstå och chansade lite och började gå på en led mot Bärenwil.

En kul och smart grej var att skyltarna till vandringslederna anges i timmar, inte i km. Extra smart i ett land som är tämligen kuperat. Detta kanske är en självklarhet för vandrarexperter, men något som uppskattades av den novis jag nu är.

Och trots att starten var lite kaosartad så blev det en riktigt bra dag. Vi gick kullar upp och ner, genom fårhägn och kohagar, i sol och så småningom även i regn, genom skog och jordbruksbygd, i ramslöksdalar och över blomsterängar. När vi slutligen var 10 minuter från den där borgen vi siktat in oss på visade det sej att vi inte kunde komma dit med Ls sulky. Men det gjorde oss inget utan vi fortsatte vidare i regnet, med förvånansvärt gott humör och en trekvart senare satt vi på bussen hemåt tillsammans med 30 scouter.

Vi hade en bra dag – det var viktigt att få positiva erfarenheter från utflykten. Vi lärde oss ett och annat som kommer vara användbart vi kommande utflykter. Vi kommer behöva en bärstol till L.

Tinguelymuseet och konstens dofter

För ett par helger sedan var jag ihop med familj och besökande vänner på premiärbesöket på Tinguelymuseet. Det är ett av Basels mest profilstarka museum med en fantastisk byggnad på en strategisk plats. Dessutom är det ett museum som många Basel-bor nämner som sitt favoritmuseum.

Utöver shop och restaurang innehåller den utmanande byggnaden två delar, en fast utställning av Jean Tinguely och en ”tillfällig” utställning. Vi var där på avslutningshelgen av utställningen Der Duft Der Kunst (Konstens doft). Härnäst kommer utställningen hrm199 Ltd av London-konstnären Haroon Mirza.

Det kan också nämnas att museet har ett intressant prisupplägg med en rejäl slant för vuxna (CHF 18) men gratis för ungdomar till och med 16 års ålder.

Jean Tinguely är en schweizisk konstnär som bott i Basel och som staden tagit till sej och lyft fram som vore han en son härifrån. Det finns mycket att läsa och se av Jeans verksamhet och på Tinguelymuseet finns en ordentlig samling av hans verk. Den största delen av hans verk baseras helt eller delvis på skrot och rörliga delar. Men som alla konstnärer har han gått igenom olika perioder som kännetecknats av olika egenskaper. I Jeans fall handlar det till exempel om: Stora multipla maskiner, små maskiner med leksaker, stora verk i gjutjärn, maskiner med djurben och kranier, teckningsskapande maskiner etc. Många verk är riktigt tokiga. Jean var sannolikt en pionjär inom ”mekanisk konst” och var verksam när mekaniken peakade. Nu, drygt 50 år senare, är jag inte så intresserad av hans verk, men av personen Jean Tinguely och hur hans konstnärsskap såg ut och betraktades i sin samtid. Om detta finns det lite för lite på Tinguelymuseet.

Utställningen Konstens doft hade ett antal spännande element: Till exempel det mörka rummet där fötterna hade det behagligt (man gick i 10 ton barnpuder) men näsan hade det förfärligt (stark och frän löklukt), rummet med de luktande väggarna, kryddrummet, de färgglada parfymflaskorna, ett stort antal videoverk (vissa även luktsatta) etc. Denna utställning var mest av allt rolig. Det var inte en upplysande oddyssé, men det fans inte heller någon röd tråd. Dock var vissa delar av utställningen fantastiska konstverk i sej själva. Som kryddrummet med den starka doften av nejlika.

 

Tinguelymuseet

Kompisbesök förra helgen

Förra måndagen åkte vårt första kompisbesök hem från Basel. Linda-Marie och Thomas var här hela långhelgen med tre sina tre barn. Det är några av våra absolut bästa vänner, men som vi av naturliga skäl inte träffat på länge. Således hade vi uppdämda behov av både prat, häng och lek att ta igen.

På fredagen var det dåligt väder så vi tog oss till Tinguelymuseet i samband med sista helgen av Konstens doft (Der Duft det Kunst). Väl framme var vi sjöblöta och insveptes i Jean Tinguelys värld och i lukter som nejlika och lök. Ett kul besök på ett fint museum.

På lördagen var det soligt och dags för långpromenad när vi guidade våra gäster genom Basel. Det blev rätt långt för dom med korta ben, men med glasstopp på rätt ställen gick det ändå bra.

Söndagen gick lite långsammare och vi hade egentligen inget planerat. Så småningom tog vi oss till Kannenfeldt park och det blev långlek på de olika lekplatserna. Själv väntade på cupfinalen som jag så småningom fick avnjuta.

Men en helg går fort och snart var Linda-Marie, Thomas och barnen på väg hem. Dom lämnade en hel del tomhet efter sej. Det var lugnet efter stormen och kaoset.

Tomheten och dessutom känslan av avstånd till alla mina blåvita vänner som firade cupguld i Göteborg gjorde att jag fick en tung inledning på veckan. Men det ordnade upp sej.

 

Cupguld i Göteborg

Söndag, norsk nationaldag, FC Basel säkrar serieseger och VM-final i hockey. Allt detta väger lätt för mej. Idag har Blåvit där emot vunnit Svenska cupen igen.

Följt uppsnack och uppladdning på avstånd här från Basel. Via bloggar, podcasts, twitter och Facebook. Det ger i alla fall en viss känsla av närhet och sammanhang. Jag saknar mina blåvita vänner som idag var på plats och hejade och led. Och jag saknar Blåvitt som inte presterade något skönspel idag men som tog underläget med fattning och lyckades öka trycket och aggressiviteten och till slut vända matchen. Och jag saknar supportrarna som inte gav upp när det såg mörkt ut utan sjöng och skrek högre i andra halvlek. Det var så det såg ut när jag följde Blåvitts cuptriumf emot Örebro.

Innan matchen idag var jag spänd, lite frånvarande och något kort i tonen. Men när jag lämnade familjen och Sverigebesöket i Kannenfeldpark och tog bussen till Schifflände och sedan promenerade över Mittlebrücke kände jag att jag hade vinden i ryggen. Jag hade Joel Almes Snart skiner Poseidon i öronen himlen var magiskt blåvit.

Kul att se Blåvitt igen, det var länge sedan. Saknar livekänslan och vännerna, men det var ju grymt spännande. Tidig Örebroledning hjälpte inte utan Blåvit kunde ta sin sjunde cupgloria på Gamla Ullevi.

Eftermiddag och kväll följde jag guldfirandet på långt avstånd från Trädgård´n. Själv firade jag med schnitzel och öl. Skål för Blåvitt.

View this post on Instagram

Himlen är blåvit där jag bor. #Basel #Baselpappa #cupfinal #svcup #ifkgbg

A post shared by Jonas Medin (@medinjonas) on May 17, 2015 at 6:30am PDT

Jag är ett gör-det-själv-monster

Det är som det är. Jag är sällsynt dålig när det kommer till händighet och verktyg. Tummen exakt mitt i handen så att säga. Jag tycker naturligtvis att det är jobbigt och tråkigt, men det är inget jag skäms över.

Men varje gång det närmar sej praktiska moment i hemmet blir det dålig stämning och det är mitt fel. Först har jag så stor vånda att det närmar sej ångest. Jag mår dåligt, spänner mej och möter den förestående utmaningen som ett barn: försöker förhala uppgiften på olika sätt: Dels genom att prioritera annat, men också genom reella flyktbeteenden. Familjen, och då framför allt Jennie, håller så låg profil som möjligt. Dom vet att mitt humör är i botten och jag får all hjälp jag ber om, men ingen säger emot mej, och ingen tar egna initiativ. Jag är ett gör-det-själv-monster. Jennie är nästan ovärdigt vänlig mot mej. Peppar, berömmer och hejar långt mycket mer än jag förtjänar. Allt detta vet jag. Det sker nästan på detta sätt varje gång. Jag skäms naturligtvis över mitt dåliga beteende. Självklart. Ändå kan jag inte göra något åt det.

Men så kommer sanningens minut ändå obönhörligt. Överraskande ofta kopplat till att det skall borras i väggar. Ja, möjligen är det så att mitt självförtroende är allra sämst för en så banal handling som att borra hål och sätta upp eller fästa något i väggen. Med det sagt är det kanske en av de mest avancerade handlingarna jag vågar göra. Jag klarar av att sätta ihop IKEA-möbler och liknande efter ritning även om stämningen ofta blir dålig även då.

Jag har uppenbart dålig fallenhet för det händiga. Till det är mitt självförtroende i ämnet sedan länge kört i den absoluta botten. Och om det är så att träning gör att man blir bättre, vilket ju med till sanning angränsande sannolikhet är fallet så blir det av naturliga skäl minimalt av den varan eftersom jag inte är intresserad och i möjligaste mån undviker händiga utmaningar i hemmet.

Ja, det gör att jag känner mej rätt dålig. Kanske inte direkt omanlig, men otillräcklig och liksom svag. Speciellt när jag träffar händighetsproffs på städ-, fixardagar eller i andra sammanhang. Dessutom är händighet en kompetens som jag ibland får hjälp med av händighetsproffs och då omedelbart hamnar i ett underläge jag inte kan återbetala med annan tjänst. Jag har ingen kompetens som kan betraktas som en valuta av värde för privatpersoner. Detta känns givetvis uselt, men jag vet att jag kan en massa andra saker. Men det är få privatpersoner som är i behov av marknadsanalys, statistiska analyser eller en kommunikationsplan. Jag har helt enkelt bara fått lära mej leva med denna defekt. Tyvärr har även min familj fått göra det.

Men idag har det gått bra. Stundtals lite spänd stämning, men mest fniss och god stämning och nu står två meter PAX där, ordentligt fäst i väggen.

Dagar blir till veckor

Våren är här med besked, vi har fått vår lägenhet och dagarna går. Nästan obemärkt glider det nya livet över i mer förutsägbar vardag. Åtminstone ser upplägget för de olika veckorna likadana ut, men innehållet varierar väsentligt. Låt mej återge ett axplock ur veckan:

• Hela denna veckan har det varit temavecka på LGs skola. Man kunde välja mellan ett antal olika sysslor som: Teambuilding, judo, stadsdetektiver, sy en väska av ett par byxor, passa barn etc. LG valde judo och har därför spenderat nästan hela skolveckan i en judohall någonstans i Basel. Temagrupperna är sammansatta med barn från hela skolan, det vill säga klass 1-7. I övrigt har skoltiderna varit de vanliga och idag fredag var det lite redovisning och uppvisning för skolkompisar och föräldrar. LG var mycket nöjd med sitt val och var uppenbart glad och lite nervös på uppvisningen.
• I samband med att jag flyttade till Basel kopplade en bekant ihop mej med Stephan som kommer från Basel, men som bott i Sverige i tio år men nu är på väg tillbaks. I tisdags lyckades jag och Stephan äntligen få ihop samtidig tid för några öl. Vi besökte tre olika etablissemang i Altstadt-KleinBasel och han prata mycket om Schweiz, Sverige, Basel och om stadsplanering och lite om spårvagnar. Kvällen avslutades med att jag bjöd bartendern på vår bar på Gammeldansk.
• I onsdags var jag åter på den schweiziska öppna förskolan jag hittat. Lite trögare i början denna gång men så småningom blev väldigt trevligt och ytterligare mersmak. Tyvärr kunde inte Doug och hans son följa med då sonen varit sjuk flera dagar denna veckan. Vi brukar ju ses varje vecka så det har varit ett socialt avbräck denna vecka.
• På onsdag-kväll efter svenska skolan åkte vi till IKEA i något som skulle visa sej bli mitt sämsta besök hos den småländska möbelförsäljaren. Vi var där mellan 17 och 18, började med att äta och sedan gick tiden. Naiva som vi var trodde vi att varuhuset stängde 21 eller 22, men vid 19:50 blev vi smärtsamt uppmärksammade på att vi inte skulle hinna allt denna dag utan att vi skulle vara tvungna att återkomma tillbaks på torsdagen. IKEA i Pratteln stänger klockan åtta på onsdagar.
• Äntligen har jag och Mats Nyström kommit igång med vår podcast LOAMJOM igen. Under de tre sista kvartalen i fjol gjorde vi drygt 100 avsnitt, men efter vår flytt har det varit svårt att få till tid och planering (läs prioritering). När vi inte ses ansikte mot ansikte gör vi samtalet över Skype och sköter inspelning, redigering och publicering med hjälp av lite olika mjukvaror och appar. Men nu har vi en planering och denna vecka fick vi både till en publicering och ytterligare en inspelning.
• På torsdagen var lilla L sjuk. Trött som en trasa och kräktes upp det hon åt. Först inpå kvällen blev hon piggare igen och började behålla maten. Under torsdagen lämnade jag inte lägenheten. Detta gjorde att Jennie och LG var tvungna att göra hjältedåd på återbesöket på IKEA. Och det gjorde dom.
• Idag fredag tog vi det lugnt. Presentation av temaveckan på LGs skola och en utflykt till Tyskland för enklare shopping, lite fika och hämta litet t-shirtpaket på posten. Samtidigt har Jennie med kollegor bilat till Nürnberg tur och retur  för tre timmars möte. Det tog 14 timmar så jag och flickorna hade fredagsmys på egen hand. Blåvitt bidrog med sin terror på Elmstreet.
• På lördag kommer storleverans från IKEA och på kvällen spelar Sverige mot Schweiz i hockey-VM.

 

Kontakt?

Detta ser vid första anblicken ut som en ganska vanlig kontakt (eller heter det jack eller till och med eljack?). Ja, vanlig alltså om man bortser från att det finns plats för tre stickontakter in. Ja, och bortsett från att varje kontakt har tre ”stift”. Den tredje är jorden.

Svenska ojordade kontakter är enkla att plugga in här eftersom dom likt Schweiziska ojordade kontakter passar de två hålen och då funkar allt bra. Svenska jordade kontakter kräver adapter från det runda formatet med tjocka stift till det Schweiziska 3-sticks formatet med tunna stift.

Men titta nu nere i det vänstra hörnet på eljacket på bilden. Det tillhör nog inte allmänbildningen i Sverige, kanske inte heller i Schweiz men har man skarp blick och lite kunskap i ellära så vet man att det är symbolen för strömbrytare.

Det är nämligen så att de två jacken uppe och till höger fungerar hela tiden men det tredje nere till vänster fungerar bara om en strömbrytare är på. Innan man förstår detta har man, det vill säga jag, varit på väg att köpa en ny Apple-TV och reklamera en TV från flytten som trasig. Lyckligtvis har jag insett mitt misstag innan jag skridit till verket.

Sedan är ju frågan om vilken strömbrytare som är kopplad till vilket jack. I vårt hem sitter det färgade tejpbitar på de strömbrytare som styr jacken så att vi ständigt behåller dessa strömbrytare påslagna. Nackdelen: vi nyttjar inte de smarta sätt som man skulle kunna använda denna lilla alpfiness på.

Denna vecka har LG temavecka i skolan så det är judo hela veckan för hennes del. Själv skall jag till öppna förskolan nu med en aningen förkyld L och i eftermiddag är det Svenska skolan följt av besök på IKEA.

Egen lägenhet i Basel

Då har vi äntligen flyttat till egen lägenhet och i samband med det fick vi också hela vårt bohag som varit magasinerat någonstans i Tyskland det senaste kvartalet. En milstolpe som startar en ny fas i vår Baselvistelse.

Själva flytten gjordes i onsdags och gick ju väldigt smidigt för oss, men flyttgubbarna hade det värre. Våra 34 kubik skulle ju fördelas på tre-fem utan hiss och med brant trappa upp till våning fem. Jag skötte, som jag berättat om tidigare, barnen och skolgången medan Jennie som var hemma från jobbet dirigerade två omgångar med flyttgubbar.

När jag och flickorna återvände efter Svenska skolan så mötte vi upp Jennie i vår nya lägenhet på Utengasse. Men hon var inte ensam där. Utan det var fullt med kartonger och möbler i varje rum. Man förstod på förhand att det skulle bli rätt tufft att komma i ordning så som sej bör när man flyttar från hus till lägenhet. Jag tyckte det kändes väldigt tufft och misströstade en del.

Men steg för steg har vi fått allt mer ordning. Det är ju som så att en hink med 10 liter sten och en hink med 10 liter vatten inte behöver ta 20 liter i anspråk tillsammans. På samma sätt försvinner kartong efter kartong in i bokhyllor, skåp, garderober och källare. Jennie har gjort det mesta av uppackandet och jag har skött Lisen, de tunga lyften och väggborrandet.

På torsdagen fick jag hjälp av kompisen Peter. Vi hann både med Tysklands-shopping och besöka IKEA under dagen innan jag hämtade LG. Sedan dess har vi lyckligtvis har vi haft Jennies optimism och en tredagarshelg på oss för uppackning. Och även om det går framåt så kommer vi behöva tid, tålamod, kreativitet och ytterligare minst ett par besök på IKEA innan vi är i mål med uppackningen. Man flyttar inte in ett villabohag i en lägenhet hur som helst.

 Tidigare idag satt jag på balkongen och funderade lite.

Jag lovar att återkomma med bilder inom kort.

På öppen förskola av misstag

I onsdags flyttade vi. Medan Jennie dirigerade flyttgubbar så tog jag hand om barnen. Lämna LG i skolan, underhålla L under förmiddagen, hämta LG på skolan kl 12, äta lunch och åka till Svenska skolan i Bottmingen och sedan hem till vår nya adress på Utengasse. Men låt mej återkomma om flytten.

På förmiddagen promenerade jag och lilla L från Kleinhüningen ner till Kleinbasel och vidare i området kring vår nya adress. Ganska omgående tog min nyfikenhet oss in på en stor avgränsad gård som ligger precis intill Wettsteinbrücke som heter Das Bürgerliche Waisenhaus och idag i huvudsak innehåller dagis och och utbildninginstitutioner. Men Das Bürgerliche Waisenhaus har varit ett kloster med anor från 1400-talets första år.

Så fortsatte jag till Aktivitetshuset i Wartecks gamla bryggeri, Werkraum Warteck. Där finns finns en massa olika aktiviteter, föreningar, nattklubb och restauranger. Jag gick in på gården och hittade ett anslag om Quartier Treffpunkte Basel. Min tyska blir bättre och av sammanhanget anar jag att det skulle kunna vara något som påminner om en öppen förskola. Tre-fyra vuxna med ett till två barn var har samlats bakom mej och går nu in i huset och en av dom, en man tilltalar mej på Schweizertyska. Jag förstår ingenting, men kan på hjälplig tyska säga att jag inte pratar så bra tyska och han bjuder in mej. Jag förstår inte riktigt till vad, men en kvinna är påstridig och deras vänlighet gör att jag följer med in i det magnifika huset utan att riktigt förstå till vad. En mörk stenkorridor senare kommer vi fram till ett kapprum med posters och flyers om en massa olika aktiviteter. Lite avvaktande men rätt nyfiken följer jag med in i rummet som påminner om en gymnastiksal med pentry. Under de närmaste timmarna pratade jag en stund med de flesta av de 5-10 vuxna som passerade under förmiddagen. Lilla L å sin sida lekte mestadels för sej själv, men visade intresse för några av de barnen som var i hennes egen ålder. Vi hann med både snacks och kaffe innan vi lämnade för att hämta storasyster. Men vi lär återkomma hit.