Borkmanns punkt

Ibland är det intressant hur insikter kommer till en. Jag var väldigt förtjust i Daniel Kahnemans succebok Thinking, fast and slow och teorierna om de snabba, spontana, känslomässiga och frekventa besluten som tas av hjärnans system 1 och de långsamma, dyra, logiska men sällsynta besluten av hjärnans system 2.

Jag har, apropå system 2, ett favorituttryck som är hämtat från den svenska författaren Håkan Nessers bok Borkmanns punkt. Borkmans punkt är del två av tio i Nessers serie om polisen Van Veeteren och det är just begreppet Borkmanns punkt jag gillar så skarpt. Borkmann, som punkten är uppkallad efter, var Van Veeterens tidigare chef och Borkmanns punkt är den punkt i en polisutredning när man har samlat in nog med information och bevis för att lösa fallet i fråga. När man nått Borkmanns punkt är det tankekraft och slutledning som tar utredningen i mål.

I min mer generella användning av begreppet handlar det om en utmaning eller ett problem till vilket man gärna samlar in information och underlag för att kunna fatta ett beslut. Vi är ju alla olika, men många av oss stannar ju länge i insamlingsfasen innan man går över i bearbetningsfasen för att sedan i dess slut fatta beslutet. Företag och företagskulturer är också olika. Kanske är man mån om att man ska få med samtliga perspektiv och nära nog all information innan man avslutar informationsinsamlingen och helhjärtat sätter sej med den mer kritiska och utsatta delen av arbetet, för att närma sej, och så småningom ta, ett beslut (generellt sett typiskt för storföretag och offentlig verksamhet) . Eller så har man mer av en do:er-kultur där man belönar att gå snabbt till beslut och handling (generellt sett vanligare i mindre och mer entreprenöriellt drivna verksamheter)

Det är givetvis alltid tryggast att vara kvar i insamlingsfas och beställa en undersökning eller ett underlag till eller göra en omvärldsanalys till. Och man kan alltid hänvisa till att det är ett viktigt beslut och att man värnar om alla inblandade inför beslutet. Men ett företag eller person med det beteendet kommer inte att få mycket gjort. Jag har själv vissa maximerartendenser och kan lätt bli stående mellan hötappar om jag inte bestämmer mej för att försöka fatta ett snabbare beslut. Här kan det vara på sin plats att tipsa om Mats Rönnes blogginlägg om Maximerare och Tillfredställare. Å andra sidan riskerar det att ofta bli fel om man är för triggerhappy och går till beslut på för lite och/eller dåligt underlag. Men hur överväger man lagom? Hur vet man om man nått Borkmanns punkt?

Optimalt är naturligtvis när man samlar in information exakt fram till Borkmanns punkt och sedan sätter sej ner fokuserat och analyserar underlag och information för att ganska snabbt gå till beslut. Men så ser det ju inte ut i praktiken. Faktum är att Borkmans punkt sällan eller aldrig syns när man är inne i arbetet. Kanske inte ens i efterhand.

Jag brukar resonera som så att i processen Samla-information-och-underlag kommer man automatiskt börja med det viktigaste, kanske inte i strikt rangordning men med de informationsbitar som är viktigast först för att sedan gå över till informationer som bidrar med mindre viktigt och nytt. Och eftersom det till varje beslut finns nästan oändligt antal informationer kan man vara säker på att man inte kan samla in allt. När de senaste informationerna/underlagen man inhämtat bidragit med litet nytt till beslutsprocessen har sannolikt Borkmanns punkt nåtts och det är dags att gå till beslut.

Man skulle ju önska att Borkmanns punkt var tydligare utsatt så man slapp spendera för mycket tid på onödig informationsinsamling. Jag är säker på att man genom att reflektera över var man befinner sej relativt Borkmanns punkt i olika projekt och processer och mycket erfarenhet kommer lära sej att avbryta ganska snart efter punkten är passerad.

Det får inte bli ett självändamål att samla in mer information för att undvika att gå in i den ibland ångestladdade beslutsprocessen. Om man har ett otydligt eller tvetydigt underlagsläge när man känner att det är dags att gå till beslut är beslutet svårt. Kanske är flera alternativ lika bra eller så har man kanske inte hittat något enda bra alternativ alls. Istället för att söka mer underlag/information kan det vara bra att backa, ta lite hjälp av personer ur annan kontext för att komma vidare.

Jag är för övrigt väldigt förtjust i Håkan Nesser och hans berättande och rekommenderar alla att läsa hans böcker. Jag har gett bort just Borkmanns punkt till flera kollegor genom åren, bland annat av pedagogiska skäl.

images-1

Håkan Nesser, pappa till Borkmanns punkt

 

 

En reaktion på ”Borkmanns punkt

  1. Pingback: Hej, jag heter Jonas, är 42 år och jag är Maximerare. | BaselPappa

Lämna en kommentar